2015 snart – snart 10 år sedan…

IMG_0818

Jag har suttit och grejat med lite julkort till Danmark idag. Tänk att Sixtenhistorien har givit mig så många bekantskaper, och så goda vänner! Hanne i Svendborg och alla de trevliga människorna på arkivet, Johannes och Louise i Stenstrup och deras enastående döttrar Hanne och Marie med familjer – jag riktigt längtar till i mars när jag får träffa dem igen. Och så Marianne och Per som jag lärde känna nu i somras, de som båda spelat upp historien som teater.

Och på Langeland: Jytte och Per i Ringkøbing. Erik på Tåsinge och… ja, jag tycker att det är fantastiskt att det besök som min sambo Roland och jag gjorde i museet 2005 utvecklats till riktig vänskap med så många. Det är egentligen en mycket mera fantastisk historia än den som utspelats kring boken, även om den också givit roliga ringar på vattnet. Som t ex idag, då en av mina referenser, Lennart Hjelmstedt (en av författarna till ”När societeten kom till Warberg”, 2013), hörde av sig med positiva kommentarer kring historien om Lyckas liv.

Bilden är från entrén till taasinge-museum.dk/?Taasinge_Museum

Sista vilan

De senaste veckorna har jag hållit många föredrag om Lyckas historia. Idag, på Ränneslövs prästgårdskafé, är det sista gången på den här sidan nyår som jag berättar. Luitgards, Sixtens, Elviras och min historia packas ihop och plockas fram igen i februari. Där är det släktforskarföreningen i Helsingborg som får besök, och i mars beger vi oss, Lycka och jag, till Fyn igen på en liten föredragsturné.

Ibland visar jag bilder, ibland inte. Varje gång som bilderna är med är det en som publiken fäster sig vid särskilt. Lyckas grav:L grav Många blir uppbragta – hon fick en oansenlig platta, dessutom skadad av tidens tand. Han fick ett monument:

bjerrebykirke.dk/index.php?id=41715  (lite dansk hjälp: takspur = gatsten på svenska, taksen = buxbomen)

En del blir nästan arga på mig – varför har jag inte sett till att Luitgard fått en ny och fin gravsten? Jag vet inte vad jag ska tycka – ska man verkligen sätta upp en ny? Är inte det att göra våld på historien?

Men en blomma har jag tänkt plantera – det gäller bara att komma på en som står i många år och som håller sig fin utan skötsel. Jag reser ju sällan till Vetlanda. Det skulle förvåna mig om någon överhuvudtaget besöker graven på Vetlanda kyrkogård. På Luitgards sten ser man knappt hennes namn. De övriga tre i graven har inga efterkommande.

Och allt är så länge sedan.

En annan sak som tilldrar sig intresse är stenen på Tåsinge som utmärker platsen för dubbelmorden. Många har besökt museet och graven, men hur hittar man till mordplatsen? Här en karta: visitsvendborg.dk/sydfyn/historie/elvira-madigan-og-sixten-sparre

A propå affisch

Visst är den fin, affischen till Malmö-operetten Elvira Madigan 1992. Texten, av George Malvius, serverade den gamla vanliga sirapen. Lycka och barnen förekom lite i skymundan på scenen. teaterelviraJag minns särskilt slutet. De låg där i skogen, Sixten och Elvira. Då släcktes ljuset och ett skott hördes. Och så ett till. Vem var det som höll i pistolen? Det var frågan som pjäsen lät publiken fundera på.

Härliga efterdyningar

Vårt lyckade program med skillingtryck, Inka Perssons och mitt, på Bollaltebygget har fått efterklang. Nu planerar vi att göra en variant på Kulturnatten i Laholm, i bokhandeln, den 27 sept. Och så ännu en variant på Föreningen Nordens arrangemang ”Kura skymning”, biblioteket i Laholm den 10 nov. Kul – det är så roligt att jobba ihop med Inka, hennes cittra och Inkas sånghäften (som hon utformar som gamla skillingtryck).

Överhuvudtaget har den här boken givit mig så många annorlunda och roliga kontakter. I morron, till exempel, ska jag åka till Pantomimeteatret i Tivoli i Köpenhamn för att träffa min nye kompis Per Lundsgaard, viceballetmester vid den traditionsrika  teatern från 1844. www.tivoli.dk/da/haven/spillesteder/pantomimeteatret/

Per, som jag träffade i Svendborg hemma hos Marianne Kjærokänt, journalist på FAA, ”min oldemor” och regisssör.

Per, som spelade Sixtens son Erik i den stora teateruppsättningen ”Elvira Madigan” på 1980-talet,bild långt innan jag börjat intressera mig för Sixten och Luitgard.

Nu ska vi ses i morron, precis som vi bestämde. Det gläder mig verkligen – hur ofta säger man inte: vi ses! Men så kommer annat emellan. Eller: man prioriterar annat – det är väl så det är.

En annan rolig sak med boken är alla mail som kommer från för mig helt okända människor. Tack alla!

Och så var det ju det där med skillingtrycken. Inka och jag har filat lite på dem. Och självklart vill vi ha med också det danska ”skillingstrycket”, det som skrevs precis samtidigt som J Saxon Lindström gav ut sitt, en vecka efter händelsen 1889.

I Danmark hette sången ”Det var på Tåsinge skönne egne” och författare var Julius Strandberg. Melodin? Ja, det är den för oss välbekanta ”I Apladalen, i Värnamo”. Så nu är det bara för dig, kära läsare, att sjunga (precis som besökarna i bokhandeln på kulturnatten i Laholm och Kura skymning på biblioteket i Laholm ska göra). Översättningen är väl sådär, det är jag som gjort den:

Det var på Tåsinge Skønne egne af Julius Strandberg 1889

Det var på Tåsinges ängar gröna

de tvenne älskande funnos döda

En svensk dragonofficer så skön

och en beriderska, ledd i lönn.

 

Det gick ej alls att de fick varann.

Hon var ju fri, men det var ej han.

I Sverige bodde hans hustru kär,

de stod dock inte varandra när.

 

De levde inte i fröjd och gamman

och lyckan hade de ej tillsamman.

Hans namn var Sparre och han drog hän

med Madigan som sin hjärtevän.

 

Till Danmark förde dem deras väga´

men inga pengar hade de att äga.

Till sist de olyckan bara såg

då ville bägge i döden gå.

 

Vad har de tänkt och vad har de grubblat

när de på olyckan så har snubblat?

Man fann dem först då allt var förbi

då man i skogen såg deras lik.

 

Där låg de stilla tätt vid varandra

från livet samman de ville vandra.

Hon knäppte händerna i sin död.

Man vet ej vem av de två som sköt.

 

Men ni som hjärtanas längtan känna

beklaga honom, beklaga henne!

I själens djup kan man inte se.

Blott Gud bestämmer vad som ska ske.

 

 

Hörsägen – ett vittne!

Vittnen som sett är väl det vanligaste, IMG_2433men vittnen som hört finns också.
Titta här, i Fyns Amts Avis från den 13 juli! Sedan Ejvind Skov läst i tidningen om boken om Lycka i somras erinrade han sig sin morfars berättelse.

Morfar HÖRDE de två pistolskotten! Och Ejvind minns att morfar berättade.

Tätare inpå kan man ju inte komma idag!_EM_spejlvendt

Om nu inte berättelsen får räknas till den oändliga raden av myter som uppstått kring den vidunderlige kærlighedshistorie?

 

 

Dela information

Bilder, bilder, bilder. Vi har väl aldrig omgivit oss med så mycket bilder som nu. Allt ska dokumenteras och sedan delas via FB och Instagram.

Men det är ju inte nytt. Förr skickade vi vykort från semesterresan. Jag fick ett sådant, i brevlådan, häromdagen. Det kändes som en hälsning från en svunnen tid.

För 125 år sedan, i Svendborg, publicerade fotograf J. A. Braae i Gjerritsgade  just i dagarna vykort som skulle sprida kännedom om den förfärliga, men romantiskt härliga, händelsen med cirkusprinsessan och löjtnanten. Korten trycks fortfarande i nya upplagor och säljs bland annat på museet på Tåsinge www.taasinge-museum.dk:IMG_0818

Konflikter

Sommaren 2014 har bjudit på underbart väder och fina dagar. Ändå har det varit svårt att njuta. Rapporterna om vad som händer i Gaza och i Syrien plågar – hur ska det någonsin bli fred? Vi små människor, med våra korta liv – att vi inte kan klara att leva i sämja.

Kanske är det så här enkelt, i grunden:IMG_0834

Tavlan hänger i det lilla ”skipperhjemmet” (skepparhem) på Tåsinge museum i Danmark, det som hyser utställningen om Elvira och Sixten. www.taasinge-museum.dk

Gardinen drogs ner – dörren bakåt slogs igen

IMG_1466Hur Lycka fick beskedet vet vi inte, men det var idag för 125 år sedan.

Jag föreställer mig att hon frös till is inombords. Så har jag själv reagerat, då livet givit mig en smocka. Meddelandet, som förmodligen kom som telegram till lägenheten på hörnet av Västra Storgatan – Ågatan i Kristianstad, var långt mer än en av livets örfilar. Det var så hemskt att det inte gick att berätta om. Inte för barnen, inte för någon.

Luitgard drog ner gardinen, dolde sig för omvärlden och stängde en dörr bakåt. Det var som att hon låste den dörren med dubbla lås. Och vad annat kunde hon göra?

Idag, den 23 juli 1889, gick första delen av följetongen i pressen. Fyns Tidende rapporterade:

Revolverdrama. Fra Ritzaus Bureau telegraferes til os: I Nørreskov paa Taasinge er fundet en Herre og en Dame, bægge dræpte ved Revolverskud. Han er i Følge Visitkortet en Løjtnant Sparre af Skaanske Dragonregimentet; hun antages være Cirkuskonstnerinde Elvira Madigan.

Nu startade de uttömmande artiklarnas rad. Dag efter dag kunde man i Danmark och Sverige läsa om alla detaljer. Nu visste alla. Och Luitgard försökte dölja. Barnen fick inget veta.

Viskleken

Erinrar mig den leken när jag tänker på hur sladdret har gått i 125 år nu. Fast idag sitter vi inte i ring och viskar – isället kan man föra sladder vidare genom olika forum på nätet. Googlar man  till exempel på ”elvira madigan” kommer man till flashback.org – en sladdersajt. Där dyker ett gammalt välkänt namn upp, ett namn som det blev knäpptyst om. Pontus Enhörning: från radiopratare till nätsladdrare.

Idag är det alltså årsdagen av att kropparna hittades. Det var ingen särskilt fin plats de hade valt. Sixten och Elvira låg under några bokar bland nässlor, vilket jag undrat mycket över. När jag första gången var där, år 2005, hade det blivit en tät och mörk granskog. Platsen var svår att finna. Nu har skogen röjts och markägaren har markerat vägen.

IMG_0843
Stenen sattes på fyndplatsen ganska snart efteråt. Det är en sådan där lite märklig natursten som man ibland kan se på kyrkogårdar. Och faktiskt: vid varje tillfälle som jag har varit där har där legat färska blommor.IMG_0850

Att finna vägen dit: museet på Tåsinge säljer en liten karta: http://www.taasinge-museum.dk/?Taasinge_Museum:Udstillinger:Elvira_og_Sixten

 

Skotten

skottet stortVar det igår, den 19 juli, för 125 år sedan? Eller idag, den 20:e? I ”ligsynsattestet” antar man att skotten föll natten mellan den 18 och 19 juli – ”ligene funnet den 22 juli henad aftenen”. Dateringen gjordes utifrån den grad av förruttnelse de var i. Den var stark – och detta trots att det var en kall juli just detta år. 15-17 grader och gråmulet.

Ja, du Sixten. Jag tänkte så mycket på dig just idag. Jag som är ditt, som man säger på danska, ”oldebarn”. Alltså barnbarnsbarn. Själv satt jag i skuggan av mitt valnötsträd, med mitt lilla barnbarn Beate 1 år i famnen. Det susade i elefantgräset och humlorna surrade, till Beates förtjusning.

Just i den stunden kände jag stark lycka. Hon är alltså ditt, återigen på danska, tip-tip-oldebarn och jag är snart (nåja) dubbelt så gammal som du blev. Så mycket mera jag fått ut av livet. Och så mycket du missade – du som hade alla chanser och ekonomiska förutsättningar, till skillnad från så många av dina generationskamrater.

Men du tänkte nog med Kierkegaard:

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Sören Kierkegaard blev staty efter sin död, utanför Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn:Søren-Kirkegaard-Statue

Och du Sixten fick en grav som liknar ett monument över en statsman.