Recension 11

Götabiblioteken kallar sig biblioteken i Östergötland och Tranås gotabiblioteken.se Där kompletterar man katalogen med små recensioner, och boken om Lycka får 8 stjärnor av 10.

Intressant bok. Författaren är barnbarns barn till Sixten Sparre och dennes hustru. Hon har via släktforskning tagit reda på uppgifter om detta pars liv. Hon tecknar sin berättelse med utgångspunkt från hustrun. Bok ger en annan bild av Sparres kärleksaffär med Elvira Madigan än den vanliga.  2014-07-25  birgittageriksson  Götabibliotek

Genialiskt eller fel? Om att välja form för berättelsen

En bok räknas som antingen skön- eller facklitteratur. Boken om Luitgard Sparre, född Adlercreutz och kallad Lycka,sorgeliga-saker-hande-elvira-madigan-sixten-och-mig är BÅDE OCH. Vilket har irriterat några läsare.

Det är avsnitten ”Lycka tänker” som skaver. Men greppet har också fått några att utbrista: genialiskt! Så olika kan man läsa!

Jag bar på en berättelse om människor, för länge sedan döda. Den hade följande element:

Släktforskarfakta som gav stommen till personernas liv. Född, flyttat, konfirmerad, lysning, giftermål – allt i datumform. Det går att läsa ut mera här än man i förstone kan tro. Vilka fler flyttade? Där får man veta något om familjens storlek. Fanns tjänstefolk? Säger en del om vilken ekonomisk standard man levde på. Dessa fakta bildar en tidslinje, och man kan lägga flera familjemedlemmars linjer parallellt. Deras liv gick ju in i varandra – en familjemedlems öde påverkade en annans, precis som i vår tid.

Gamla fotografier från släktalbumet. Och andra bilder, på hus och miljöer och föremål som tillhört personen.

Historiska fakta. Allt det som man kan hitta om tiden i fackböcker. Hur umgicks man, just där och då. Arbete? Kläder? Bostad? Vad betydde det till exempel att bli konfirmerad då, just under den tid som skall skildras? En viktigt hylla i biblioteket är den för hembygdslitteratur. I årsböcker finns många  skildringar som kan vara relevanta: hur gick torghandeln till i Kristianstad på 1880-talet, till exempel.

Skönlitteratur med skildringar från just den tiden, helst från den platsen. Ovärderligt, för att flytta sig tillbaka i tiden.

Dagstidningar från orten och tiden – inte bara artiklarna, utan också annonserna säger mycket om tidsandan.

Ja, så sitter man där med sitt hopsamlade material. Hur ska det presenteras? Man kan berätta: född där och då, döpt då, konfirmerad då – och så komplettera med de historiska fakta man lyckats hitta. Som en tidslinje, med ”kött på benen”. Men det blir ju lite tråkigt: ”Lotten konfirmerades i Ödsmåls kyrka den 16 juni 1888. Konfirmationen innebar att flickan nu räknades som vuxen, vilket syntes på hennes klädsel. Hon fick nu bära håret uppsatt…. osv”. Har man en bild kan man komplettera med den här. Och så betar man av vidare, fortsätter att presentera sina fynd från kyrkböcker och husförhörslängder.

Ja, jag funderade mycket på formen för ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Till sist fann jag den, inspirerad av nutidens bloggande.

Det fanns inga brev och dagböcker efter min huvudperson. Men jag konstruerade tankar, ”Lycka tänker”. Här presenteras mina släktforskarfakta, som om Lycka själv berättade dem:IMG_2389

Varje sådant stycke följs sedan av några sidor med fakta, plus bilder som passar in i ämnet. Det var bilderna och de släktforskardata som jag forskat fram som styrde VAD som skulle tas upp. Därför är det ibland hopp i tiden i ”Lycka tänker”, något som irriterat en recensent http://www.boktipset.se/bok/sorgeliga-saker-hande–elvira-madigan-sixten-och-mig som tycker att det saknas upplysningar i berättelsen om Lycka.

Men det finns bara ”Lyckas tankar” kring sådant som jag har fakta om. Den som vill att jag ska berätta mer måste förstå att detta är vad som har gått att hitta. Inget är påhittat – jo, sättet jag presenterar det på, som Lyckas tankar, som ju blir skönlitterärt.

De andra sidorna blir facklitterära. Och nu blir det kaos i huvudet på en del – så kan man väl inte göra? Det blir ju fel!!!! Fel, fel, fel! Tycker några. Å andra sidan har flera läsare spontant sagt: genialiskt! De tycker att formen levandegör det torra släktforskarstoffet.

Men inte kan man tillskriva Lycka tankar, säger någon: http://www.saganomsagorna.se/2014/07/recension-sorgeliga-saker-hande.html

Varför inte, undrar jag? Tänkte gjorde hon ju garanterat. Och när det kommer till de verkligt dramatiska delarna av hennes levnadslopp – då tänkte hon säkert som du och jag och de flesta andra skulle ha gjort:IMG_2390

 

Skillingtrycket fick liv!

_MG_2375Vilken eftermiddag – värre åska och hällregn har aldrig skådats i södra Halland! Från den vackraste (varmaste) sommardag förvandlades vädret, medan min lilla röda bil – fullproppad med cittra, gitarr, böcker, en tårta och tre damer (Inka, Ann-Margaret och jag) – susade ner till Bollaltebygget, till SKIT!

Från en finfin dag till det värsta skyfallet, med åskbuller och blixtar, någonsin. Vem skulle komma på idén att bege sig till ett friluftsarrangemang denna dag? Modstulet satt vi i bilen och väntade när vi väl kommit fram. Sedan började diskussionerna. Inne i stallet eller ute under baldakiner? Entusiasterna vann och det blev baldakiner.

Ett femtiotal personer kom och de var verkligen intresserade. Skyfall, åska eller knöliga omständigheter – de ville höra och sjunga historien ändå.

_MG_2341

Och det blev en superlyckad kväll med glada gäster, som sjöng med i skillingtrycken av hjärtans lust. Ett värdigt sätt att uppmärksamma 125-årsdagen för begravningen av Sixten och Elvira.

Det var en bra kombination: historien om Sixten, Elvira och Luitgard, deras hjärteproblem och 1880-talets tidsanda. Tillsammans med skillingtrycken och Inkas cittra-ackompanjemang. Hoppas vi får tillfälle att göra detta fler gånger – det är hur kul som helst att jobba ihop med Inka. Vi har känt varann i snart 30 år men aldrig gjort något ihop.

Och 20 böcker fann sina läsare denna kväll …. vilken glädje för mig! Tack alla ni som kom och bidrog till sången under den blånande himlen!

Recension 10

Först skriver man boken. Sedan ser man till att det skrivs om den – hur ska den annars nå sina läsare? Man får ligga i, skicka ut recensionsex hit och dit och hoppas på napp.

Jag ville så gärna få ett omdöme av en ung bokläsare, så jag vände mig till Anna Lagerqvist som driver bokbloggen saganomsagorna.se. Här är hennes omdöme:

Berättelsen om Elvira Madigan är inget jag varit så insatt i tidigare. Dock är det en berättelse som alltid har fascinerat mig. När jag så fick ett mejl från Kathinka Lindhe där hon skrev att hon skrivit en bok om Sixten Sparres övergivna fru tackade jag genast ja till ett recex – trots att jag sällan tackar ja till liknande förfrågningar.

Sorgeliga saker hände: Elvira Madigan, Sixten och mig handlar alltså om den sorgliga berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre, dock ur en annan synvinkel än den som tidigare berättats. För er som inte känner till berättelsen kommer här en snabbgenomgång: 1889 rymde löjtnanten Sixten Sparre och cirkusprinsessan Elvira Madigan tillsammans för att ”starta ett nytt liv” (dock visar den här boken att Sixten Sparre förmodligen aldrig hade några sådana intentioner). Det hela slutar istället med att Sixten Sparre tar livet av de båda två. Dock berättas det sällan om att Sparre även hade en fru och två barn, som han alltså övergav och lämnade utblottade kvar i Kristianstad. Det är alltså om frun – författarens fars mormor – boken handlar om.

Berättelsen om Luitgard Sparre berättas samtidigt som Lindhe gör nedslag i till exempel hur tidens kvinnomode såg ut och hur bjudningar och giftermålsarrangemang fungerade. Istället för att enbart berätta Lutigards – eller Lycka som hon också kallades – berättelse ger det även en helhetsbild av hur det var att vara kvinna under slutet av 1800-talet.

Jag tycker att alla som någon gång sökt sig till berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre ska läsa den här boken. Den är intressant och känns väldigt påkostad. Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att Lycka skulle kunna vara vilken 1800-talskvinna som helst. Att hon var gift med just Sixten Sparre som rymde tillsammans med Elvira Madigan var väldigt olyckligt, men den här boken innehåller också en bit kvinnohistoria.

Det enda som jag inte riktigt gillar med den här boken är avsnitten där Lyckas ”egna tankar”. Eftersom det inte finns något dagbok bevarad som tillhörde Lycka känns det lite olustigt att tillskriva henne tankar och åsikter. Vi kan helt enkelt inte veta vad Lycka tänkte. Samtidigt blir det ändå ett intressant perspektiv, så ja, jag kanske är mer kluven till dessa avsnitt.

Så händer det också att man får publicitet utan att ha lagt två strån i kors! Roligt – boken börjar leva sitt eget liv! Det var Veronica, norrglimtar.blogspot.se, som med sin kommentar häromdagen uppmärksammade mig på den här tidningen:

IMG_2385
minnenasjournal.nu I nummer 7: 2014 kan man läsa:                                                                 IMG_2384

Bra saker idag

http://t.sr.se/1lcqohe Vilket fint sommarprogram med skådespelaren Sofia Helin idag. Så starkt och modigt av henne att prata om det som i alla år tillhört ”det tysta” i hennes familj.

När Sofia beskrev det tysta rummet inom henne, dit allt som man inte får prata om hänvisades, var det som om hon formulerade Lyckas inre tankar. Enastående väl berättat – just att sätta ord på det som inte fick formuleras! Så lyssningsvärt – tur att man kan höra igen. Och tack och lov utan den anskrämliga musiken.

Stunden vid radion i eftermiddags var en högtidsstund. Och med posten kom Fyns Amts Avis, som riktig papperstidning. Dvs mycket lättare att läsa. Så här glad blev jag när jag läste Bjarne Gregersens recensionIMG_1235IMG_2377

Vad hoppades du på, Lycka?

Lycka ung oskuld

Året är 1875 – om fem år är hon gift fru. Om fjorton år är hon nyss fyllda 30 – änka och bedragen i grunden. 125 år senare får hon sin historia beskriven i ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”.

Jag såg förresten att Lycka för första gången förekommer på en bokblogg: www.boktipset.se/bok/sorgeliga-saker-hande–elvira-madigan-sixten-och-mig

Kul! Och ja, jag skulle också velat veta mer om Lyckas och barnens liv. Inga spår! Så effektiv var Lyckas tystnad. Att mentalt stänga en dörr om något traumatiskt – det får till följd att dörren stängs om allt. Lyckas tystnad togs över av dottern Märta. Inte ett ord yppades.  Och inga minnen överantvardades till kommande generationer.

Recension 8 – ännu mera oväntad!

Min bok om Lycka har  uppmärksammats i de mest skilda medier. Första omnämnandet var i Kvällsstunden – nu kan man läsa om den i Kvällsstundens absoluta motsats bland publikationer: BRUS magasin. Diana Lavesson från Bokhandeln i Laholm tipsar:

IMG_2203

IMG_2205

bokhandelnlaholm.se

Recension 6

Bibliotekstjänsts senaste sambindningslista:78432755_large

Än idag lägger nygifta brudar i Danmark sina brudbuketter på Sixten Sparres och Elvira Madigans grav på kyrkogården i Landets församling på ön Tåsinge. Men det fanns andra offer i det s.k. kärleksdramat 1889. Sixten Sparres hustru Luitgard och hans två barn måste leva kvar i småstadsskvallret i Kristianstad, och det var också Luitgard som tvingades ordna upp familjens ekonomi efter den kaotiska lånekarusell som var resultatet av makens sorglösa lyxliv. Kathinka Lindhe är radiojournalist och bibliotekarie i Halmstad. Hon är också barnbarnsbarn till Sixten och Luitgard Sparre. Hennes välskrivna och vackra bok innehåller mängder av fotografier och den är också en högintressant skildring av det sena 1800-talets högreståndsliv. Boken punkterar en mer än 100-årig myt, men den ger oss i stället en minst lika fängslande historia om hur det var att vara kvinna i en tid då en hustru stod under sin makes förmyndarskap och han ensam bestämde över familjens tillgångar. – Inger Wassenius.

YES!

www.btj.se/default.aspx?search=sorgeliga%20saker&startat=0&sortOrder=Asc&sortBy=Author&media=Books&fetch=25&lang=False&avail=True&robots=True