Lyckaföredraget förpassas till arkivet, snart…

music + musikal

Fortfarande, snart två år efter att ”Sorgeliga saker hände…” kom ut, packar jag då och då rullväskan med projektor, dator, högtalare (för allsångens skull – jag brukar låta Lennart Kjellgren och Gunnel Nilsson hjälpa till, för att få lite krydda i allsången), gamla skillingtryck mm. Nu i februari var det Båstad som fick besök, för tredje gången. Och i lördags Kulturhuset Komedianten i Varberg.

Faktiskt tröttnar jag inte – publiken är alltid intresserad och ställer så roliga frågor. Det var tredje gången jag var i Varberg och berättade – första gången var på Arkivens dag förra året, andra gången på biblioteket i Bua i höstas. Och i slutet av maj är jag inbjuden till Föreningen Gamla Varberg. Då ska jag fokusera lite extra på Lyckas besök på badorten 1876. Det var då hon träffade den jämngamle (nästan) Axel Munthe.

Men, frågan är om inte ämnet ändå börjar bli uttömt? I lördags eftermiddag kom tolv personer. Tolv trevliga människor som lyssnade så intresserat och hade så kloka synpunkter. Men visst hade det kunnat vara betydligt fler när biblioteket och Hallands släktforskarförening bjöd på gratis eftermiddagsföredrag? Några dagar tidigare hade man haft ett liknande program med en betydligt mer etablerad författare, Carin Gerhardsen, som skrivit mängder av deckare bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Carin%20Gerhardsen. Åtta personer kom för att lyssna!

Har det blivit omodernt med föredrag, plötsligt? Funkar de bara som inslag på föreningsmöten? Ja, jag vet inte. Jag håller just på att grotta ner mig i ett ämne till nytt föredrag till hösten – ett som ska ersätta Lycka. Berättelsen om henne får förpassas till arkivet. Den finns ju att låna på biblioteken (och ett tag till att se på urplay.se/Produkter?q=elvira+madigan). I ”arkivet” finns ju redan alla de andra filmerna, böckerna och skivorna som givits ut genom åren.

Lika?

paradLycka1908kathinka liggandeÄr vi lika, Lycka och jag? Ju äldre jag blir desto mera tänker jag att jag är som hon. Rätt seg, uthållig. Som en gammal häst 😉

Och orkade du, Lycka, så orkar jag. Livet har många oväntade och tröttsamma upplevelser i beredskap. Inte bara att, som nu, sitta som en dränkt katt efter cykelfärd hem från tågstationen. Nej, det är större besvikelser också, sånt som rubbar ens cirklar. Sånt man ALDRIG trodde skulle hända. Plötsligt, när man som minst anar, ställs man inför dessa erfarenheter. Så är det för alla – inte bara för mig, även om jag just nu ligger sömnlös på nätterna.

Idag läste jag ut den underbara familjeberättelsen av Tommi Kinnunen, adlibris.com/se/bok/dar-vagarna-mots-9789113064352

Det är en sån bok som man vill börja om på så snart man läst sista sidan. Den skildrar LIVET, och livet långt från de förutsättningar som både min farmors mor Lycka hade på 1880-talet och jag har på 2010-talet. Läs den, alla! Den är dessutom ett intressant exempel på hur man kan bygga en berättelse på annorlunda sätt. Alla historier måste inte berättas enligt Ola Olssons ”hollywoodmodell” voodoofilm.org/artikel/filmens-struktur. Kinnunens är ett spännande, just när man börjar läsningen lite svårläst, experiment. Men sååå så mycket det ger åt läsaren att fylla i och se inne i huvudet! Berättarkonst när den står på topp!

Bibblan är bäst!

IMG_3708Väldigt trevligt att bli inbjuden till Bua bibliotek på författarkväll igår. Intresserad publik, trevligt välkomnande och fikapaus i mitten av föredraget. Det var riktigt roligt.

Biblioteksränderna går aldrig ur på mig. Min första bibbla var Malmö Stadsbibliotek. På den tiden kunde en sexåring gå ensam genom Slottsparken, från Erikstorpsgatan och ända bort till biblioteket och barnavdelningen på första våningen. Den var en kopia av vuxenavdelningen – samma indelning i olika ämnesområden och också en läsesal för barn. Långa rader av pulpeter. Längst fram satt en bibliotekarie och hade uppsikt (som en nutida skrivsal på högskolan!). Endast läskunniga barn hade tillträde – detta kontrollerades av damen där framme. Man fick ta med EN bok, och läsa en snutt för att visa att man behärskade läsningens konst. Jag ville så gärna sitta i den där salen. I rummet utanför stavade jag mig fram, så som mor hade förklarat. ”Man ljudar” bokstäverna. Jag ljudade och ljudade och rätt vad det var kom det fram ett ord. Så ett till, och ett till. Jag stormade fram och läste för tanten och fick inträde i den åtråvärda salen.

På tal om TV

Idag igen – för vilken gång i ordningen? – sänds Widerbergs film ”Elvira Madigan” i SVT 1.IMG_3703

Och den 3 nov 16.15, i UR Samtiden i Kunskapskanalen, kan man alltså ta del av en annan version av ”den vidunderlige kærlighedshistorie” – mina resultat av närstudien av det hela, ur hustrun Luitgards perspektiv.

Rapport inifrån sängkammaren


IMG_1381

Mitt första fynd, när jag tog mina trevande steg som släktforskare, var boken som såldes i det lilla museet på Tåsinge taasinge-museum.dk/?Taasinge_Museum:Udstillinger:Elvira_og_Sixten: Poul Erik Möller Pedersens ”Elvira Madigan : det berømte kærlighedsdrama”. I förordet berättar författaren att boken är ”resultat av 10 års studier i de originale dokumenter i Rigsarkivet”. Jag minns hur mitt hjärta hoppade till – plötsligt tog min nyss påbörjade släktforskning ett skutt tio år framåt. För 50 danska kronor tjänade jag in tio års arbete!

IMG_3625Möller Pedersen (1978) visade sig veta mycket – han hade fakta hämtade ända inifrån  den äktenskapliga paulunen:

”Som mange gifte kvinder mente Luitgard, at mannen skulle gøre sig fortjent til det seksuelle samkvem i ægteskabet. Hun satte ham simpelthen på ”ration” (svältkost), og afviste ham til sidst. Men då havde han allerede tabt interessen for hende. Hvem har lyst til sex , når man skal tigge om det…” Osv osv.

Tyvärr har författaren inga källhänvisningar till i vilka arkivalier i Rigsarkivet i Köpenhamn han hittat detta fynd.

Det är en viktigt detalj, när man ger sig in i arkiven, att notera VAR man hittar sina fakta, en av de detaljer som jag måste komma ihåg att påpeka i veckan som kommer, då Vuxensksolan och Hallands släktforskarförening ordnar inspirationkvällar i Falkenberg och Hyltebruk. hallandsslaktforskare.se

Blindvisor, kåklåtar och arbetslösas visor

skillingtryck1210Just nu kretsar mycket av min tid kring visor i skillingtryck. Förbereder för allsång vid föredraget på Släktforskardagarna på söndag, läser korrektur på en kamrats bok om skillingtryck och snart är det dags för nya radioserien ”Utanförskapets röster” där jag är programledare. sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2938&grupp=4369&artikel=6240367  Programmen sänds i P2 och är rundabordssamtal med forskarna Stefan Bohman, Karin Strand och Dan Lundberg. Mycket trevligt samarbete!

I en katedral av björk och tall

IMG_3566Tystnad. Det enda som hörs är en och annan fluga, knattret från datorns tangenter och hur morgonens regn droppar från träden runtom. Solen bryter igenom och jag försöker gjuta liv i min anmoder Kristina, generationskamrat med Lycka. Allt i deras liv skilde sig åt. Ekonomiska förutsättningar, socialt sammanhang och vardag. Medan Lycka var änka hade Kristina två oäkta barn med olika fäder.

Ändå finns mycket som förenar de båda ensamstående tvåbarnsmammorna. En sorg och en längtan kom att dominera bådas liv. Här, hos Veronica Grönte på www.forfattarskola.se, på gränsen mellan Småland/Skåne/Blekinge, försöker jag få Kristina att framträda ur historiens dimmor. Bilden med Kristina och hennes barn är tagen ca 1900.

Res dig upp, Kristina, från fotografens stol!

Följ med mig en stund så att jag får lära känna dig!

Kristina med barn154

Brev till en farmors far

Käre Sixten!

_SPIdag är det 126 år sedan du hittades död på Tåsinge. Jag har mest tänkt på dina barn och din fru. Hur kändes det för dem? En dag som denna kan jag ändå inte låta bli att fundera över hur det var för dig.

Jo, jag ska erkänna – lite äckligt har jag tyckt att det varit att läsa om era kroppar som var ”stadda i stark förruttnelse” när de hittades. Men de tankarna har jag snabbt suddat ut. Det är en sorglig historia, den om dig och ditt livs slut, och det sista året har jag berättat den många gånger.

Nu känns det som att jag snart är färdig med den – det blev som det blev. Som med så många människoöden slutade det inte lyckligt.

Vad som fascinerar mig är, att ett beslut som fattas av en person får efterverkningar i så långa tider. Du var född 1854, jag 1950. Det skilde alltså 96 år, vi hade knappast kunnat träffas.

Ändå präglade ditt beslut år 1889 fortfarande mitt liv. Hemlighetsmakeriet, skriverierna och snacket drabbade naturligtvis Lycka i första hand.

barnen SparreMen också Eric och Märta, dina barn. Och deras barn. Därefter släktled efter släktled. Det kanske är så med alla mänskliga trauman, att vi bär tidigare generationer inom oss?

Vad har hela historien inneburit för mig – nu efter bokutgivning och föredrag – undrar du kanske? Massor av glädje! Alla möten med människor, alla spännande samtal, alla nyfunna släktingar på långt håll och, inte minst: jag har fått en sorts anknytning till Svendborg – din och Elviras stad sommaren 1889.

Där har jag fått riktiga vänner, där har jag fördjupat min förtjusning i Danmark och i det danska språket och dit har jag åkt gång på gång, just med anledning av ditt beslut för 126 år sedan.

Där borrade jag ner mig i H C Andersens liv, och igår – precis i anslutning till årsdagen av ditt beslut – hade Roland och jag premiär på vårt program om H C:

IMG_3520Det kom långt över 100 personer, trots regnet. En liten kort sekund tänkte jag på dig – att just vid denna dag (eller om det var dagen före, ingen vet) fattade du ditt beslut och greppade revolvern. Sedan lämnade jag tanken på dig och återvände till nutid.

Så många intresserade människor som ville höra berättelsen om den fule ankungen som blev en svan! H C Andersen hade stora svårigheter i sitt liv. Hans barndom var raka motsatsen till din. Där finns egentligen inga likheter alls, inte mer än att ni båda var 1800-talsmänniskor och att ni på olika sätt hade anknytning till Fyn. Men utan ditt beslut hade jag inte kommit i kontakt med H C.

Nu satsar jag på honom istället, i mina föredrag. Snart ska du få vila i frid (jag har bara några framträdanden kvar med de sorgeliga sakerna som hände 1889) där under eken på Landet kirkegård. Jag lovar! Och du – även om jag aldrig kan förlåta dig det du gjorde, så gillar jag dig ändå, på något sätt. Eller rättare: jag är säker på att vi kunde haft kul ihop!

Med hälsningar till dig, därborta på Tåsinge!
ditt barnbarnsbarn Kathinka