Sista boken såld idag

och det känns nästan lite ”sorgeligt” att nu ta avsked av bokhögen.Lycka omslag IMG_3633

Jag, som tyckte att jag var tuff som valde att trycka 900 ex, ångrar nu att jag inte valde att trycka fler.

Idag kom två förfrågningar om föredrag om ”de sorgeliga sakerna”, samtidigt som sista boken såldes. Nu känns det nästan som att äventyret med att gjuta liv i Lycka närmat sig sitt slut.

Ikväll är istället H C Andersen huvudperson.

Men jag undrar: hur många kommer till ett evenemang som annonseras först samma dag (HP 29 sept)?

Idag för 126 år sedan …


IMG_3630Idag för 126 år sedan satte Lycka sitt namn under bouppteckningen efter Sixten. Nu hade hon svart på vitt på omfattningen av hans svek. Känslomässigt bedragen, och också ekonomiskt. 30 år gammal skulle hon försöka bygga upp ett nytt liv.

Just detta avsnitt ägnade jag lite extra utrymme i gårdagens föreläsning på Falkenbergs bibliotek. Vuxenskolan arrangerade, som en inspiration till släktforskarcirklar i höst. Jag fokuserade mera på HUR jag gått tillväga och på allt spännande som går att hitta i arkiv. Det kändes nästan roligare än att dra historien om Sixten och Elvira och deras äventyr.

Bouppteckningar var något som jag ville visa, för att få intresset att vakna hos dem som kanske, kanske kunde tänka sig att gå en cirkel.IMG_3629

Kvällen största glädjeämne för mig, personligen: en kvinna, erfaren släktforskare, kom fram:

– Det där med ”Lycka tänker” är genialiskt, sa hon. Det greppet skulle jag vilja prova med min släktforskning. Det gjorde mig verkligen glad, och jag tänkte på alla de (unga tjejer) som blev så provocerade, då när boken just kommit ut, av det som de kallade ”hitte-på” (och som jag kallar ”gestaltning”).

 

Rapport inifrån sängkammaren


IMG_1381

Mitt första fynd, när jag tog mina trevande steg som släktforskare, var boken som såldes i det lilla museet på Tåsinge taasinge-museum.dk/?Taasinge_Museum:Udstillinger:Elvira_og_Sixten: Poul Erik Möller Pedersens ”Elvira Madigan : det berømte kærlighedsdrama”. I förordet berättar författaren att boken är ”resultat av 10 års studier i de originale dokumenter i Rigsarkivet”. Jag minns hur mitt hjärta hoppade till – plötsligt tog min nyss påbörjade släktforskning ett skutt tio år framåt. För 50 danska kronor tjänade jag in tio års arbete!

IMG_3625Möller Pedersen (1978) visade sig veta mycket – han hade fakta hämtade ända inifrån  den äktenskapliga paulunen:

”Som mange gifte kvinder mente Luitgard, at mannen skulle gøre sig fortjent til det seksuelle samkvem i ægteskabet. Hun satte ham simpelthen på ”ration” (svältkost), og afviste ham til sidst. Men då havde han allerede tabt interessen for hende. Hvem har lyst til sex , når man skal tigge om det…” Osv osv.

Tyvärr har författaren inga källhänvisningar till i vilka arkivalier i Rigsarkivet i Köpenhamn han hittat detta fynd.

Det är en viktigt detalj, när man ger sig in i arkiven, att notera VAR man hittar sina fakta, en av de detaljer som jag måste komma ihåg att påpeka i veckan som kommer, då Vuxensksolan och Hallands släktforskarförening ordnar inspirationkvällar i Falkenberg och Hyltebruk. hallandsslaktforskare.se

Brev till en farmors far

Käre Sixten!

_SPIdag är det 126 år sedan du hittades död på Tåsinge. Jag har mest tänkt på dina barn och din fru. Hur kändes det för dem? En dag som denna kan jag ändå inte låta bli att fundera över hur det var för dig.

Jo, jag ska erkänna – lite äckligt har jag tyckt att det varit att läsa om era kroppar som var ”stadda i stark förruttnelse” när de hittades. Men de tankarna har jag snabbt suddat ut. Det är en sorglig historia, den om dig och ditt livs slut, och det sista året har jag berättat den många gånger.

Nu känns det som att jag snart är färdig med den – det blev som det blev. Som med så många människoöden slutade det inte lyckligt.

Vad som fascinerar mig är, att ett beslut som fattas av en person får efterverkningar i så långa tider. Du var född 1854, jag 1950. Det skilde alltså 96 år, vi hade knappast kunnat träffas.

Ändå präglade ditt beslut år 1889 fortfarande mitt liv. Hemlighetsmakeriet, skriverierna och snacket drabbade naturligtvis Lycka i första hand.

barnen SparreMen också Eric och Märta, dina barn. Och deras barn. Därefter släktled efter släktled. Det kanske är så med alla mänskliga trauman, att vi bär tidigare generationer inom oss?

Vad har hela historien inneburit för mig – nu efter bokutgivning och föredrag – undrar du kanske? Massor av glädje! Alla möten med människor, alla spännande samtal, alla nyfunna släktingar på långt håll och, inte minst: jag har fått en sorts anknytning till Svendborg – din och Elviras stad sommaren 1889.

Där har jag fått riktiga vänner, där har jag fördjupat min förtjusning i Danmark och i det danska språket och dit har jag åkt gång på gång, just med anledning av ditt beslut för 126 år sedan.

Där borrade jag ner mig i H C Andersens liv, och igår – precis i anslutning till årsdagen av ditt beslut – hade Roland och jag premiär på vårt program om H C:

IMG_3520Det kom långt över 100 personer, trots regnet. En liten kort sekund tänkte jag på dig – att just vid denna dag (eller om det var dagen före, ingen vet) fattade du ditt beslut och greppade revolvern. Sedan lämnade jag tanken på dig och återvände till nutid.

Så många intresserade människor som ville höra berättelsen om den fule ankungen som blev en svan! H C Andersen hade stora svårigheter i sitt liv. Hans barndom var raka motsatsen till din. Där finns egentligen inga likheter alls, inte mer än att ni båda var 1800-talsmänniskor och att ni på olika sätt hade anknytning till Fyn. Men utan ditt beslut hade jag inte kommit i kontakt med H C.

Nu satsar jag på honom istället, i mina föredrag. Snart ska du få vila i frid (jag har bara några framträdanden kvar med de sorgeliga sakerna som hände 1889) där under eken på Landet kirkegård. Jag lovar! Och du – även om jag aldrig kan förlåta dig det du gjorde, så gillar jag dig ändå, på något sätt. Eller rättare: jag är säker på att vi kunde haft kul ihop!

Med hälsningar till dig, därborta på Tåsinge!
ditt barnbarnsbarn Kathinka

H C Andersen i våra hjärtan

Ju mer jag läser av och om H C Andersen, desto mer övertygad blir jag att just hans ”eventyr” lästes i det Sparreska hemmet. Av Luitgard, för barnen, men också för egen förnöjelse. Det var ju det som var speciellt – hans sagor hade något för alla. Han stod på topp just under Lyckas tid. Efter sin död 1875 var han kultförklarad, och den kulten har varat in i våra dagar. 1960 fick jag en sagosamling av H C Andersen i premium – kanske är det därför jag har honom nära fortfarande? Idag har jag filat färdigt på manus till föredraget om hans liv.3ba546eb-3877-46c7-9e8c-ba7f5c8b99b5_170737

En som också uppskattade honom var August Strindberg, som skrev så här vid 100-årsjubileet av hans födelse:

H. C. Andersen. Till Andersen-jubileet 2 april 1905.

I Sverige säga vi inte ens H. C., vi säga Andersen rätt och slätt, ty vi känna endast en Andersen, och det är Andersen. Det är vår och våra föräldrars, vår barndoms, vår mannaålders och vår ålderdoms.

När jag som barn fick fatt i en julkalender, hoppade jag alltid över verserna, ty de föreföllo mig så konstlade och prosaiska. Då så Andersens sagor föllo mig i händerna, frågade jag en äldre sakkunnig, om inte detta var poesi. ”Nej, det är prosa!” svarade den vise mannen. – ”Är detta prosa?”

Så minnes jag det lilla kvartformatet med frakturstilen, jag kommer ihåg träsnitten, pilträdet som hörde till ”Elddonet”, ”Bollen och snurran”, ”Tennsoldaten”, ”John Blund” (Ole Luikøje), ”Snödrottningen” och alla de andra. Och när jag läste och hade läst, blev livet mig så surt. Detta förfärliga vardagsliv med dess småaktighet och orättfärdighet, detta trista enformiga liv i en barnkammare, där vi plantor stodo för tätt och trängdes, kivades om maten och gunsten, blev mig outhärdligt, ty jag hade i Andersens sagovärld fått visshet om tillvaron i en annan värld, en guldålder, i vilken det fanns rättvisa och barmhärtighet, i vilken föräldrarna verkligen smekte sina barn och inte bara drogo dem i håret, i vilken något för mig absolut okänt kastade ett rosenskimmer även över fattigdomen och förödmjukelsen, det skimmer som med ett nu oanvändbart ord kallas: kärleken.

Också om Orfeus erinrade han, denna skald, som sjöng på prosa, så att ej blott djuren, växterna och stenarna lyssnade och rördes, utan så att leksakerna fingo liv, tomtar och troll blevo verkliga, skolböckerna, dessa fasans ting, blevo poetiska, ja han gav hela Danmarks geografi på fyra sidor! Det var en häxmästare!

Så skildes våra vägar. Men vid tjugufem års ålder skulle jag en dag åt en förläggare översätta ”Andsersens sista sagor”. Jag märkte nog att tiden gått fram över både honom och mig. Utilismen och nationalekonomien hade då sin tid, och det var inget ont i det, men Pegasus hade blivit spänd för plogen. Dessa sagor vore litet prosaiska, men en av dem var rolig; den hette ”Den stora sjöormen” och handlade om telegrafkabeln i Atlanten och om fiskarnas grubblande över denna nya fisk, ”som det inte var något slut på”. Det var bra påhittat, och det minns jag ännu.

Då jag blev trettio år, skulle min vän Carl Larsson illustrera Andersen, och då förnyade jag bekantskapen, men då hade jag den glädjen att kunna sätta boken i händerna på mina barn. Och som de voro barn av sin tid, så frågade de mig, om ”det var sant allt det där”. Jag minns inte vad jag svarade! Det var nämligen omkring 1880, då alla gamla sanningar vore satta under diskussion.

Jag blev fyrtio år och upptäckte Andersens romaner, på tyska. Jag förundrade mig över den orättfärdighet, varmed man behandlat Andersens romaner. ”Bara en spelman” är ju en stor saga, och en av de bästa, och att en roman är poetisk, kan inte längre anses som ett fel!

Jag blev femtio år och kom till danska kusten. Cavling kommer ihåg det. Jag bodde i ett lusthus medrankor på väggen; jag strövade omkring i bokskogen och simmade i Öresund, och så lånade jag på lånbiblioteket Andersens Eventyr.

Nu ska vi se, om de ha hållit sig!

De hade hållit sig! – Elddonet gav ännu gnistor, pilträdet grönskade, tennsoldaten skyldrade gevär, fastän han varit i beröring med rännstenen, och detta år 1900, sedan utilismen och nationalekonomien rullat fram med sina ångvältar. Det var en stark karl!

Om lördag fyller min yngsta dotter fyra år, och då skall hon få Andersens sagor, på danska, i vart fall för att hon må titta på bilderna. Kanske hon också kan läsa sagorna, fast jag inte vet det; hon är ju ett underbarn, och hennes mormor var danska, från Odense.

Andersen håller sig, och Andersen följer mig!

Politiken frågar slutligen vad jag har Andersen att tacka för. Jag svarar: Läs mina enkla Sagor av 1903, och se själv var jag har gått i lära!

Många lärare har jag haft: Schiller och Goethe, Victor Hugo och Dickens, Zola och Peladan, men jag vill lika fullt underteckna denna intervju med

August Strindberg,
Elev av H. C. Andersen.

[Politiken 2. april 1905, omtryck i Samlade skrifter, femtiofjärde delen: Efterslåtter, 1920]

Roll up, H C!

Det sista jag gjorde före avresan till Oviken var att beställa en ny roll-up, av samma typ som den som följt mig på Lycka-föredragen. Nu med H C Andersen, säkert en av de författare som Lycka läste. Idag levererades ”roll-uppen”:IMG_3501H C, jag och min sambo Roland ska ut och berätta i höst.

Vi har smygpremiär i nästa vecka på Bollaltebygget i Knäred. HCjpegAtt sitta inne nu, och greja med bildspel och manus, är inte svårt – regnet öser ner och blåsten viner runt knuten. Men till den 19:e borde det väl har lugnat sig och kanske blivit som en sommar ska vara?

Min vän Hans Christian

Snart juli månad –K i Odense och jag går fortfarande klädd i samma jacka som i mars på Fynresan. Vädret är ungefär detsamma nu som då. Det känns som en evighet sedan jag var och höll föredrag på Fyn-Tåsinge-Langeland, men ett roligt minne är det!

I Odense i mars passade jag på att besöka H C Andersens hus och barndomshem (lilla gula huset) och fick idén till höstens föredrag. H C:s liv är ju lika fascinerande som Lyckas – och jag kan ju inte hålla på och berätta om henne hur många gånger som helst. Så idag har jag sorterat bilder och skissat på ett upplägg till min nya föreläsning ”Den fule ankungen”.

För det var ju så det var – allt han skrev handlade om honom själv. Och den fula ankungen – det var han själv. Han kämpade verkligen för ett erkännande, och det fick han till sist. Jag vet inte hur många skulpturer jag har sett. En finns i Malaga, den här i hemstaden Odense:skulptur4

Summarn kummar

Släktforskardagarna i Nyköping, där jag medverkar 30 augusti, får bli avslutningen av sommaren. Sedan kommer september med hösten och med Vuxenskolans satsning på inspirationsföreläsnignar om släktforskning. De halländska släktforskarnas tidning påminner i senaste numret:IMG_3318 (1)Men innan dess ska det väl bli sommar? Även om det inte känns (13 grader, grått och blåst), så är vi redan inne på dag två av de hundra sommardagarna som Cayenne (Caj Lundgren) diktar om:

Hundra sommardagar

 Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens i går
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.

Och pistolen, full av smärta…..

Att ett 126 år gammalt mord ännu förmår att fängsla! Häromdagen, när jag var hos SPF Söndrumsvännerna och berättade, blev de så entusiasmerade att de ville ordna en bussresa ner till Svendborg och Tåsinge! Och visst finns där saker att se, för den som intresserar sig för ”den vidunderliga kærlighedshistorie”.

Mordplatsen, den ständigt blomstersmyckademordplatsen2Graven, den omgestaltade
grav1Det lilla fina museet i Bregningemuseumskylt1museum utställning2

Men ännu intressantare är själva Svendborg med sitt ”forsorgsmuseum”, en autentisk fattiggård där man känner in på bara kroppen hur det var att leva där. Men då har vi ju lämnat ”kærlighedshistorien” – och det är nog lika bra det. Nej, inga bussresor – Tåsinge ligger där det ligger, för den som vill dit.