Tänk om det var Sixtens dotter som stack ut ögonen på pappa? Tanken föresvävade mig inte först.
Märthas fostran gick ut på att vara en snäll och lydig flicka. Sedan brodern Eric skrivits in vid läroverket i Jönköping var Märtha ensamt barn i familjen, som i övrigt bestod av den bedrövade Lycka och Lyckas storasyster Nuttan, hon som hade någon form av neuropsykiatrisk störning. Inte de roligaste uppväxtmiljön, precis. Vardagen i Vetlanda bröts av besök hos den koleriske morfadern, Carlos med det hetsiga humöret, och hans hustru Sophie – den blida, hon som fick gjuta olja på alla vågor.
I min ägo har jag den här asken. Kanhända har den tillhört farmor Märtha?
Nätet har verkligen revolutionerat tillvaron. Och upphovsrätten. Den funkar inte på nätet – så snart du hittar något – kopiera och klistra, hur du vill. Det som förut betraktades som stöld är idag något man rycker på axlarna åt.
Därför kan den som har ett specialintresse sätta sig vid datorn och på några timmar åstadkomma en bildsamling som annars hade varit omöjlig att uppnå. Iallafall för oss som vill göra rätt för oss, och följa de regler som hittills gällt. Jag, till exempel, betalade många tusenlappar till Regionmuseet i Kristianstad för rätten att publicera bilder på huset som Sixten och Lycka bodde i och andra bilder från Kristianstad. ”Sofie”, däremot, bara klickar, COPY PASTE, så är bilderna hennes. Eller som hon också gjort: lägger min bok i scannern, och förser sitt bildgalleri på nätet med bilderna från min bok.
En regel som ändå utkristalliserats i den digitala tiden är att man anger varifrån man hämtat bilderna. Det kallas hyfs, något som en så kultiverad person som Sofie vill framställa sig som, borde känna till.
Mina bilder är hämtade från familjealbumet. Sofie tycks vanvettigt intresserad av min fars morfar Sixten Sparre, och även av hans syskon. Dock saknar hon ett av dem i sitt bildgalleri: Edvard som vuxen.
Så varsågod Sofie, med lite beskärning och förstoring ska du nog lyckas få loss även Sixtens lillebror.
Vi närmar oss fastetiden. Fortfarande, på kontinenten, är det maskeradernas tid. Hos oss förknippades förr maskerader med överklassen sv.wikipedia.org/wiki/Maskerad vilket den här bilden från senare delen av 1800-talet visar. Överklassens barn skolades in i umgängesmanéren. Bilden är tagen i Vetlanda
och längst upp till höger (till vänster om ”pelaren”) ser vi Lyckas dotter Märta, min farmor. Hon kom att bli en sprudlande och festglad kvinna, trots stigmat hon bar på.
Så här roade man sig i militära kretsar i Östersund på 30-talet. Allra längst ut sitter A C Lindhe, Märtas man.Trea in i raden har vi Märta som säkert är en av dem som arrangerat den glada festen.
Jämför med fester idag – då är det fokus på maten. Mat, mat, mat – men inga girlander och roliga hattar! Och oftast inte dans och musik.
Nyårsafton 1882 blev Sixten och Lycka tvåbarnsföräldrar. Dottern Märtha föddes, mindre än 1, 5 år efter storebror Eric, född i juli 1881. Han i sin tur kom lite drygt 9 månader efter bröllopet i slutet av september 1880. Den gick alltså snabbt, Sixtens förvandling från ung galant löjtnant till stadgad familjefar.
Märtha växte upp till en levnadsglad sällskapsmänniska. Säkert såg hon till att hennes födelsedagar blev roliga nyårsfester. Hon dog 1942, så jag har aldrig träffat min farmor. Men det är kul att söka likheter i drag och kynne. Här ser vi den lilla Märtha, knappt ett år:
Och så hennes barnbarns barnbarn Beate, 18 månader:
Vi har Sveriges största filmstudio här i Halmstad. Med en styrelse som väljer fantastiskt bra filmer som visas varje måndag. Strax ska jag iväg på denna veckans film, ”In a World” (USA 2013).
Förra veckans film, ”Ilo Ilo” (Singapore 2013) handlade om relationen mellan en ohängd bortskämd tioåring och det filippinska hembiträdet som lydde såväl pojkens som föräldrarnas minsta vink. Vilket fick mig att tänka på att det inte är SÅ längesedan som det förekom husor och tjänstefolk i svenska familjer (ja, genom RUT finns det ju igen, nu. Man kan ju undra hur de barn som växer upp med RUT-städerskor kommer att se på städning och andra domestika sysslor när de blir vuxna?).
I min fars uppväxt fanns hembiträden och husor. En gång lär en av dem ha sjungit ”Sorgeliga saker hända”, skillingtrycket som ingen av pojkarna i familjen anade handlade om deras morfar. Hon sjöng den i köket och blev avskedad på stående fot!
Värmlandsteaterns uppsättning av Kalenderflickorna imponerade på många sätt – bland annat genom sina fiffiga scenlösningar. På en pytteliten scen lyckades man genom olika draperier få fram många olika scenbilder. Jag kom att tänka på gamla tiders modellteater:Sådana här miniatyrteatrar var vanliga i överklassens hem under 1800-talet. Inte för barn, som vi skulle kunna tro, utan för vuxna. Kanske fanns en sådan här liten bordsteater i Sixtens och Lyckas hem? Inte alls omöjligt, med tanke på att Sixten var uppvuxen med teater. Styckena skrevs av hans far, Sigge Sparre. Med sirlig handstil präntades replikerna på stora ark och sedan spelades de upp inför familj och vänner. Pjäserna påminner om Holbergs och Molières dramer. Det är lustiga förvecklingar som säkert fyllde salongen i det Sparreska hemmet med skratt. Och kanske gav det lille Sixten smak för uppmärksamhet och det teatrala?
4 augusti – det var mors och fars dag. Dagen då de gifte sig i Gothems kyrka under cykelsemester på Gotland. Året var 1948.
Det träffades när de var unga. Casimir Lindhe från Östersund och Ulla Eriksson från Hornsberg på Frösön. Våren 1943, när Casimir, 21, fortfarande sörjde sin mor som hastigt gått bort året innan bjöd han Ulla, 18 på det 19:e, på bio. Att kärleksfilmen som alla talade om, Elvira Madigan i regi av Åke Ohberg, handlade om hans morfar hade den unge Casimir ingen aning om. Mer om detta i min bok på sidan 220.
Förutom att sanningen gick upp för Casimir resulterade biobesöket i att det blev de två. Här ovan ser vi dem som förlovade 1946. 1948 bar det av till Gotland och idag är det 66 år sedan de gifte sig.
Nu är de borta, och jag saknar att ringa och gratulera på ”Ulladagen”, som vi kallade den 4 augusti.
Jag tror att de flesta av oss har något som vi gömmer för omvärlden. Förhållanden och erfarenheter som vi inte vill dela med någon. Därför var Sofia Helins sommarprat häromdagen så ”renande” – hon satte ord på hur det är att TIGA om det som inte får yppas. Efter att ha lyssnat på programmet igen tänker jag allra mest på Lycka.
Här på bilden är hon 38 år. Det har gått 8 år sedan chocken och sveket. Skammen bränner än:
Sofia Helin formulerade Lyckas – och så många andras – erfarenhet så här:
Nu vet jag att familjehemligheter är skadligt. Det är tystnaden som sliter hål i ens inre….. jag lärde mig leva med det, men inte med skammen. Att inte prata om det var outhärdligt och fick mig att öppna en subkultur inne i mig själv, ett eget inre rum där jag pressade in all skam, smärta, ilska och osäkerhet. Ett rum som jag inte delade med nån enda människa. Därinne var det mörkt, kallt, tyst och hårt… Lyssna på Sofia Helins tankar om familjehemligheter: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/397017?programid=2071
Lycka stängde dörren bakåt, som att slå igen den tunga dörren till ett bankvalv. Hur var det för hennes barn, har jag ofta undrat. Sofia Helin berättar så här:
”det var igen som tvingade oss att vara tysta, det föll sig bara naturligt”
Att låtsas som ingenting. Om min farmor, som växte upp i denna tystnad, berättas att hon var levnadsglad och skrattlysten. Hon festade sig till döds en valborgskväll, då hon var för lätt klädd och ådrog sig lunginflammation. Använde hon skrattet för att dölja, för sig själv, omgivningen och för SINA barn?
Hennes bror blev också en glad gamäng. Tre äktenskap hann han med och liksom sin far lämnade han det militära för konsten. Och han lämnade Sverige.
Får jag presentera: fru Adèle Sparre, född 1931 som Adelaide Peyron. Mor till fyra barn, två pojkar och två flickor. Sixten, Edvard, Sigrid och Bibi.
Det är klart att hon älskar sina barn! Här har vi äldste sonen, Sixten, född 1854. Det är lite svårt att gå till fotografen, man måste sitta så stilla. Så länge. Och man måste ha en allvarlig uppsyn – det var så det var. Nåväl, kortet tas:
Men – så kan han inte hålla sig – en spjuveraktig min sprider sig över ansiktet och fotografen knäpper av:
Självklart älskade Adèle sin lille store påg. Och självklart var han älskad av sina småsyskon. Hur det känns att sedan bli sviken och lämnad – det är det många som fått uppleva genom historien. Inte bara Sixten var en mördare, bedragare och svikare. Kvar fanns familjen, som skulle leva vidare med skammen och minnet.
Här har vi Adèle 1908, året innan hon dog. Jag tycker att man kan se att hon bär på en besvikelse och sorg:
Dagens morgensang ur Folkehøjskolens sangbog – med en helt annan syn på barn än på Lyckas tid, då man använde riset som uppfostringsmedel. Benny Andersen diktar och har tonsatt fint:
Tänk om det var Sixtens dotter som stack ut ögonen på pappa? Tanken föresvävade mig inte först.
