Och så den ALLRA sista ;)

Packade upp en väska, som varit med i Nyköping på Släktforskardagarna, och hittade längst ner på botten … ett ytterligare ex av Lycka-boken. En halvtimme efter det arkeologiska fyndet ringde telefonen. En dam, som var med vid inspelningen av Bo Widerbergs film, ville SÅ gärna ha ett ex av boken. ”Jajamen” svarade jag – det fanns ett ex att skicka. Vilken märklig avrundning av projektet! En som var med 1966-67, i den film som ju faktiskt gjorde att historien om Sixten och Elvira överlevde,  blev den som fick ex nr 900.

Jag saknar mitt projekt och går i tankar om att nog ändå sätta igång ett nytt. Tills vidare tillåter jag mig att njuta av artiklar som denna  av Anders Bojs i Kristianstadsbladet:IMG_2641 IMG_2646

Tack Riddarhuset!

Ja, inte själva huset riddarhuset.seFullSizeRender

Men tack för kulturstödet ni gav till min bok, ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”.

Utan ert stöd hade det varit svårt att få affären att gå ihop – att ge sig på bokutgivning är ingen lukrativ affär, som vissa tycks tro. Ert syfte var ju att stötta:

”projekt som avser Riddarhuset som byggnad eller organisation eller projekt som rör personer med anknytning till Ridderskapet och adeln, företrädesvis av historisk art”

Titeln på min bok är ett citat från Lyckas tankar, hennes reaktion på visan i skillingtrycket som spreds som en löpeld över Sverige bara en vecka efter Sixtens död.

Att ha en berättelse och vilja berätta den

Lycka omslag

Jag ville berätta historien, och jag ville göra det när det var 125 år sedan.

Hittills har 888 böcker  (av 900) sålts – varav ca 2oo till folkbiblioteken. Det betyder ju åtskilligt fler än 888 läsare – på Halmstads bibliotek t ex har boken varit utlånad (och reserverad) hela tiden.

Därutöver har jag hållit säkert 25 föredrag med i snitt 50 personer på varje. Åtminstone 1 250 personer har hittills hört berättelsen. Synd, egentligen, att jag inte hållit bättre koll. Minst 10 föredrag återstår.

Hur som helst: över 2000 personer har alltså tagit del av Lyckas version av det kända skillingtrycket. Det är förmodligen fler än om jag hade gjort ett radioprogram (vilket jag först tänkte).

Så sant som det var sagt!

Idag träffade jag folk med samma intresse som jag: skillingtryck. Det fick mig att scrolla lite.

Anders Bojs recension i Kristianstadsbladet 19 januari 2015 tål att återges igen:ARKIV - 
Lööjtnant Sixten Sparre,som var kär i Elvira Madegan 
Foto: SCANPIX SWEDEN   Kod: 194 
COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN

Dragonlöjtnanten Sixten Sparre (1854-1889) lämnade staden Kristianstad och sin familj för den yngre kvinnan Hedvig Jensen, mer känd som Elvira Madigan.

Kathinka Lindhe

”Sorgeliga saker hända – Elvira Madigan, Sixten och mig”

(Utblick Media)

FAKTA

I Kristianstadsbygdens brottshistoria finns två fall som tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Dels Yngsjömordet, senast aktualiserat av Leif G W Persson i ”Veckans brott”, dels Sparre-Madigandramat. Båda inträffade 1889, det senare dock på den danska ön Taasinge men med förhistorien i Kristianstad.

Nu har ett barnbarns barn till Sixten Sparre och hans hustru Luitgard, bibliotekarien Kathinka Lindhe i Halmstad, som själv liksom Luitgard blivit bedragen i ett förhållande och därför lätt kunnat identifiera sig, skrivit boken ”Sorgeliga saker hända – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Titeln kommer från Saxons kända skillingtryck om dramat. När nu Kathinka Lindhe fått vända upp och ner på ”århundradets kärlekssaga” framstår den som ännu sorgligare än förut!

Förloppet är välkänt. Den 35-årige dragonlöjtnanten Sixten Sparre, tillhörig en anrik adelssläkt (nr 7 på Riddarhuset), förlöpte hustru och två små barn hemma i Kristianstad och tog sig tillsammans med sin älskarinna Elvira Madigan (egentligen hette hon Hedvig Jensen) till ön Taasinge och när pengarna var slut och hotellräkningen obetald sköt han Elvira och sig själv.

Luitgard, kallad Lycka, var 30 år och född Adlercreutz. Hennes farfars far var hjälte från finska kriget 1808-1809 och ledande vid avsättningen av Gustaf IV Adolf 13 mars 1809. Hennes farfar hade kommit på obestånd och tagit sin tillflykt till Sydamerika, där han gift sig med en kreolska. Lyckas morfar var Universitetsapotekare i Lund och därifrån kom pengarna (Sparres hade föga av den varan).

Sixten Sparre var sin militära grad till trots en överspänd romantiker och medioker poet. Hans Holmberg skriver i sin bok ”Stad, öppna dig!”: ”När jag läst igenom hans produktion är det bilden av en drömmande och versskrivande gymnasist som blivit bestående.”

Men dramat på Taasinge hade alla ingredienser för att bli ett romantiskt melodrama. Den romantiske löjtnanten som inte riktigt funnit sig till rätta i äktenskapet med den konventionella Luitgard och den skickliga lindanserskan Elvira och hennes drömmar om att slippa det hårda cirkuslivet och bli adelsfru!

Så har man sett på Sparre-Madigan-dramat i 125 år, låt vara att den danske polisen Anders Enevig haft en avvikande uppfattning. Han hade sina aningar om att ”Sixten kunde ha något annat motiv än den rena och sanna kärleken”. Annars var strömmen av sötsliskiga romaner och smäktande visor strid. Somligt var vackert eller roligt, som Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” från 1967 eller det kostliga ”Cirkusspelet Elvira Madigan” i regi av Hans Alfredson på en av de första Kristianstadsdagarna!

Kathinka Lindhe angriper problemet på ett annat sätt, när hon vill återupprätta sin farmors mors heder. En kvinna som drog sig undan skvallret i Kristianstad och levde för sina barn uppe i Vetlanda tills hon dog 1912 utan att någonsin yppa sina känslor om den förlupne maken. Kathinka Lindhe går den kamerala vägen. Sixten var en ”lätting”. Han hade inte förmågan att rätta mun efter matsäcken.

Försommaren 1889 hade Sixten kommit till ”vägs ände”. Hans skulder uppgick till 15 809 kronor, i dagens penningvärde 866 500 kronor. I det läget kunde man i hans kretsar antingen gifta sig rikt eller skjuta sig. Den första utvägen var stängd för den 35-årige tvåbarnspappan. Och självmordet ville han göra så dramatiskt som möjligt, även om han drog med sig en 22-årig oskyldig flicka i döden.

Om allt detta har Kathinka Lindhe skrivit en bok som det är svårt att lägga ifrån sig innan man hunnit till sista sidan. Allt är kanske inte sant, men det allra mesta är sannolikt.

Elvira och jag

IMG_2638

Bilden ovan, Malena Olssons målning av Elvira Madigan på Hammarshus i Kristianstad, togs i höstas då Malenas fris invigdes.

Bilden är kul – det är som att jag håller Elvira på mitt finger. I själva verket är det ju tvärtom – Elviras inträde i min familjs liv kom att prägla familjen för generationer framåt, och därigenom var det HON som pekade ut riktningen.

Och ändå inte, hon var ett offer för en superegoist, en som bara såg sin egen njutning och sitt eget bästa. Så slutade denna lovande cirkuskonstnär sitt liv vid 21 års ålder, bara för att hon låtit sig luras av en man som försåg sig med det han ville ha.

Banalt? Ja, det är samma historia som Lena Andersson – hyllad författare – beskrivit två gånger. När hon berättar bugar sig alla – åååh, Lena Andersson! Men det är ju lika banalt. Vad är det som får kvinnor att skrapa med foten för att få kärlek?

Imorron åker jag till Kristianstad igen, för att berätta den sorgeliga historien om händelserna år 1889. Den här gången är det rätt speciellt: berättandet sker på Restaurang Yllan som ligger snett emot där Sixten och Lycka bodde i Kristianstad, bara på andra sidan kanalen. Undrar vad Sixten skulle tyckt om det?

Och Lycka, vad skulle du ha tyckt? Du som teg resten av ditt liv? Men du får upprättelse nu – av din dottersondotter.

Idag för ett år sedan….

IMG_2399ringde telefonen tidigt på morronen: ”Är du hemma så att du kan ta emot en leverans?” undrade chauffören, och strax därefter rullade den stora lastbilen från tryckeriet i Litauen in på vår lilla gata.

650 kg vägde den plastinpackade EUR-pallen. Det kändes som en förlossning när ”barnmorskan” chauffören sänkte lastbryggan och överlämnade byltet i min vård.

Där stod jag, idag för ett år sedan, med 900 exemplar och undrade: hur i hela friden ska jag bli av med dessa? Idag är 850 borta, utläggen har jag fått tillbaka och är nu rik på minnen från många spännande möten!

6 kg lättare är jag också, men det har inte med boken att göra (LCHF, tack!).

På eftermiddagen, samma dag, undrade min grannfru: ”VAD var det som ni fick levererat i morse? Ska ni lägga om golven?”

Danmark – elskede Danmark!

Affischer, broschyrer och förhandsinfo i tidningarna – de är duktiga på sånt i Danmark.IMG_3063

Därför blev det också fulla hus! I Landet bibliotek 25 marsIMG_3242
IMG_3221

 

i Lunde-Kirkeby fordagforening 24 mars

och Fordragforeningen i Rudkøbing på Langeland 26 mars
IMG_3251Vilken publik! Alla var så intresserade. Och jag mötte såväl oldebarnet till ”hun som smurgte Sixtens og Elviras madpakke” och oldebarnet till Karen Clausen, som var den som tillsammans med sin dotter Maren Kristine (vars dotter jag nu alltså träffade) fann liken i juli 1889.

IMG_3240Ih, hvor har jeg dog haft glæde af den bog! Och att jag gjorde allvar av planerna på att ge ut den! Alla dessa möten med trevliga människor! Spännande också att få uppleva hur den här typen av arrangemang går till i vårt grannland. Mera plats för umgänge och ”hygge” med öl/kaffe. Ett föredrag i Danmark är uppdelat i två 45-60 minuterspass med en rejäl paus i mitten.

IMG_3249
Boken finns till försäljning på museet i Svendborg. Såväl i shopen som i webshopen

svendborgmuseum.dk/shop/index.php?id_product=92&controller=product

 

Hallandsfarare = hallänningar

Sofie fortsätter att klippa och klistra (dock var hon inte intresserad av Sixtens bror Edvard!). Det är något med den tösen som oroar mig. Hon är VÄLDIGT fascinerad av uniformer och militärer.

Nåväl, själv har jag nyss mött våren i västra Turkiet. Aldrig tidigare hade jag sett blommande anemoner. De fanns i alla färger – lila, ljusblå, vita men framför allt röda:IMG_2727Kom hem i kväll. Skönt – man plockar lite (duscha behövdes inte efter hamambesöket igårkväll!) och tittar igenom posten. Där låg tidningen för Hallands släktforskarförening:IMG_2985

Vilken rörande gravsten! Och så kul att Lycka hamnade på förstasidan! På baksidan hamnade jag (högerspalten, i mitten):

IMG_2986Man blir slak av att stiga upp kl 02.00 för att flyga från Izmir. På vägen hem hann jag med roligt besök i Nyhavn i København hos lillebror. Nu väntar säng och sömn.

Återkommer imorron med rapport från tidningens (oväntade) innehåll!