Hur kunde jag påstå att bigeschen är ett bortglömt plagg? I teaterns värld ser man den inte sällan. Idag, till exempel, när jag var på dockteater med barnbarnen. På teaterscenen passar det – plagget som får en del att drömma sig bort till gångna tider med tjusiga officerare. Och på docktatern, där alla roller är typer.
Den tjusiga typen behövs ju för att få den där romantiska spänningen.
Visst är den fin, affischen till Malmö-operetten Elvira Madigan 1992. Texten, av George Malvius, serverade den gamla vanliga sirapen. Lycka och barnen förekom lite i skymundan på scenen. 
Jag minns särskilt slutet. De låg där i skogen, Sixten och Elvira. Då släcktes ljuset och ett skott hördes. Och så ett till. Vem var det som höll i pistolen? Det var frågan som pjäsen lät publiken fundera på.
Strindberg = kvinnohataren brukar man säga.
Så enkelt är det inte. På Skottorps slott, söder om Laholm, ger Görel Crona just nu ”Dödsdansen” – en tät föreställning. http://skottorpsslott.se/dodsdansen-pa-skottorp/#comment-72
Precis så som Strindberg ska framföras – på en intim teater. Ett gammalt stall som har förvandlats till en sekelskiftessalong. Scenografin leder oss 2010-talsåskådare vid handen, och placerar oss i tiden. Detta i ett stall, i Skottorp!
Jag såg Dödsdansen på Dramaten häromåret. Det var en avskalad scenografi som endast andades ”low budget”. I Skottorp får vi färdas bakåt till Strindbergs tid, tillika med fantastiska skådespelarprestationer av Johannes Brost, Henrik Norman och Görel Crona. Och så husan, som jag tror har skrivits till. Hon gestaltas underfundigt av Anders Axelsson. En suverän föreställning.
Nej, det är inte så enkelt att man kan avfärda Strindberg som ”kvinnohataren”. Dödsdansen, liksom Fadren, Fordringsägare och Fröken Julie, handlar om maktbalansen mellan man och kvinna. Kampen böljar, fram och tillbaka. Än är det mannen, än kvinnan, som har övertaget.
Men: kvinnan kan föda barn – det kan inte mannen. Mannen sliter för brödfödan för att försörja kvinnan och en klase ungar. Tänk om det inte är han som är far till barnen???? Det är det som är kvinnans övertag – enligt Strindberg.
Ibsen (Ett dockhem, Gengångare och Hedda Gabler) handlar också om maktkampen i parförhållandet. Allt skrevs under den tid som var Sixtens och Lyckas gemensamma liv – dvs de senare decennierna av 1800-talet. Kampen mellan könen.
Dorthe Sondrup Andersen skriver i ”Kærlighed i klunketiden” ( 2009):
Infolge tidens førende skuespilsforfattere består det interessante nemlig ikke i forholdet mellem Sixten Sparre og elskerinden, men derimod i forholdet mellem hr. og fru Sixten Sparre.
Dorthe Sondrup Andersens bok kan inte nog rekommenderas till den som intresserar sig för tidens tendenser i Norden kring 1880-1900.
Imorron bitti tar jag Öresundståget söderut (skönt att strejken är över!). Mot Fyn, för träff med min vän Hanne Jensen på museet i Svendborg och med nyvunna vännen Marianne Kjær som 1982 spelade rollen som Luitgard i det stora teater- och museumsprojektet ”Elvira” i Svendborg. Den som ändå kunnat vara med (men på den tiden hade jag ännu inte ägnat Lycka en tanke). Intressant är hur ambitiöst man försökte efterlikna verkligheten. Titta bara på Marianne, i rollen som Lycka, tillsammans med sin make Sixten:
Och jämför med verklighetens Lycka, när hon ”moderniserat sig”, coifferad i ny frisyr ca 1886:
Här är hela ensemblen från 1982 års uppsättning av ”Elvira” – Marianne i rött i mitten:
