För varje år känns det allt viktigare: att ta vara på livet, inte slarva bort det som Sixten gjorde.
Imorron är det den 1 juni, och Kajenns dikt plockas fram:
Var glad min vän åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första!
När solens lopp sin ände tar
så har du nittionio kvar
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står
i morgon är med ens igår
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra!
I nästa nummer av Magasin Båstad www.magasinbastad.se kommer en artikel om ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Jag hälsade på hemma hos tidningens redaktör igår, Lina Andreasson. Och min blick föll på en tavla. ”Fin tavla!” sa jag. Och Lina replikerade: ”Ja – den heter Elvira Madigan”:
Konstnären är Kjell Sundberg i Ljungby www.kjellsundberg.com
Luitgard och barnen förekom i periferin av operetten Elvira Madigan som gick på Malmö Stadsteater i början av 1990-talet. Annars har ingen alls tänkt på dem i samband med berättelsen om den vidunderliga kärleken.
Jo, konstnären Kjell Sundberg!
För titta noga, där står de ju:
Familjen är placerad UNDER makens och faderns utsvävningar. Själva står de i skuggan. Och Sixten, han har den publik han så hett åtrådde.
Kjell Sundberg har verkligen fångat historien, så som den var!
Och idag är det 125 år sedan som Sixten och Elvira förenades inför flykten. Hon reste från Sundsvall, där cirkusen var just då, han från Stockholm. De möttes i Bollnäs och tillsammans begav de sig sedan söderut….
A propos Fi:s framgångar i det svenska EU-valet:
1888 skrev vår hyllade nationalförfattare August Strindberg i ett brev till sin kollega, en annan av våra nationalförfattare, Verner von Heidenstam om kvinnor som intellektuella:
”Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till, såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behöflig såsom vår äggstock och lifmoder, allra bäst dock som slida!
Strindbergs generationskamrat, författaren Ola Hansson, irriterades över dessa fruntimmer som tog sig ton överallt med ”sin svada”:
”De skrifver böcker och deras pjäser går öfver scenen och de segra och agitera. Kjolväldet regerar i liteaturen … liksom på alla andra områden.”
Sådan var Lyckas tidsanda. Och min, långt, långt senare. Förändringar tar tid.
ps citaten är hämtade ur ”Individer i rörelse : kulturhistoria i 1880-talets Sverige” (2012) 
Vilken överraskning när Ulfs mamma sa att hon läst om min bok! Vardå, vardå? Jo, i www.kvallsstunden.se
Ja, jag tänkte väl att det skulle vara en tidning som gillade historien. Min första recension någonsin – så himla kul! Tack Kvällsstunden, säger både Stefan, på förlaget http://www.utblickmedia.se/index.php/om-utblick-media/154-2014 och jag!
Och vilken märklig tillfällighet: Rolf Olsson skriver att tidningen för bara något nummer sedan berättade historien (den vanliga, den romantiska). Och så damp min bok ner och redaktören kommenterar:
Kvällsstunden startades redan 1938 och fyllde alltså 75 år förra året. Det började i blygsam skala som några förströelsesidor i Västmanlands Nyheter. Ganska snart blev det en egen bilaga i tidningen och sedan en tidning på egna ben med riksspridning. Mannen bakom den nya tidningen hette Anton Olsson och han kom att bli tidningens redaktör i nästan 40 år. Hans tanke var att ge “god, intressant och spännande förströelseläsning”. Den ambitionen genomsyrar tidningen även i dag. Kvällsstunden ska också vara ett “folkbildningsuniversitet” som ger nya kunskaper och tankar. I dag har Kvällsstunden en upplaga på 41300 exemplar (TS 2013) och utkommer varje vecka året om. Antalet läsare är långt större. Få tidningar lånas mellan människor i samma utsträckning. En försiktig beräkning säger att det varje vecka samlas mer än 150 000 läsare kring Kvällsstunden.
Kvällsstunden är helt fristående! Den är inte knuten till någon intressegrupp, varken politiskt eller religiöst.
Försommarvärme och sol. Har ägnat dagen ute på altanen till att skriva en artikel för nystartade tidningen ”Släkthistoria”
http://hd.se/familj/slaktforskning/2014/03/12/slakthistoria-ny-tidning/
En artikel om att gjuta liv i en, för länge sedan borta, anmoder.
Kommer i nr 4 under rubriken ”Min släkthistoria”.
Ulrika Larsson på Akademibokhandeln hade inbjudit mig att signera idag vid det så kallade Halmstadgillet på stan. Mellan partiernas valpropaganda, Hemtex x-pris på kuddar och framträdanden av kommunala musikskolan fanns Lycka och jag med:
Lite svårare än att signera i bokhandeln i Laholm, det ska erkännas. Svårt att sälja sig själv. Men Anders Rosén, ett av socialdemokraternas två kommunråd i Halmstad, nappade:
Och så signerade jag till vänsterns Mariann Norell och till två gamla kompisar – detta var min första erfarenhet av att stå och ropa ut min vara!
Hemma väntade ett lite mindre gille – fest för vännen Ulf Hansson, konstnär och tulpanoman, som vunnit flera priser i Wakefield, Yorkshire, i förra veckan:
Yes! Nu beställer Regionmuseet i Kristianstad boken om Lycka. http://www.regionmuseet.se/butik.htm
”Den kommer att gå som smör i solsken” tror de! Precis så trodde jag att intresset skulle vara ifrån Kristianstadsbladet www.kristianstadsbladet.se/kultur/, men där verkade man inte tycka att boken var värd uppmärksamhet. Desto roligare då att Luitgard nu får komma tillbaka hem till Kristianstad genom museets shop – visserligen i bokform, bara, men vad kan man begära. Det var ju ändå 125 år sedan …..
Hallandsposten, som varje fredag ger tre ”kulturtips till helgen”, tipsar idag:
Spännande. Utanför vardagen. Upphetsande. Men självklart inte utan funderingar på dem därhemma. Så var det för Sixten, det är jag säker på. Och så skildras det av den norska författaren Trude Marstein – SÅ läsvärd. Jag har aldrig stött på en text av hennes kaliber tidigare.
Hon skildrar två dygn, där den ena kontrahenten är otrogen, den andra känner det på sig. Han som oroas tänker: jag vill vara tillsammans med henne när ”hon slutar få mens och får vallningar, när hon får grått hår, hängbröst. När Matilde (det gemensamma barnet) får barn, kommer och hälsar på med barnbarn… när hon förlorar sina föräldrar. Då vill jag finnas där för henne.”
Marstein pekar på något viktigt: hur en banal otrohetsafffär får följder långt, långt fram i tiden. Hur sorgligt det är att inte ha barnbarn tillsammans, utan var för sig.
Sixen och Lycka fick inte ens ha sina barn tillsammans. Barnen blev Lyckas – Sixten bara försvann. Det fick efterdyningar långt långt fram i tiden….
Trude Marstein visar i sin bok ”Ingenting att ångra” också hur sjaskigt det blir efterhand – det som först var rafflande, spännande, upphetsande. Det blir så unket, så banalt och så skitigt efter ett tag. Jag kan tänka mig att det var likadant på hotellrummet i Svendborg, och senare i Troense, 1889.
Nu ger jag mig i kast med nästa bok av Trude Marstein – mästaren på att skildra otrohetsaffärer. ”Hem till mig” – om en notoriskt otrogen man. Välbekant figur för många kvinnor – eller hur? Visst har vi mött honom förr? Här kommer han igen:
http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker/Utlandsk-skonlitteratur/H/Hem-till-mig/