Å ena sidan – och å andra

Hämtat från mejlboxen senaste dygnet:

Sofie – hon som scannade många, många bilder från min bok och lade ut dem på nätet som sina – gör en pudel och tar bort hela albumet från Google plus. Angående min bok ”Sorgeliga saker” skriver hon:

Jag var besviken på din bok och det var därför jag inte hänvisade till den, delvis därför att jag inte så öppet ville peka ut den. Jag skulle önskat att den vore betydligt mera opartisk. Sanningen är ju oftast olika nyanser av grått och inte totalt vitt eller svart.

Det kan ju också vara missledande att skriva i första person i dagboksform som påhittad prosa utan att först tydligt ange att det inte är riktiga dagboksanteckningar, vilket lätt kan antas då det är en släkting som skriver boken. En del läser kanske inte slutet på boken och är inte så kunniga i ämnet.

Detta är ju hennes egen åsikt – helt OK att lägga ut. (Men tankar ….. inte finns de bevarade. Rubriken ”Lycka tänker” är väl tydlig nog? Eller?). Om böcker kan vi tycka mycket, och dessutom mycket olika. Många har ju tyckt precis tvärtemot Sofie om min bok, vilket ju visar att den är intressant. Karin i Kalmar tyckte så här härförleden:

Nu har jag läst din bok och är helt imponerad av den: innehåll, bilder, layout,  ja hela boken var en njutning, som jag sträckläste en natt, när jag inte kunde sova.

Och ännu en kommentar som visar hur olika vi tycker:

Jag tycker att delen med den fiktiva bloggen gör att du lyfter bokens kvalité ytterligare. En mycket bra bok som tvingar läsaren att själv tänka och inte få allt serverat i knät. En aktiv läsare är en bättre läsare. Så varför ska du delge allt? Det är ju ingen forskningsartikel? Tack Kathinka för en mycket fin och intressant bok.

I mejlboxen idag kom respons från Danmark. Å så kul! Föredragen var ju verkligen svensk-danska, både till innehåll och framförande (på min hjemmelavede dansk).IMG_2736

Svenska Eva i Rudkøbing skriver: 1000 tack för et fantastiskt bra föredrag! Mina kolleger blev helt berusade, och är det fortfarande, av din energi och männsklighet!

Och Birgitte skriver och ger samtidigt en länk (den var något för Sofie!!!!):

https://www.youtube.com/watch?v=B30wl0u7HPQ
 
Kære Kathinka!
 
Tusind tak for en hyggelig aften på Landet bibliotek! Jeg glæder mig til at læse din bog om Elvira og Sixten!
Jeg kom til at tænke på Dræsinebanden og deres sang, den er også rigtig smuk.
Jeg vil snarest tage en tur på museet og se deres udstilling, for det er jo en sag der til alle tider har været kendt af mennesker på Sydfyn.
Håber ikke, at det er sidste gang, at du har holdt et foredrag på disse kanter. Kunne ønske at min familie også fik denne dejlig oplevelse, at høre dig fortælle med et arrangement og humor, der bare var helt fantastisk.
 
Sender dig de bedste tanker!
 Mange hilsner 
Birgitte Kramme 

Och jag blir så glad! Vilka härliga människor jag mötte i det sydfynske!!!! Tak alle!

Om att knycka

Nätet har verkligen revolutionerat tillvaron. Och upphovsrätten. Den funkar inte på nätet – så snart du hittar något – kopiera och klistra, hur du vill. Det som förut betraktades som stöld är idag något man rycker på axlarna åt.

Därför kan den som har ett specialintresse sätta sig vid datorn och på några timmar åstadkomma en bildsamling som annars hade varit omöjlig att uppnå. Iallafall för oss som vill göra rätt för oss, och följa de regler som hittills gällt. Jag, till exempel, betalade många tusenlappar till Regionmuseet i Kristianstad för rätten att publicera bilder på huset som Sixten och Lycka bodde i och andra bilder från Kristianstad. ”Sofie”, däremot, bara klickar, COPY PASTE, så är bilderna hennes. Eller som hon också gjort: lägger min bok i scannern, och förser sitt bildgalleri på nätet med bilderna från min bok.

En regel som ändå utkristalliserats i den digitala tiden är att man anger varifrån man hämtat bilderna. Det kallas hyfs, något som en så kultiverad person som Sofie vill framställa sig som, borde känna till.

IMG_2451Mina bilder är hämtade från familjealbumet. Sofie tycks vanvettigt intresserad av min fars morfar Sixten Sparre, och även av hans syskon. Dock saknar hon ett av dem i sitt bildgalleri: Edvard som vuxen.

Så varsågod Sofie, med lite beskärning och förstoring ska du nog lyckas få loss även Sixtens lillebror.

Om berättelsens form – igen….

Funderingarna nedan (29 juli) kring hur berättelsen ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig” fick sin form, med släktforskarfakta presenterade som ”Lyckas tankar”, har fått en spännande kommentar av Ingela, själv släktforskare:IMG_2381

På bloggen skriver du om blandningen mellan Lycka tänker och biografi/faktadelar. Det tilltalar mig som läsare och jag tycker att det är just det som släktforskning handlar om till skillnad från vanlig forskning ovh vetenskaplig text. Det handlar om att förstå vem man själv är, vilket som är ens ursprung att kunna leva sig in i en annan tid och samtidigt få perspektiv på sin egen samtid. Jag tycker gott att man kan ”fantisera” du håller dig dock ganska strängt till det lilla du vet om Lycka. Du bad om respons på den delen och för spänningens skull skulle jag nog använt mig av en tydlig mottagare i form av en dagbok eller fejkade brev istället för ” Lycka tänker ”Kära dagbok, är alldeles utom mig, vad skall papa säga, sladdret kommer aldrig att tystna. Varför dög jag aldrig och dessa skulder. …Man får fejka bara man talar om att man gör det. Men du är journalist och det märks hur väl du hanterar både språk och berättarkonst. Det är svårt att skriva en sådan bok som du gjort. Drömmen vore förstås att hitta hennes riktiga dagbok men som den smarta kvinna hon var skrev hon nog ingenting.

Vill också säga att jag beundrar denna Sophie, vilken kvinna till att hålla ihop familjen! Tycker också att ditt spanska arv längre tillbaka är oerhört spännande. Fick du fram mer där? Undrar också över Sixtens arv, vilken familj kom han ifrån. Vad präglade honom, vilka var hans syskon och föräldrar? Du reflekterar även över om du varit för hård mot Sixten men det kanske inte har varit syftet med boken utan det omvända. Läste i en artikel i Aftonbladet om händelsen skriven av Herman Lindqvist där det står att pengarna tog slut och därför såg de ingen annan utväg. Du bevisar däremot i boken hur skulderna redan var enorma. Tycker att det liknar missbrukartypen, spelaren eller motsvarande personlighetstyper som är små och omogna på vissa områden. Han hade haft möjligheten till att utvecklas som person och skribent om han fått möjligheten och haft förmågan att tänka strukturerat, planerat och tagit hjälp istället för att fly in i en drömtillvaro. 

Fantastiskt är det också att Lycka kunde trots allt ge ett ekonomiskt arv vidare. Ja, det är minsann en fantastisk familjesaga som innehåller allt och inspirerar mig att hitta min. Har ett spännande eget spår.IMG_2382

Lycka tänker

Tänk för ett år sedan, vid den här tiden. Som jag funderade på HUR jag skulle gestalta Lycka. Beskriva henne utifrån, som en allvetande författare? Skriva i jag-form? Men HUR?

Plötsligt, vid midsommartid lossnade det – jag bestämde mig för att skriva Lyckas tankar, som en blogg. Varje kväll satte jag mig med datorn i växthuset – det var där jag liksom ”hörde” Lyckas tankar, de som sedan blandades med fakta. Och när sedan Stefan Gustafsson, www.utblickmedia.se , formgav dem, ja – då blev de så här fina:

smakprov1

Bloggar då och nu

För att gjuta liv i Lycka – Luitgard Sparre, född Adlercreutz (1859-1912) – tänker jag mig in i hennes tankar. Ungefär som en blogg av idag – funderingar kring livet:

IMG_2022

Bloggvärlden är rätt ny för mig, men jag har två som jag kan rekommendera er som är intresserade av släktforskning, människoöden och gamla tider:

slakthistoria.se/kategori/blogg/

ofog.wordpress.com