H C Andersen i våra hjärtan

Ju mer jag läser av och om H C Andersen, desto mer övertygad blir jag att just hans ”eventyr” lästes i det Sparreska hemmet. Av Luitgard, för barnen, men också för egen förnöjelse. Det var ju det som var speciellt – hans sagor hade något för alla. Han stod på topp just under Lyckas tid. Efter sin död 1875 var han kultförklarad, och den kulten har varat in i våra dagar. 1960 fick jag en sagosamling av H C Andersen i premium – kanske är det därför jag har honom nära fortfarande? Idag har jag filat färdigt på manus till föredraget om hans liv.3ba546eb-3877-46c7-9e8c-ba7f5c8b99b5_170737

En som också uppskattade honom var August Strindberg, som skrev så här vid 100-årsjubileet av hans födelse:

H. C. Andersen. Till Andersen-jubileet 2 april 1905.

I Sverige säga vi inte ens H. C., vi säga Andersen rätt och slätt, ty vi känna endast en Andersen, och det är Andersen. Det är vår och våra föräldrars, vår barndoms, vår mannaålders och vår ålderdoms.

När jag som barn fick fatt i en julkalender, hoppade jag alltid över verserna, ty de föreföllo mig så konstlade och prosaiska. Då så Andersens sagor föllo mig i händerna, frågade jag en äldre sakkunnig, om inte detta var poesi. ”Nej, det är prosa!” svarade den vise mannen. – ”Är detta prosa?”

Så minnes jag det lilla kvartformatet med frakturstilen, jag kommer ihåg träsnitten, pilträdet som hörde till ”Elddonet”, ”Bollen och snurran”, ”Tennsoldaten”, ”John Blund” (Ole Luikøje), ”Snödrottningen” och alla de andra. Och när jag läste och hade läst, blev livet mig så surt. Detta förfärliga vardagsliv med dess småaktighet och orättfärdighet, detta trista enformiga liv i en barnkammare, där vi plantor stodo för tätt och trängdes, kivades om maten och gunsten, blev mig outhärdligt, ty jag hade i Andersens sagovärld fått visshet om tillvaron i en annan värld, en guldålder, i vilken det fanns rättvisa och barmhärtighet, i vilken föräldrarna verkligen smekte sina barn och inte bara drogo dem i håret, i vilken något för mig absolut okänt kastade ett rosenskimmer även över fattigdomen och förödmjukelsen, det skimmer som med ett nu oanvändbart ord kallas: kärleken.

Också om Orfeus erinrade han, denna skald, som sjöng på prosa, så att ej blott djuren, växterna och stenarna lyssnade och rördes, utan så att leksakerna fingo liv, tomtar och troll blevo verkliga, skolböckerna, dessa fasans ting, blevo poetiska, ja han gav hela Danmarks geografi på fyra sidor! Det var en häxmästare!

Så skildes våra vägar. Men vid tjugufem års ålder skulle jag en dag åt en förläggare översätta ”Andsersens sista sagor”. Jag märkte nog att tiden gått fram över både honom och mig. Utilismen och nationalekonomien hade då sin tid, och det var inget ont i det, men Pegasus hade blivit spänd för plogen. Dessa sagor vore litet prosaiska, men en av dem var rolig; den hette ”Den stora sjöormen” och handlade om telegrafkabeln i Atlanten och om fiskarnas grubblande över denna nya fisk, ”som det inte var något slut på”. Det var bra påhittat, och det minns jag ännu.

Då jag blev trettio år, skulle min vän Carl Larsson illustrera Andersen, och då förnyade jag bekantskapen, men då hade jag den glädjen att kunna sätta boken i händerna på mina barn. Och som de voro barn av sin tid, så frågade de mig, om ”det var sant allt det där”. Jag minns inte vad jag svarade! Det var nämligen omkring 1880, då alla gamla sanningar vore satta under diskussion.

Jag blev fyrtio år och upptäckte Andersens romaner, på tyska. Jag förundrade mig över den orättfärdighet, varmed man behandlat Andersens romaner. ”Bara en spelman” är ju en stor saga, och en av de bästa, och att en roman är poetisk, kan inte längre anses som ett fel!

Jag blev femtio år och kom till danska kusten. Cavling kommer ihåg det. Jag bodde i ett lusthus medrankor på väggen; jag strövade omkring i bokskogen och simmade i Öresund, och så lånade jag på lånbiblioteket Andersens Eventyr.

Nu ska vi se, om de ha hållit sig!

De hade hållit sig! – Elddonet gav ännu gnistor, pilträdet grönskade, tennsoldaten skyldrade gevär, fastän han varit i beröring med rännstenen, och detta år 1900, sedan utilismen och nationalekonomien rullat fram med sina ångvältar. Det var en stark karl!

Om lördag fyller min yngsta dotter fyra år, och då skall hon få Andersens sagor, på danska, i vart fall för att hon må titta på bilderna. Kanske hon också kan läsa sagorna, fast jag inte vet det; hon är ju ett underbarn, och hennes mormor var danska, från Odense.

Andersen håller sig, och Andersen följer mig!

Politiken frågar slutligen vad jag har Andersen att tacka för. Jag svarar: Läs mina enkla Sagor av 1903, och se själv var jag har gått i lära!

Många lärare har jag haft: Schiller och Goethe, Victor Hugo och Dickens, Zola och Peladan, men jag vill lika fullt underteckna denna intervju med

August Strindberg,
Elev av H. C. Andersen.

[Politiken 2. april 1905, omtryck i Samlade skrifter, femtiofjärde delen: Efterslåtter, 1920]

Min vän Hans Christian

Snart juli månad –K i Odense och jag går fortfarande klädd i samma jacka som i mars på Fynresan. Vädret är ungefär detsamma nu som då. Det känns som en evighet sedan jag var och höll föredrag på Fyn-Tåsinge-Langeland, men ett roligt minne är det!

I Odense i mars passade jag på att besöka H C Andersens hus och barndomshem (lilla gula huset) och fick idén till höstens föredrag. H C:s liv är ju lika fascinerande som Lyckas – och jag kan ju inte hålla på och berätta om henne hur många gånger som helst. Så idag har jag sorterat bilder och skissat på ett upplägg till min nya föreläsning ”Den fule ankungen”.

För det var ju så det var – allt han skrev handlade om honom själv. Och den fula ankungen – det var han själv. Han kämpade verkligen för ett erkännande, och det fick han till sist. Jag vet inte hur många skulpturer jag har sett. En finns i Malaga, den här i hemstaden Odense:skulptur4

Summarn kummar

Släktforskardagarna i Nyköping, där jag medverkar 30 augusti, får bli avslutningen av sommaren. Sedan kommer september med hösten och med Vuxenskolans satsning på inspirationsföreläsnignar om släktforskning. De halländska släktforskarnas tidning påminner i senaste numret:IMG_3318 (1)Men innan dess ska det väl bli sommar? Även om det inte känns (13 grader, grått och blåst), så är vi redan inne på dag två av de hundra sommardagarna som Cayenne (Caj Lundgren) diktar om:

Hundra sommardagar

 Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens i går
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.

Löjtnantsliv

FullSizeRenderär att, enligt Gustaf Hellström sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Hellström i ”Snörmakare Lekholm får en idé” (1927) – han skildrar livet bland officerarna i Kristianstad på 1880-talet:

… komma hem på stövlarna från varenda sexa. Om de bara haft en aning om hur många tårar hon fällt och hur många lidanden hon utstått, därför att hon visste, till vilket åtlöje han gjorde sig inför Gud och människor. Och ju mera pirum han blev, desto löjligare gjorde han sig …

… Varje morgon klockan sju satt han i sadeln och red en timme. Han sågs vara en hård ryttare, och helst red han en remonter som det av en eller annan anledning var svårt att få bukt med …

… i fält. En lägerplats. Ljungbyhed eller vad fan som helst. Rader utav tält, en sommarkväll. Solen går just ner, gul som en hårdkokt äggula bakom den svarta granskogen. Officerarna sitter och dricker punsch på verandan till mässen. Fladdermössen börjar fladdra omkring, Den första stjärnan tänds. Och så är det arméns tapto …

Sixten blev underlöjtnant 1876. 1887 blev han andre löjtnant.  Nu började det går bra för den unge Sparre. Han hade dessutom, visserligen anonymt, men ändå – gott för självkänslan – givit ut sin diktsamling ”I bunden form” samma år.

Sparre c foto Wald Dahllöf

Löjtnantshjärtana ovan är målade av Sixtens barnbarns barnbarn Gisela, hämtade från 365masquerades.com.

Löjtnantshjärtana nedan fick jag som gåva i maj förra året, då boken om Lycka presenterades på Bokhandeln i Laholm.IMG_3308

Att ha en berättelse och vilja berätta den

Lycka omslag

Jag ville berätta historien, och jag ville göra det när det var 125 år sedan.

Hittills har 888 böcker  (av 900) sålts – varav ca 2oo till folkbiblioteken. Det betyder ju åtskilligt fler än 888 läsare – på Halmstads bibliotek t ex har boken varit utlånad (och reserverad) hela tiden.

Därutöver har jag hållit säkert 25 föredrag med i snitt 50 personer på varje. Åtminstone 1 250 personer har hittills hört berättelsen. Synd, egentligen, att jag inte hållit bättre koll. Minst 10 föredrag återstår.

Hur som helst: över 2000 personer har alltså tagit del av Lyckas version av det kända skillingtrycket. Det är förmodligen fler än om jag hade gjort ett radioprogram (vilket jag först tänkte).

Eller förresten …..

Först slår jag fast att Skåne är bäst – sedan blir jag lite osäker. Halland då, min plats på jorden? På besök hos Stefan Gustafsson, min förläggare, i eftermiddag fick jag syn på den här. Och bestämde mig för att min uppväxt vid Nissans strand får bestämma: Halland är nog bäst ändå! Det var ju där den diktades, början (1950-1954) på barndomssagan.FullSizeRender1

Svendborg i mit hjerte

IMG_3187Kom på mig själv med att längta till Svendborg. Varje gång jag håller föredrag frågar jag om någon varit där – ganska  ofta har någon varit på museet på Tåsinge. Men Svendborg! Åk dit, det är ju en pärla. Lige ved det sydfynske øhav – ja, det er dejligt! Jag saknar att inte ha någon resa planerad dit.

Längst ner på gatan ovan: Svendborg hotel och det beryktade tornværelset. Alltså hotellet där Sixten lämnade en nota på 288 kr – ett ”forhold som i vor tid ville blive betegnet som bedrageri” som poliskommisarien Anders Enevig säger. Han berättar också att Elvira i Sundsvall, före flykten, hade ”pantsat en del Guld-Gestane for et beløb af 348 kr”. Dessa Elviras pengar fick bekosta resan, som enligt Enevigs beräkning gick på ca 200 kr.

150 kr var vad de sedan hade att leva på – Sixten hade inga pengar. Precis som man sjunger i skillingtrycket…. ”men se slut var deras pengar, ingenting att leva av”.

100 svenska kronor 1889 motsvarar 6061 kronor i 2010 års värde. Lätt att räkna ut på historia.se/Jamforelsepris.htm

Att välja INNE …

Idag var första ”sandaldagen”. Blommande körsbärsträd, vindstilla och försommarvarmt. Rapsen blommar. Björken har slagit ut, liksom boken: 
IMG_3186Denna strålande söndag valde 75 personer att, istället för att njuta eftermiddagens försommar, gå inomhus för att delta i PRO Akademiens program om ”Sorgeliga saker hände …”! Vi sjöng skillingtrycket tillsammans, till Manolos fina pianoarrangemangIMG_3182IMG_3181

Manolo kom till Sverige från Spanien 1967 för att spela i Cirkus Scotts orkester. Idag hade han med sig sina noter i sitt ”Bloc Musica”.

En trivsam eftermiddag på Karl XI i ett Halmstad i försommarskrud.

Faderskärleken omvärderad …

IMG_3177

Författaren Klas Grönqvist gjorde mig glad. Han hade hittat en dikt som Sixten skrivit om sin dotter, min farmor. Den kändes också passande, just nu i björksprickningens tid.

Jag blev så glad – Sixten hade alltså lite faderskänslor ändå!

Här kommer slutet av dikten, det som grusade min glädje:IMG_3178I lövsprickningens tid 1887 (det år då diktsamlingen kom ut i november) var Märta, Sixtens dotter och min farmor, fyra och ett halvt år. Där grusades den illusionen! Fasen också – aldrig hittar jag något som gör att jag kan känna med dig, Sixten!

I Sixtens och Lyckas stad – Kristianstad

IMG_3333Idag en dag i Sixtens och Lyckas stad, Kristianstad, med föredrag för ”Ambrosiussällskapet” på restaurang Yllan (den gamla yllefabriken på Söder).

Här ovan (40-talshuset med de gröna balkongerna till höger) ser vi hörnet av V Storgatan och Ågatan. Där låg huset som Sixten och Lycka bodde i. Huset där de hade en åttarumsvåning – den som Sixten försummade att betala hyran för, i ett och ett halvt år.

IMG_3335Samma kvarter för övrigt där Bunny Ragnerstams läsvärda romaner från Kristianstad (Innan dagen gryr, Uppbrottets timme, Vredens dag, Skall jorden bliva vår) utspelar sig. Medan Ragnerstams personer bor på trånga innergården, med råttor och utedass, levde Sixten och Lycka på andra våningen, med fönsterna mot gatan.

Man kan tycka att de bodde långt från centrum, som utgörs av stadens två torg.

Men just vid denna tid, 1880-talet, var det finast att bo här nere vid kanalen. I huset mitt emot, det som fortfarande är intakt från sin tid, bodde fabrikören C F Ljunggren – han som ärvt järnverkstäderna på Söder efter sin far. Detta var den mest statusfyllda delen av staden vid Sixtens och Lyckas tid.

De hade alltså allt man kunde önska sig – ändå gick det som det gick!

Lite längre upp, på samma sida gatan (höger) ser vi en gul lång byggnad. Nu kontor, då stall för bl a Sixtens två hästar.

Och lite längre upp på gatan ser vi idag denna staty som minner om stadens militära historia. Det kunde nästan varit Sixten som stod modell!