Boken om Sixten Sparre och hans liv har tagits emot fantastiskt väl – det är en fröjd att känna att han nu möter världen. Här kan man till exempel läsa om honom på https://www.omnible.se/r/10325536884084829526
Och vill man inte läsa pappersbok – ja, då har Pascal Wibe läst in på njutbart sätt:
i Galärparken en solig majdag häromveckan. Då var det repetition. Nu börjar det närma sig premiär! På fredag sätter Parkteatern, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, upp ”Elvira Madigan” i Vitabergsparken med bedårande Ellen Lindblad som Elvira.
Det blir en fantastik, magiskt vacker föreställning i duktiga regissören och koreografen Anna Ståhls regi! Mötet med ensemblen var en upplevelse för mig, och nu fick jag ju träffa Sixten också (i Robert Noacks skepnad):
Extra fint är det att Luitgard för första gången någonsin i teater/operett/musicalsammanhang skildras som en riktig människa av kött och blod. Tack Emma Sandanam och Mette Herlitz för verkligt bra manus och underbar sorgsen och cirkusrolig musik. Det blir spännande att se den färdiga föreställningen på fredag!
Just hemkommen från Svendborg, med flera ovanliga upplevelser för en svensk i bagaget. Diamantbröllop – alltså firande av en 60-års bröllopsdag. Och vilket firande! Det var en fantastisk dag, att få vara med och sjunga på morgonen vid äresporten för Louise och Johannes – dessa kära och goda vänner. Vänner som jag fått tack vare Sixten. För att inte tala om själva festen som varade hela dagen: god mat, härliga människor och fin musik, allt till brudparets ära. Av alla timmars arbete med att söka spåren efter Sixten, Elvira och Luitgard så är detta det mest fantastiska: att jag nu har många vänner i Svendborg, en del så nära att de bjuder in till diamantbröllop! Tack Johannes och Louise, Hanne och Gunnar, Jytte och Per! Och tack till er på museet – det känns som att komma hem när jag kommer till Svendborg, tack vare er!
Turistsäsongen 2016 närmar sig, och nu finns turistkartan över Tåsinge att hämta bl a på biblioteket i Svendborg:
Tre av 24 sevärdheter är relaterade till Sixten och Elvira. Deras historia är alltså än mer intressant idag, än då jag första gången besökte ön, för ca tio år sedan. Då fick man leta sig fram till mordplatsen. Nu är det bara att följa kartan:
Sagomuseet i Ljungby är en oas i berättarbygden Småland. En spännande miljö, formgiven av konstnären Kjell Sundberg kjellsundberg.com/index.html – han som för övrigt också gestaltat Elviras lyskraft på linan hos Cirkus Madigan:
Lägg märke till Luitgard, flankerad av barnen Eric och Märta, nere i högra hörnet.
Jag står för ett av vårens program på Sagomuseet: sagobygden.se/aktuellt-for-medlemmar/medlemstraffar-och-program
Den 4 dec 1867 födde den 17-åriga skolryttarinnan Eleonore Olsen en dotter.
”Den lyckliga tilldragelsen ägde rum i Flensburg” skriver Klas Grönqvist i boken
adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065
Han fortsätter: ” … när det utomäktenskapliga barnet döptes i Marienkirche den 19 december begåvades den lilla flickan med namnen Hedwig Antoinette Isabelle Eleonore Jensen. Det skulle dock bli som Elvira Madigan hon skulle gå till historien.”
Jag städade i bokhyllan igår. Ut ramlade en bok av Ulla Keyling ”Morfar, kan du lära mig flyga?”. Tydligen gjorde jag ett program med författaren 1988, för i boken låg ett tackkort med illustration av Kjell Ivan Andersson.
Det händer ofta, nuförtiden, att saker som på något vis har beröring med Sparre-Madigan-dramat dyker upp. Eller är det som med röda bilar? När man köpt en så tycker man att alla bilar är röda.
Det var bara det att Elvira aldrig fick bli varken fru eller mamma. Hon blev bara 21 år.
Lagom till att det börjar bli dags för mig att avrunda alla föredrag om ”de sorgeliga sakerna som inträffade 1889” fick jag en present från butiken ”Elvira antik” (sic!) här i Halmstad.
Nr 2 av Hela världen 1943 lanserar följetongen, med anledning av Åke Ohbergs film som hade premiär samma år. Sixten kallas här, och i filmen, ”greve Gösta” – en eftergift åt min farfar, som med sin militära kraft greppat reservoarpennan och tillskrivit Europafilm AB: ”Härmed förbjuder jag att den manlige huvudpersonen får sitt rätta namn, av hänsyn till de efterlevande”.
Här har vi hela den romantiska soppan igen – väl kokad, för att passa publiken mitt under brinnande krig. Avkoppling och sirapssöt romantik! Hade jag bara haft postadressen till bloggerskan ”Sofie” så skulle jag skickat tidningen till henne, hon som fortsätter att hålla soppkoket vid liv genom sin dyrkan av den stilige militären och hans passionerade kärlekshistoria. 
Nu lägger jag föredraget i malpåse över jul och nyår och ägnar tankarna åt annan släktforskning.
Idag igen – för vilken gång i ordningen? – sänds Widerbergs film ”Elvira Madigan” i SVT 1.
Och den 3 nov 16.15, i UR Samtiden i Kunskapskanalen, kan man alltså ta del av en annan version av ”den vidunderlige kærlighedshistorie” – mina resultat av närstudien av det hela, ur hustrun Luitgards perspektiv.
Lycka och jag – och Elvira – på stora scenen vid Släktforskardagarna på Rosvalla i Nyköping.
Siv Bergenek tog bilderna. Tack för dem – kul att se hur det såg ut!
Det är mitt i sommaren. Men igår kväll fick jag den första aningen om att vi går mot höst: en stjärnhimmel så klar var det längesedan man skådade. I huvudet hörde jag Evert Taubes strof ”träden skifta ren i rött och gull” och den där vemodiga känslan – snart är det höst! – infann sig.
Nu är det en ny dag. Trädgården bjuder på färska blommor efterhand, gräsmattan har aldrig varit så grön som i år.
Men det är kallt. Som sommaren 1889. 15-17 grader var vad termometern visade när Elvira och Sixten spatserade omkring på Tåsinge.
Hur var det just idag, den 17 juli, 1889? Klas Grönqvist redogör för dramat i adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065
Det börjar dra ihop sig till parets sista dygn tillsammans:
Hemma igen efter midsommarfirande i Nordsjälland. Ja, dvs som svensk får man ju ta sig sin sill och sin nubbe en vanlig fredagkväll, danskarna firar midsommar vid den riktiga Johannesnatten.
Just vid den här tiden hade Sixten och Elvira det som bäst, sommaren 1889 (bortsett från att sommaren var som denna sommar: sval och grå och regnig). Än hade hotelldirektören på Hotel Svendborg inget att erinra mot att de bodde på kredit, än fanns lite pengar i börsen att förlusta sig med. Jag föreställer mig att de vid Sankt Hans promenerade ut till Christiansminde – Svendborgs plats för förlustelser. Säkert såg de på bålet:
Och säkert liknade det bålet som P S Krøyer målat. Det här Sankt Hansbålet brann på Skagens strand 1906. skagensmuseum.dk/samlingen/vaerkerne/ps-kroeyer/sankthansblus/
Visst, Drachman o Co samlades över tjugo år senare, men traditionen med St Hans var sig nog lik genom decennierna. Vad tänkte de, Sixten och Elvira, när de tittade in i lågorna?
