Ett bortglömt plagg

bildsixtenI romanen ”Snörmakare Lekholm får en idé” (Gustaf Hellström 1927) försörjer snörmakaren sin familj genom beställningar på snörmakerier, tofsar och fransar. Högreståndshemmen vid 1800-talets slut var dekorerade med bollfransar, möblerna hade tofsar och likkistorna var prydda med fransdekorationer. Och så var det officersrockarna. I en stad som Kristianstad saknades inte uppdrag för en snörmakare.

Min farmors far, Sixten Sparre, fotograferad 1887 – samma år som hans diktsamling kom ut. Man kan säga att han är på topp, officer som han blivit. Yrkets status understryks av uniformsrocken – bigeschen.

Så här beskrivs plagget i Svensk Uppslagsbok, andra upplagan 1947:

 

IMG_3198gustafhellstrom.se/bibliografi/lekholm%20Leopold.htm

Oss barnbarnsbarn emellan

IMG_2616Söndag morron. Ont i fötterna sedan igår. Idag ska jag göra ingenting! Men så kul det var med alla möten!

Här t ex, när en besökare berättade att han är barnbarnsbarn till Sixtens adjutant. Alltså den kalfaktor som det berättas om i tidningsartikeln från 4 mars 1939. Det var då 50 år sedan dådet. Huset där Sixten och Lycka bott skulle just rivas (där finns ett 4-vånings 40-talshus med en butik i bottenplanet numera) och herr Holmgren, som har minnen av Sixten sedan barnsben, intervjuas. Han berättar att han som liten pys såg

”den ståtlige dragonlöjtnanten rida ut varje morgon på en av sina vackra hästar, medan betjänten kom på aktningsfullt avstånd på den andre”.

Tänk om Sixten och hans betjänt hade kunnat se och höra Douglas och mig, så här 125 år efteråt!

Den tredje ”personen”, som tycks avlyssna vårt samtal, är inte Sixtens vålnad. Det är en riddarrustning som vakar över Hammarshus medeltida källare.

22 tidning193922B tidning1939

Manliga ryttare till ”häst”

IMG_2647Sixten Sparre lär ha varit en skicklig ryttare och hästkarl, dragon som han var. Förmodligen hade han fått träna så här, på trähäst (även om bilden är tagen på regementets avdelning i Ystad – bilden är hämtad från Ystads militärmuseum).

I Kristianstadsbladet 4 mars 1939 berättar en man, med anledning av att det då var femtio år sedan de sorgeliga sakerna inträffade, att han brukade se:

”..den ståtlige dragonlöjtnanten rida ut varje morgon på en av sina vackra hästar, medan betjänten kom på aktningsfullt avstånd … herr löjtnanten var en friskus … inte bara rent fysiskt, han var en andligen mycket spänstig herre …som alltid hade ett gott ord till alla, även om de – så som skedde – kommo till honom och påpekade att han under ritten spräckt sina byxor därbak.”

Idag börjar Bokmässan. Välkommen till monter B04:70 i morron klockan 11!

lnu.se/om-lnu/evenemang/bok–och-biblioteksmassan/linneuniversitetets-program-vid-bokmassan

Ära och berömmelse

Ett sätt att hedra en bortgången person som gjort viktiga insatser, är att namnge en gata efter denne. Det får anses som ett särskilt hedersbevis. Inte många får en gata uppkallad efter sig.

Igår var jag i Ystad. En trevlig stad, där det förr låg ett stort regemente: sedan 1897 var Sixtens gamla arbetsgivare i Kristianstad, Kungliga  Skånska Dragonregementet, lokaliserat dit. Själv upplevde han inte omorganisationen, han var redan död sedan åtta år. Desto märkligare då, att finna den här gatan i Ystad, där Sixten inte hörde hemma:IMG_2322

Ännu märkligare: vem skulle komma på tanken att ge en gata i t ex Yngsjö namn efter Anna Månsdotter (Yngsjömörderskan)? Eller kunde man tänka sig en gata i Osby: Nils Peter Hagströms gata? Nils Peter, som kallades Glimmingemördaren, avslutade fyra människors liv genom knivhugg 1886. Nej, att ge gator namn efter mördare är otänkbart. Utom i Ystad….

Eller kan det vara för att ge lite spännande historisk klang till kasernområdet? Samma tanke som menighedsrådet hade i Landet forsamling då man förra året lät en arkitekt designa den nya gravplatsen åt Elvira och Sixten?IMG_0799

Lägg märke till vashållaren – man utgår ifrån att det bara är Elvira som får blommor. När jag besökte graven med en bukett fick jag sticka in den under gravplattan, den som i sin tur är skyddad av pansarglas.

Ära och berömmelse – vårt sätt att hedra historiska personer är att de får ge namn åt gator och att ge dem gravplatser som liknar monument. Var du, Sixten, värd detta?

Igår för 125 år sedan

Sparre c foto Wald Dahllöf

Igår, för 125 år sedan, kvitterade Sixten Sparre ut sin sista lön från den tillfälliga anställningen vid Kavalleriskolan i Stockholm (sid 149 i boken ”Sorgeliga saker hände….”). Snart hägrade tjänstledighet utan lön, och den här dagen för 125 år sedan visste han nog redan vad det var som väntade.

Några månader senare, den 30 juli nödgades hans pappa skriva sitt brev till baronen på Valdermars slott på Tåsinge. Här på Karlavägen 41 i Stockholm greppade han stålpennan, doppade den i bläckhornet och formulerade sin ursäkt å sonens vägnar (sid 167 i boken):

karlavägen

Tänk att skriva om sin egen son: ”Hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvivelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna numera icke var normal…”. Tungt!

http://www.sparre.ystadsmilitarmuseum.se/utstallningen/utstallning.htm