Just hemkommen från Svendborg, med flera ovanliga upplevelser för en svensk i bagaget. Diamantbröllop – alltså firande av en 60-års bröllopsdag. Och vilket firande! Det var en fantastisk dag, att få vara med och sjunga på morgonen vid äresporten för Louise och Johannes – dessa kära och goda vänner. Vänner som jag fått tack vare Sixten. För att inte tala om själva festen som varade hela dagen: god mat, härliga människor och fin musik, allt till brudparets ära. Av alla timmars arbete med att söka spåren efter Sixten, Elvira och Luitgard så är detta det mest fantastiska: att jag nu har många vänner i Svendborg, en del så nära att de bjuder in till diamantbröllop! Tack Johannes och Louise, Hanne och Gunnar, Jytte och Per! Och tack till er på museet – det känns som att komma hem när jag kommer till Svendborg, tack vare er!
Turistsäsongen 2016 närmar sig, och nu finns turistkartan över Tåsinge att hämta bl a på biblioteket i Svendborg:
Tre av 24 sevärdheter är relaterade till Sixten och Elvira. Deras historia är alltså än mer intressant idag, än då jag första gången besökte ön, för ca tio år sedan. Då fick man leta sig fram till mordplatsen. Nu är det bara att följa kartan:
För 127 år sedan – nu i juni – skrev ”Brudparet Sparre, på bröllopsresa från Stockholm” in sig i hotelliggaren på det då ganska nybyggda Hotel Svendborg. Att det blev just där de bodde har senare kryddat historien med ytterligare romantik. För visst är det något med tornrum? Något som förhöjer intrycket av passionerad kärlek? Det var dit de flydde sommaren, 1889, i nästan fem veckor. Sixten och Elvira, med en önskan om att få vara tillsammans. Bara de två.
Det var därifrån de stack från notan på ca 287 kronor. ”Inget att snacka om” säger anhängarna av ”den vidunderlige kærlighedshistorie”. ”Vem tänker på något så prosaiskt som pengar när man är passionerat förälskad?” Vi som sett Sixtens övriga skulder (och som vet att 287 DKR 1889 motsvarar ca 17 500 SEK idag) ser att bara var en bråkdel av hans skuld. Mer om detta i min bok ”Sorgeliga saker hände”.
Men: nu har det utkommit en fin bok om kulturhistoriskt värdefulla byggnader i Svendborg, utgiven av museet där. Boken kan köpas via svendborgmuseum.dk/shop/index.php. (Det är f ö också det enda ställe som fortfarande har min bok till försäljning.) ”Svendborgs havnefront” är intressant läsning för alla oss som älskar Svendborg och ”det sydfynske öhav”!
Den kärleken förenar mig med min gammelmorfar Sixten. Jag har fått fina vänner där. Han har skrivit in sig i stadens historia:
Idag är det 126 år sedan du hittades död på Tåsinge. Jag har mest tänkt på dina barn och din fru. Hur kändes det för dem? En dag som denna kan jag ändå inte låta bli att fundera över hur det var för dig.
Jo, jag ska erkänna – lite äckligt har jag tyckt att det varit att läsa om era kroppar som var ”stadda i stark förruttnelse” när de hittades. Men de tankarna har jag snabbt suddat ut. Det är en sorglig historia, den om dig och ditt livs slut, och det sista året har jag berättat den många gånger.
Nu känns det som att jag snart är färdig med den – det blev som det blev. Som med så många människoöden slutade det inte lyckligt.
Vad som fascinerar mig är, att ett beslut som fattas av en person får efterverkningar i så långa tider. Du var född 1854, jag 1950. Det skilde alltså 96 år, vi hade knappast kunnat träffas.
Ändå präglade ditt beslut år 1889 fortfarande mitt liv. Hemlighetsmakeriet, skriverierna och snacket drabbade naturligtvis Lycka i första hand.
Men också Eric och Märta, dina barn. Och deras barn. Därefter släktled efter släktled. Det kanske är så med alla mänskliga trauman, att vi bär tidigare generationer inom oss?
Vad har hela historien inneburit för mig – nu efter bokutgivning och föredrag – undrar du kanske? Massor av glädje! Alla möten med människor, alla spännande samtal, alla nyfunna släktingar på långt håll och, inte minst: jag har fått en sorts anknytning till Svendborg – din och Elviras stad sommaren 1889.
Där har jag fått riktiga vänner, där har jag fördjupat min förtjusning i Danmark och i det danska språket och dit har jag åkt gång på gång, just med anledning av ditt beslut för 126 år sedan.
Där borrade jag ner mig i H C Andersens liv, och igår – precis i anslutning till årsdagen av ditt beslut – hade Roland och jag premiär på vårt program om H C:
Det kom långt över 100 personer, trots regnet. En liten kort sekund tänkte jag på dig – att just vid denna dag (eller om det var dagen före, ingen vet) fattade du ditt beslut och greppade revolvern. Sedan lämnade jag tanken på dig och återvände till nutid.
Så många intresserade människor som ville höra berättelsen om den fule ankungen som blev en svan! H C Andersen hade stora svårigheter i sitt liv. Hans barndom var raka motsatsen till din. Där finns egentligen inga likheter alls, inte mer än att ni båda var 1800-talsmänniskor och att ni på olika sätt hade anknytning till Fyn. Men utan ditt beslut hade jag inte kommit i kontakt med H C.
Nu satsar jag på honom istället, i mina föredrag. Snart ska du få vila i frid (jag har bara några framträdanden kvar med de sorgeliga sakerna som hände 1889) där under eken på Landet kirkegård. Jag lovar! Och du – även om jag aldrig kan förlåta dig det du gjorde, så gillar jag dig ändå, på något sätt. Eller rättare: jag är säker på att vi kunde haft kul ihop!
Med hälsningar till dig, därborta på Tåsinge!
ditt barnbarnsbarn Kathinka
Hemma igen efter midsommarfirande i Nordsjälland. Ja, dvs som svensk får man ju ta sig sin sill och sin nubbe en vanlig fredagkväll, danskarna firar midsommar vid den riktiga Johannesnatten.
Just vid den här tiden hade Sixten och Elvira det som bäst, sommaren 1889 (bortsett från att sommaren var som denna sommar: sval och grå och regnig). Än hade hotelldirektören på Hotel Svendborg inget att erinra mot att de bodde på kredit, än fanns lite pengar i börsen att förlusta sig med. Jag föreställer mig att de vid Sankt Hans promenerade ut till Christiansminde – Svendborgs plats för förlustelser. Säkert såg de på bålet:Och säkert liknade det bålet som P S Krøyer målat. Det här Sankt Hansbålet brann på Skagens strand 1906. skagensmuseum.dk/samlingen/vaerkerne/ps-kroeyer/sankthansblus/
Visst, Drachman o Co samlades över tjugo år senare, men traditionen med St Hans var sig nog lik genom decennierna. Vad tänkte de, Sixten och Elvira, när de tittade in i lågorna?
Kom på mig själv med att längta till Svendborg. Varje gång jag håller föredrag frågar jag om någon varit där – ganska ofta har någon varit på museet på Tåsinge. Men Svendborg! Åk dit, det är ju en pärla. Lige ved det sydfynske øhav – ja, det er dejligt! Jag saknar att inte ha någon resa planerad dit.
Längst ner på gatan ovan: Svendborg hotel och det beryktade tornværelset. Alltså hotellet där Sixten lämnade en nota på 288 kr – ett ”forhold som i vor tid ville blive betegnet som bedrageri” som poliskommisarien Anders Enevig säger. Han berättar också att Elvira i Sundsvall, före flykten, hade ”pantsat en del Guld-Gestane for et beløb af 348 kr”. Dessa Elviras pengar fick bekosta resan, som enligt Enevigs beräkning gick på ca 200 kr.
150 kr var vad de sedan hade att leva på – Sixten hade inga pengar. Precis som man sjunger i skillingtrycket…. ”men se slut var deras pengar, ingenting att leva av”.
Sofie – hon som scannade många, många bilder från min bok och lade ut dem på nätet som sina – gör en pudel och tar bort hela albumet från Google plus. Angående min bok ”Sorgeliga saker” skriver hon:
Jag var besviken på din bok och det var därför jag inte hänvisade till den, delvis därför att jag inte så öppet ville peka ut den. Jag skulle önskat att den vore betydligt mera opartisk. Sanningen är ju oftast olika nyanser av grått och inte totalt vitt eller svart.
Det kan ju också vara missledande att skriva i första person i dagboksform som påhittad prosa utan att först tydligt ange att det inte är riktiga dagboksanteckningar, vilket lätt kan antas då det är en släkting som skriver boken. En del läser kanske inte slutet på boken och är inte så kunniga i ämnet.
Detta är ju hennes egen åsikt – helt OK att lägga ut. (Men tankar ….. inte finns de bevarade. Rubriken ”Lycka tänker” är väl tydlig nog? Eller?). Om böcker kan vi tycka mycket, och dessutom mycket olika. Många har ju tyckt precis tvärtemot Sofie om min bok, vilket ju visar att den är intressant. Karin i Kalmar tyckte så här härförleden:
Nu har jag läst din bok och är helt imponerad av den: innehåll, bilder, layout, ja hela boken var en njutning, som jag sträckläste en natt, när jag inte kunde sova.
Och ännu en kommentar som visar hur olika vi tycker:
Jag tycker att delen med den fiktiva bloggen gör att du lyfter bokens kvalité ytterligare. En mycket bra bok som tvingar läsaren att själv tänka och inte få allt serverat i knät. En aktiv läsare är en bättre läsare. Så varför ska du delge allt? Det är ju ingen forskningsartikel? Tack Kathinka för en mycket fin och intressant bok.
I mejlboxen idag kom respons från Danmark. Å så kul! Föredragen var ju verkligen svensk-danska, både till innehåll och framförande (på min hjemmelavede dansk).
Svenska Eva i Rudkøbing skriver: 1000 tack för et fantastiskt bra föredrag! Mina kolleger blev helt berusade, och är det fortfarande, av din energi och männsklighet!
Och Birgitte skriver och ger samtidigt en länk (den var något för Sofie!!!!):
https://www.youtube.com/watch?v=B30wl0u7HPQ Kære Kathinka! Tusind tak for en hyggelig aften på Landet bibliotek! Jeg glæder mig til at læse din bog om Elvira og Sixten! Jeg kom til at tænke på Dræsinebanden og deres sang, den er også rigtig smuk. Jeg vil snarest tage en tur på museet og se deres udstilling, for det er jo en sag der til alle tider har været kendt af mennesker på Sydfyn. Håber ikke, at det er sidste gang, at du har holdt et foredrag på disse kanter. Kunne ønske at min familie også fik denne dejlig oplevelse, at høre dig fortælle med et arrangement og humor, der bare var helt fantastisk. Sender dig de bedste tanker! Mange hilsner Birgitte Kramme
Och jag blir så glad! Vilka härliga människor jag mötte i det sydfynske!!!! Tak alle!
I vårmånaden mars är det många födelsedagar som firas. Här har det varit tårta och firande i ett, med början i Laholm i går facebook.com/laholmsbibliotek?fref=nf och nytt födelsedagsfirande härhemma idag.
Nu packar jag roll-uppen och bildspelet och ger mig av till fina Svendborg. Föreläsningar om Sixten ”in situ”: Kirkeby, Landet och Langeland. Yes! Det blir spænnende!
Jag har suttit och grejat med lite julkort till Danmark idag. Tänk att Sixtenhistorien har givit mig så många bekantskaper, och så goda vänner! Hanne i Svendborg och alla de trevliga människorna på arkivet, Johannes och Louise i Stenstrup och deras enastående döttrar Hanne och Marie med familjer – jag riktigt längtar till i mars när jag får träffa dem igen. Och så Marianne och Per som jag lärde känna nu i somras, de som båda spelat upp historien som teater.
Och på Langeland: Jytte och Per i Ringkøbing. Erik på Tåsinge och… ja, jag tycker att det är fantastiskt att det besök som min sambo Roland och jag gjorde i museet 2005 utvecklats till riktig vänskap med så många. Det är egentligen en mycket mera fantastisk historia än den som utspelats kring boken, även om den också givit roliga ringar på vattnet. Som t ex idag, då en av mina referenser, Lennart Hjelmstedt (en av författarna till ”När societeten kom till Warberg”, 2013), hörde av sig med positiva kommentarer kring historien om Lyckas liv.
Nja, det är väl att ta i, men i Kirkeby/Lunde foredragsforening på Sydfyn har man programmet klart för vårens föreläsningar:
Det var så himla kul igår, på Bokmässan, att snacka. Jag riktigt längtar till den 24 mars och utflykten till Fyn. Men nu: iväg till Inka och hennes cittra. Vi ska sjunga upp oss inför kvällen i bokhandelnlaholm.se
Vårt lyckade program med skillingtryck, Inka Perssons och mitt, på Bollaltebygget har fått efterklang. Nu planerar vi att göra en variant på Kulturnatten i Laholm, i bokhandeln, den 27 sept. Och så ännu en variant på Föreningen Nordens arrangemang ”Kura skymning”, biblioteket i Laholm den 10 nov. Kul – det är så roligt att jobba ihop med Inka, hennes cittra och Inkas sånghäften (som hon utformar som gamla skillingtryck).
Överhuvudtaget har den här boken givit mig så många annorlunda och roliga kontakter. I morron, till exempel, ska jag åka till Pantomimeteatret i Tivoli i Köpenhamn för att träffa min nye kompis Per Lundsgaard, viceballetmester vid den traditionsrika teatern från 1844. www.tivoli.dk/da/haven/spillesteder/pantomimeteatret/
Per, som jag träffade i Svendborg hemma hos Marianne Kjær, journalist på FAA, ”min oldemor” och regisssör.
Per, som spelade Sixtens son Erik i den stora teateruppsättningen ”Elvira Madigan” på 1980-talet, långt innan jag börjat intressera mig för Sixten och Luitgard.
Nu ska vi ses i morron, precis som vi bestämde. Det gläder mig verkligen – hur ofta säger man inte: vi ses! Men så kommer annat emellan. Eller: man prioriterar annat – det är väl så det är.
En annan rolig sak med boken är alla mail som kommer från för mig helt okända människor. Tack alla!
Och så var det ju det där med skillingtrycken. Inka och jag har filat lite på dem. Och självklart vill vi ha med också det danska ”skillingstrycket”, det som skrevs precis samtidigt som J Saxon Lindström gav ut sitt, en vecka efter händelsen 1889.
I Danmark hette sången ”Det var på Tåsinge skönne egne” och författare var Julius Strandberg. Melodin? Ja, det är den för oss välbekanta ”I Apladalen, i Värnamo”. Så nu är det bara för dig, kära läsare, att sjunga (precis som besökarna i bokhandeln på kulturnatten i Laholm och Kura skymning på biblioteket i Laholm ska göra). Översättningen är väl sådär, det är jag som gjort den:
Det var på Tåsinge Skønne egne af Julius Strandberg 1889
