Boken om Sixten Sparre och hans liv har tagits emot fantastiskt väl – det är en fröjd att känna att han nu möter världen. Här kan man till exempel läsa om honom på https://www.omnible.se/r/10325536884084829526
Och vill man inte läsa pappersbok – ja, då har Pascal Wibe läst in på njutbart sätt:
Att hålla den färdiga boken i sin hand, ett manus man levt med i flera år… Många beskriver det som en förlossning efter en lång graviditet. Jag känner mera så här: nu är den klar att möta världen. Lite som när barnen blev vuxna och flyttade hemifrån. Det ska bli spännande att följa hans öde. Ja, Sixtens öde följer man ju i min berättelse, men att följa boken ”Vacker var han, utav börd: Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan”.
Boksläpp för såväl pappersbok, e-bok och ljudbok blir den 18 januari 2021. Och jag vill rikta ett stort TACK till förlaget Ekström&Garay som visat Sixten så stor omsorg och omtanke. Och Tomas Ekström som formgivit så vackert! TACK!
i Galärparken en solig majdag häromveckan. Då var det repetition. Nu börjar det närma sig premiär! På fredag sätter Parkteatern, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, upp ”Elvira Madigan” i Vitabergsparken med bedårande Ellen Lindblad som Elvira.
Det blir en fantastik, magiskt vacker föreställning i duktiga regissören och koreografen Anna Ståhls regi! Mötet med ensemblen var en upplevelse för mig, och nu fick jag ju träffa Sixten också (i Robert Noacks skepnad):
Extra fint är det att Luitgard för första gången någonsin i teater/operett/musicalsammanhang skildras som en riktig människa av kött och blod. Tack Emma Sandanam och Mette Herlitz för verkligt bra manus och underbar sorgsen och cirkusrolig musik. Det blir spännande att se den färdiga föreställningen på fredag!
Just hemkommen från Svendborg, med flera ovanliga upplevelser för en svensk i bagaget. Diamantbröllop – alltså firande av en 60-års bröllopsdag. Och vilket firande! Det var en fantastisk dag, att få vara med och sjunga på morgonen vid äresporten för Louise och Johannes – dessa kära och goda vänner. Vänner som jag fått tack vare Sixten. För att inte tala om själva festen som varade hela dagen: god mat, härliga människor och fin musik, allt till brudparets ära. Av alla timmars arbete med att söka spåren efter Sixten, Elvira och Luitgard så är detta det mest fantastiska: att jag nu har många vänner i Svendborg, en del så nära att de bjuder in till diamantbröllop! Tack Johannes och Louise, Hanne och Gunnar, Jytte och Per! Och tack till er på museet – det känns som att komma hem när jag kommer till Svendborg, tack vare er!
Turistsäsongen 2016 närmar sig, och nu finns turistkartan över Tåsinge att hämta bl a på biblioteket i Svendborg:
Tre av 24 sevärdheter är relaterade till Sixten och Elvira. Deras historia är alltså än mer intressant idag, än då jag första gången besökte ön, för ca tio år sedan. Då fick man leta sig fram till mordplatsen. Nu är det bara att följa kartan:
Sagomuseet i Ljungby är en oas i berättarbygden Småland. En spännande miljö, formgiven av konstnären Kjell Sundberg kjellsundberg.com/index.html – han som för övrigt också gestaltat Elviras lyskraft på linan hos Cirkus Madigan:
Lägg märke till Luitgard, flankerad av barnen Eric och Märta, nere i högra hörnet.
Jag står för ett av vårens program på Sagomuseet: sagobygden.se/aktuellt-for-medlemmar/medlemstraffar-och-program
Igår var det dags för inspirationskväll på Hallands släktforskarförening. Roligt att det kom så många – över 30 släktforskare! Gunnar Dahl (se senaste numret av tidskriften Släkthistoria – nr 1:2016) berättade om sin ”Sanning, skröna och muntlig tradition” och jag om min ”Sorgeliga saker hände : Elvira Madigan, Sixten och mig”. Foto: Elisabeth Fagerberg.
Mycket är likt i våra respektive böcker. Tiden, bl a 1880-tal, och att vi velat fånga tidsandan. Båda skildrar vi nedtystade släkthistorier, vi uppehåller oss vid det som INTE har berättats. Men medan Gunnar har samlat alla berättelser han hört genom åren och försöker fylla i med släktforskarfakta, så har ju jag inte en enda berättelse. Lycka föstes in i historiens glömska – ingen pratade om henne och inte någon historia om henne har förmedlats till oss i senare generationer. Så sorgligt!
Ändå har vi jobbat på likartat sätt. Genom studier i arkiv, facklitteratur, skönlitteratur och tidningsartiklar har vi ändå försökt lägga ett pussel som ger en mera fullständig bild av våra anförvanter. Det har varit så roligt för mig att lära känna Gunnar och diskutera med honom.
För den som är intresserad: jag framträder på Kulturhuset Komedianten 20 feb kl 14, Gunnar på samma ställe på Släktforskningens dag 19 mars kl 13. varberg.se/download/18.284d80d1151e8332c1a56b86/1452779963670/Komedianten161.pdf
Lagom till att det börjar bli dags för mig att avrunda alla föredrag om ”de sorgeliga sakerna som inträffade 1889” fick jag en present från butiken ”Elvira antik” (sic!) här i Halmstad.
Nr 2 av Hela världen 1943 lanserar följetongen, med anledning av Åke Ohbergs film som hade premiär samma år. Sixten kallas här, och i filmen, ”greve Gösta” – en eftergift åt min farfar, som med sin militära kraft greppat reservoarpennan och tillskrivit Europafilm AB: ”Härmed förbjuder jag att den manlige huvudpersonen får sitt rätta namn, av hänsyn till de efterlevande”.
Här har vi hela den romantiska soppan igen – väl kokad, för att passa publiken mitt under brinnande krig. Avkoppling och sirapssöt romantik! Hade jag bara haft postadressen till bloggerskan ”Sofie” så skulle jag skickat tidningen till henne, hon som fortsätter att hålla soppkoket vid liv genom sin dyrkan av den stilige militären och hans passionerade kärlekshistoria. 
Nu lägger jag föredraget i malpåse över jul och nyår och ägnar tankarna åt annan släktforskning.
Idag ledde jag en konferens om astma och allergi dhr.se/halland/files/2015/09/Konferens-Astmaallergi-2015-2.pdf. A propos att det är så mycket fakta kring detta ämne som inte är bekant hos ”den breda allmänheten” uppmanade jag konferensdeltagarna att sprida den kunskap de fått ta del av under denna dag. Men för det krävs att de plockar fram galenskapen inom sig – lite à la texten ovan, inspirerad av Jack Kerouac, använd i en Appleannons och sedan publicerad i en bok från Argument förlag: ”Tänk om 2” av Kristina Reftel.
När jag läste texten högt, som avslutning på konferensen, så tänkte jag: ”Var det inte lite så här Sixten Sparre var – galen, men kreativ???”
Idag är det 126 år sedan du hittades död på Tåsinge. Jag har mest tänkt på dina barn och din fru. Hur kändes det för dem? En dag som denna kan jag ändå inte låta bli att fundera över hur det var för dig.
Jo, jag ska erkänna – lite äckligt har jag tyckt att det varit att läsa om era kroppar som var ”stadda i stark förruttnelse” när de hittades. Men de tankarna har jag snabbt suddat ut. Det är en sorglig historia, den om dig och ditt livs slut, och det sista året har jag berättat den många gånger.
Nu känns det som att jag snart är färdig med den – det blev som det blev. Som med så många människoöden slutade det inte lyckligt.
Vad som fascinerar mig är, att ett beslut som fattas av en person får efterverkningar i så långa tider. Du var född 1854, jag 1950. Det skilde alltså 96 år, vi hade knappast kunnat träffas.
Ändå präglade ditt beslut år 1889 fortfarande mitt liv. Hemlighetsmakeriet, skriverierna och snacket drabbade naturligtvis Lycka i första hand.
Men också Eric och Märta, dina barn. Och deras barn. Därefter släktled efter släktled. Det kanske är så med alla mänskliga trauman, att vi bär tidigare generationer inom oss?
Vad har hela historien inneburit för mig – nu efter bokutgivning och föredrag – undrar du kanske? Massor av glädje! Alla möten med människor, alla spännande samtal, alla nyfunna släktingar på långt håll och, inte minst: jag har fått en sorts anknytning till Svendborg – din och Elviras stad sommaren 1889.
Där har jag fått riktiga vänner, där har jag fördjupat min förtjusning i Danmark och i det danska språket och dit har jag åkt gång på gång, just med anledning av ditt beslut för 126 år sedan.
Där borrade jag ner mig i H C Andersens liv, och igår – precis i anslutning till årsdagen av ditt beslut – hade Roland och jag premiär på vårt program om H C:
Det kom långt över 100 personer, trots regnet. En liten kort sekund tänkte jag på dig – att just vid denna dag (eller om det var dagen före, ingen vet) fattade du ditt beslut och greppade revolvern. Sedan lämnade jag tanken på dig och återvände till nutid.
Så många intresserade människor som ville höra berättelsen om den fule ankungen som blev en svan! H C Andersen hade stora svårigheter i sitt liv. Hans barndom var raka motsatsen till din. Där finns egentligen inga likheter alls, inte mer än att ni båda var 1800-talsmänniskor och att ni på olika sätt hade anknytning till Fyn. Men utan ditt beslut hade jag inte kommit i kontakt med H C.
Nu satsar jag på honom istället, i mina föredrag. Snart ska du få vila i frid (jag har bara några framträdanden kvar med de sorgeliga sakerna som hände 1889) där under eken på Landet kirkegård. Jag lovar! Och du – även om jag aldrig kan förlåta dig det du gjorde, så gillar jag dig ändå, på något sätt. Eller rättare: jag är säker på att vi kunde haft kul ihop!
Med hälsningar till dig, därborta på Tåsinge!
ditt barnbarnsbarn Kathinka
Det är mitt i sommaren. Men igår kväll fick jag den första aningen om att vi går mot höst: en stjärnhimmel så klar var det längesedan man skådade. I huvudet hörde jag Evert Taubes strof ”träden skifta ren i rött och gull” och den där vemodiga känslan – snart är det höst! – infann sig.
Nu är det en ny dag. Trädgården bjuder på färska blommor efterhand, gräsmattan har aldrig varit så grön som i år.
Men det är kallt. Som sommaren 1889. 15-17 grader var vad termometern visade när Elvira och Sixten spatserade omkring på Tåsinge.
Hur var det just idag, den 17 juli, 1889? Klas Grönqvist redogör för dramat i adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065
Det börjar dra ihop sig till parets sista dygn tillsammans:
