Sevärdheter på Tåsinge

Just hemkommen från Svendborg, med flera ovanliga upplevelser för en svensk i bagaget. Diamantbröllop – alltså firande av en 60-års bröllopsdag. Och vilket firande! Det var en fantastisk dag, att få vara med och sjunga på morgonen vid äresporten för Louise och Johannes – dessa kära och goda vänner. Vänner som jag fått tack vare Sixten. För att inte tala om själva festen som varade hela dagen: god mat, härliga människor och fin musik, allt till brudparets ära. Av alla timmars arbete med att söka spåren efter Sixten, Elvira och Luitgard så är detta det mest fantastiska: att jag nu har många vänner i Svendborg, en del så nära att de bjuder in till diamantbröllop! Tack Johannes och Louise, Hanne och Gunnar, Jytte och Per! Och tack till er på museet – det känns som att komma hem när jag kommer till Svendborg, tack vare er!

Turistsäsongen 2016 närmar sig, och nu finns turistkartan över Tåsinge att hämta bl a på biblioteket i Svendborg:

IMG_4179

 

Tre av 24 sevärdheter är relaterade till Sixten och Elvira. Deras historia är alltså än mer intressant idag, än då jag första gången besökte ön, för ca tio år sedan. Då fick man leta sig fram till mordplatsen. Nu är det bara att följa kartan:

IMG_4180IMG_4181IMG_4183

En sann berättelse i sagans värld

Sagomuseet i Ljungby är en oas i berättarbygden Småland. En spännande miljö, formgiven av konstnären Kjell Sundberg kjellsundberg.com/index.html – han som för övrigt också gestaltat Elviras lyskraft på linan hos Cirkus Madigan:

KjellSundberg
Lägg märke till Luitgard, flankerad av barnen Eric och Märta, nere i högra hörnet.

Jag står för ett av vårens program på Sagomuseet: sagobygden.se/aktuellt-for-medlemmar/medlemstraffar-och-program

Lika, men olika.

Igår var det dags för inspirationskväll på Hallands släktforskarförening. Roligt att det kom så många – över 30 släktforskare! Gunnar Dahl (se senaste numret av tidskriften Släkthistoria – nr 1:2016) berättade om sin ”Sanning, skröna och muntlig tradition” och jag om min ”Sorgeliga saker hände : Elvira Madigan, Sixten och mig”. Foto: Elisabeth Fagerberg.
IMG_3553

Mycket är likt i våra respektive böcker. Tiden, bl a 1880-tal, och att vi velat fånga tidsandan. Båda skildrar vi nedtystade släkthistorier, vi uppehåller oss vid det som INTE har berättats. Men medan Gunnar har samlat alla berättelser han hört genom åren och försöker fylla i med släktforskarfakta, så har ju jag inte en enda berättelse. Lycka föstes in i historiens glömska – ingen pratade om henne och inte någon historia om henne har förmedlats till oss i senare generationer. Så sorgligt!

Ändå har vi jobbat på likartat sätt. Genom studier i arkiv, facklitteratur, skönlitteratur och tidningsartiklar har vi ändå försökt lägga ett pussel som ger en mera fullständig bild av våra anförvanter. Det har varit så roligt för mig att lära känna Gunnar och diskutera med honom.

För den som är intresserad: jag framträder på Kulturhuset Komedianten 20 feb kl 14, Gunnar på samma ställe på Släktforskningens dag 19 mars kl 13. varberg.se/download/18.284d80d1151e8332c1a56b86/1452779963670/Komedianten161.pdf

Hela världen nr 2 1943

HVnr2

IMG_3911Lagom till att det börjar bli dags för mig att avrunda alla föredrag om ”de sorgeliga sakerna som inträffade 1889” fick jag en present från butiken ”Elvira antik” (sic!) här i Halmstad.

Nr 2 av Hela världen 1943 lanserar följetongen, med anledning av Åke Ohbergs film som hade premiär samma år. Sixten kallas här, och i filmen, ”greve Gösta” – en eftergift åt min farfar, som med sin militära kraft greppat reservoarpennan och tillskrivit Europafilm AB: ”Härmed förbjuder jag att den manlige huvudpersonen får sitt rätta namn, av hänsyn till de efterlevande”.

Här har vi hela den romantiska soppan igen – väl kokad, för att passa publiken mitt under brinnande krig. Avkoppling och sirapssöt romantik! Hade jag bara haft postadressen till bloggerskan ”Sofie” så skulle jag skickat tidningen till henne, hon som fortsätter att hålla soppkoket vid liv genom sin dyrkan av den stilige militären och hans passionerade kärlekshistoria. HV1943

Nu lägger jag föredraget i malpåse över jul och nyår och ägnar tankarna åt annan släktforskning.

Sixten?

galen1265galen2267

Idag ledde jag en konferens om astma och allergi dhr.se/halland/files/2015/09/Konferens-Astmaallergi-2015-2.pdf. A propos att det är så mycket fakta kring detta ämne som inte är bekant hos ”den breda allmänheten” uppmanade jag konferensdeltagarna att sprida den kunskap de fått ta del av under denna dag. Men för det krävs att de plockar fram galenskapen inom sig – lite à la texten ovan, inspirerad av Jack Kerouac, använd i en Appleannons och sedan publicerad i en bok från Argument förlag: ”Tänk om 2” av Kristina Reftel.

När jag läste texten högt, som avslutning på konferensen, så tänkte jag: ”Var det inte lite så här Sixten Sparre var – galen, men kreativ???”

Brev till en farmors far

Käre Sixten!

_SPIdag är det 126 år sedan du hittades död på Tåsinge. Jag har mest tänkt på dina barn och din fru. Hur kändes det för dem? En dag som denna kan jag ändå inte låta bli att fundera över hur det var för dig.

Jo, jag ska erkänna – lite äckligt har jag tyckt att det varit att läsa om era kroppar som var ”stadda i stark förruttnelse” när de hittades. Men de tankarna har jag snabbt suddat ut. Det är en sorglig historia, den om dig och ditt livs slut, och det sista året har jag berättat den många gånger.

Nu känns det som att jag snart är färdig med den – det blev som det blev. Som med så många människoöden slutade det inte lyckligt.

Vad som fascinerar mig är, att ett beslut som fattas av en person får efterverkningar i så långa tider. Du var född 1854, jag 1950. Det skilde alltså 96 år, vi hade knappast kunnat träffas.

Ändå präglade ditt beslut år 1889 fortfarande mitt liv. Hemlighetsmakeriet, skriverierna och snacket drabbade naturligtvis Lycka i första hand.

barnen SparreMen också Eric och Märta, dina barn. Och deras barn. Därefter släktled efter släktled. Det kanske är så med alla mänskliga trauman, att vi bär tidigare generationer inom oss?

Vad har hela historien inneburit för mig – nu efter bokutgivning och föredrag – undrar du kanske? Massor av glädje! Alla möten med människor, alla spännande samtal, alla nyfunna släktingar på långt håll och, inte minst: jag har fått en sorts anknytning till Svendborg – din och Elviras stad sommaren 1889.

Där har jag fått riktiga vänner, där har jag fördjupat min förtjusning i Danmark och i det danska språket och dit har jag åkt gång på gång, just med anledning av ditt beslut för 126 år sedan.

Där borrade jag ner mig i H C Andersens liv, och igår – precis i anslutning till årsdagen av ditt beslut – hade Roland och jag premiär på vårt program om H C:

IMG_3520Det kom långt över 100 personer, trots regnet. En liten kort sekund tänkte jag på dig – att just vid denna dag (eller om det var dagen före, ingen vet) fattade du ditt beslut och greppade revolvern. Sedan lämnade jag tanken på dig och återvände till nutid.

Så många intresserade människor som ville höra berättelsen om den fule ankungen som blev en svan! H C Andersen hade stora svårigheter i sitt liv. Hans barndom var raka motsatsen till din. Där finns egentligen inga likheter alls, inte mer än att ni båda var 1800-talsmänniskor och att ni på olika sätt hade anknytning till Fyn. Men utan ditt beslut hade jag inte kommit i kontakt med H C.

Nu satsar jag på honom istället, i mina föredrag. Snart ska du få vila i frid (jag har bara några framträdanden kvar med de sorgeliga sakerna som hände 1889) där under eken på Landet kirkegård. Jag lovar! Och du – även om jag aldrig kan förlåta dig det du gjorde, så gillar jag dig ändå, på något sätt. Eller rättare: jag är säker på att vi kunde haft kul ihop!

Med hälsningar till dig, därborta på Tåsinge!
ditt barnbarnsbarn Kathinka

I denna ljuva sommartid

vallmoDet är mitt i sommaren. Men igår kväll fick jag den första aningen om att vi går mot höst: en stjärnhimmel så klar var det längesedan man skådade. I huvudet hörde jag Evert Taubes strof ”träden skifta ren i rött och gull” och den där vemodiga känslan – snart är det höst! – infann sig.

elvira-madigan-en-droppe-follNu är det en ny dag. Trädgården bjuder på färska blommor efterhand, gräsmattan har aldrig varit så grön som i år.

Men det är kallt. Som sommaren 1889. 15-17 grader var vad termometern visade när Elvira och Sixten spatserade omkring på Tåsinge.

Hur var det just idag, den 17 juli, 1889? Klas Grönqvist redogör för dramat i adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065

Det börjar dra ihop sig till parets sista dygn tillsammans:

klasbok

Den som är satt i skuld är icke fri

pxojLdIMH8Y-tIAPCMmJWN6jl4QpZ2PMBRTIKVIT19A,94wMtr4wPBIQ2EU17hDdL8fYo7lQviZvJICBjMSL13EI mina föredrag brukar jag ta skulderna till sadelmakarna som exempel. Sixten hade en skuld hos en sadelmakare i Spånga på 80 kronor (=5000 idag).

c66513f5b2-353 Dahlman sadelskilte 024.JPG-for-web-normalOch också en till sadelmakare Dahlman i Köpenhamn på samma summa. Jag brukar säga att jag tror att han ville ha lite elegantare grejor och därför åkte till det mera kontinentala Köpenhamn för att skaffa sadel.

Döm om in förvåning när min bror i Köpenhamn skickade de här bilderna. Firman existerar än! Den ligger på Fortunstræde nära ”Magtens Bolig” Christiansborg. Dit gick Sixten alltså, för att utrusta sig med det senaste, det mest moderna i ridutstyrsel.

Vilken ironi! Fortunstræde – fru Fortunas gata …

Av sadelmager-dahlman.dk/historie.html framgår precis det jag trodde. Det var här de kungliga och de förnämsta och mest förmögna beställde sitt ”rideudstyr”. Och så Sixten med de galanta vanorna.Xb4eMzt9xuROiiVWE4yrLoHh4U7FFwxfd7dxZykLdCQ,-MMNPAsaccJU-IaU31pg2iV3YHT6ZPlDebyyPWXy5E8,U6MThZLFzrGjMp-aPBqR1GdrFTB-AaEotzo4Ht7tKBMUr en bouppteckning från 1800-talet går det att läsa ut mycket. IMG_3406 (1)Men inte trodde jag att någon av butikerna fanns kvar, ännu i vår tid. Nu vet jag, här på Fortunstræde gick Sixten ner i källaren.

Sankt Hans

Hemma igen efter midsommarfirande i Nordsjälland. Ja, dvs som svensk får man ju ta sig sin sill och sin nubbe en vanlig fredagkväll, danskarna firar midsommar vid den riktiga Johannesnatten.

Just vid den här tiden hade Sixten och Elvira det som bäst, sommaren 1889 (bortsett från att sommaren var som denna sommar: sval och grå och regnig). Än hade hotelldirektören på Hotel Svendborg inget att erinra mot att de bodde på kredit, än fanns lite pengar i börsen att förlusta sig med. Jag föreställer mig att de vid Sankt Hans promenerade ut till Christiansminde – Svendborgs plats för förlustelser. Säkert såg de på bålet:St hansOch säkert liknade det bålet som P S Krøyer målat. Det här Sankt Hansbålet brann på Skagens strand 1906. skagensmuseum.dk/samlingen/vaerkerne/ps-kroeyer/sankthansblus/

Visst, Drachman o Co samlades över tjugo år senare, men traditionen med St Hans var sig nog lik genom decennierna. Vad tänkte de, Sixten och Elvira, när de tittade in i lågorna?

Narcissos

narcissosMagnus Enckells bild av Narcissos (1912). Visar den Sixtens psyke? Jag tror det, efter den diskussion som vi hade på Dan Andersson sällskapets vårträff, och efter artikeln (den i och för sig förenklade, men ändå) i tidningen Metro igår.

Narcissistens kännetecken:

1. överlägsen – blåser upp sina egna bedrifter (en Snoilskys diktarlike!)
2. utåtriktad, men oempatisk. Sällskapsmänniska och karismatisk. Men bryr sig inte om andras känslor (det är omvittnat vilken glad gamäng Sixten var. Jag är övertygad om att jag skulle gillat honom om vi vore på samma fest!)
3. säker på sin sak – även sånt han inte behärskar (vill ”impa”. Här har jag inga bevis, men tror nog att det stämmer på Sixten. Han ville märkas i mängden)
4. svårt att erkänna misstag – skyller ifrån sig (jag vet verkligen inte om Sixten skyllde ifrån sig. Men jag har levat nära andra narcissister och vet att detta är typiskt, nästan det första tecknet)
5. söker uppmärksamhet (att t ex iscensätta sin död…?)
6. tar sig friheter – anser sig överlägsen och utvald och har därför större rättigheter (t ex rätten att leva på stor fot!)
Sixten, käre Sixten – nog var du narcissist! Felfostrad, bortskämd förste son i en familj som först hade det gott ställt, men sedan – efter konkursen – fick dra åt svångremmen. Enligt punkt 6 tog du dig friheten att kompensera dig. Det gick ju bra sedan du fått dispositionen till Lyckas feta hemgift. Värre blev det när du hade förbrukat den. Du forstatte, enligt punkt 6, att konsumera och till sist hade du nått vägs ände. Självmordet var det som återstod, och det iscensatte du, enligt punkt 5.

Men glad och spirituell – det var du. I sällskapslivet….