Nr 111 av ”Hallandsfarares information” har kommit (hallandsfarare = gammalt namn på hallänningar- belagt mellan 1208 och 1746):
I tidningen kan man också läsa om 2017 års Släktforskardagar – de kommer att bli i Halmstad. Temat blir ”Vägen till Västerhavet”. Men dessförinnan ska ju Umeå vara värdkommun, 20-21 augusti sfd2016.se, ”Fjället, skogarna, älvarna och människorna”. Vilket passar mig och mina rötter utmärkt nu när jag börjat gräva lite i Storsjöbygden.
Och innan dess är vi några, rätt många tror jag, som hänger med tidningen Släkthistoria på släktforskarkryss till Mariehamn nu på söndag. Rapport kommer!
Fortfarande, snart två år efter att ”Sorgeliga saker hände…” kom ut, packar jag då och då rullväskan med projektor, dator, högtalare (för allsångens skull – jag brukar låta Lennart Kjellgren och Gunnel Nilsson hjälpa till, för att få lite krydda i allsången), gamla skillingtryck mm. Nu i februari var det Båstad som fick besök, för tredje gången. Och i lördags Kulturhuset Komedianten i Varberg.
Faktiskt tröttnar jag inte – publiken är alltid intresserad och ställer så roliga frågor. Det var tredje gången jag var i Varberg och berättade – första gången var på Arkivens dag förra året, andra gången på biblioteket i Bua i höstas. Och i slutet av maj är jag inbjuden till Föreningen Gamla Varberg. Då ska jag fokusera lite extra på Lyckas besök på badorten 1876. Det var då hon träffade den jämngamle (nästan) Axel Munthe.
Men, frågan är om inte ämnet ändå börjar bli uttömt? I lördags eftermiddag kom tolv personer. Tolv trevliga människor som lyssnade så intresserat och hade så kloka synpunkter. Men visst hade det kunnat vara betydligt fler när biblioteket och Hallands släktforskarförening bjöd på gratis eftermiddagsföredrag? Några dagar tidigare hade man haft ett liknande program med en betydligt mer etablerad författare, Carin Gerhardsen, som skrivit mängder av deckare bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Carin%20Gerhardsen. Åtta personer kom för att lyssna!
Har det blivit omodernt med föredrag, plötsligt? Funkar de bara som inslag på föreningsmöten? Ja, jag vet inte. Jag håller just på att grotta ner mig i ett ämne till nytt föredrag till hösten – ett som ska ersätta Lycka. Berättelsen om henne får förpassas till arkivet. Den finns ju att låna på biblioteken (och ett tag till att se på urplay.se/Produkter?q=elvira+madigan). I ”arkivet” finns ju redan alla de andra filmerna, böckerna och skivorna som givits ut genom åren.
Väldigt trevligt att bli inbjuden till Bua bibliotek på författarkväll igår. Intresserad publik, trevligt välkomnande och fikapaus i mitten av föredraget. Det var riktigt roligt.
Biblioteksränderna går aldrig ur på mig. Min första bibbla var Malmö Stadsbibliotek. På den tiden kunde en sexåring gå ensam genom Slottsparken, från Erikstorpsgatan och ända bort till biblioteket och barnavdelningen på första våningen. Den var en kopia av vuxenavdelningen – samma indelning i olika ämnesområden och också en läsesal för barn. Långa rader av pulpeter. Längst fram satt en bibliotekarie och hade uppsikt (som en nutida skrivsal på högskolan!). Endast läskunniga barn hade tillträde – detta kontrollerades av damen där framme. Man fick ta med EN bok, och läsa en snutt för att visa att man behärskade läsningens konst. Jag ville så gärna sitta i den där salen. I rummet utanför stavade jag mig fram, så som mor hade förklarat. ”Man ljudar” bokstäverna. Jag ljudade och ljudade och rätt vad det var kom det fram ett ord. Så ett till, och ett till. Jag stormade fram och läste för tanten och fick inträde i den åtråvärda salen.
Idag en dag i Sixtens och Lyckas stad, Kristianstad, med föredrag för ”Ambrosiussällskapet” på restaurang Yllan (den gamla yllefabriken på Söder).
Här ovan (40-talshuset med de gröna balkongerna till höger) ser vi hörnet av V Storgatan och Ågatan. Där låg huset som Sixten och Lycka bodde i. Huset där de hade en åttarumsvåning – den som Sixten försummade att betala hyran för, i ett och ett halvt år.
Samma kvarter för övrigt där Bunny Ragnerstams läsvärda romaner från Kristianstad (Innan dagen gryr, Uppbrottets timme, Vredens dag, Skall jorden bliva vår) utspelar sig. Medan Ragnerstams personer bor på trånga innergården, med råttor och utedass, levde Sixten och Lycka på andra våningen, med fönsterna mot gatan.
Man kan tycka att de bodde långt från centrum, som utgörs av stadens två torg.
Men just vid denna tid, 1880-talet, var det finast att bo här nere vid kanalen. I huset mitt emot, det som fortfarande är intakt från sin tid, bodde fabrikören C F Ljunggren – han som ärvt järnverkstäderna på Söder efter sin far. Detta var den mest statusfyllda delen av staden vid Sixtens och Lyckas tid.
De hade alltså allt man kunde önska sig – ändå gick det som det gick!
Lite längre upp, på samma sida gatan (höger) ser vi en gul lång byggnad. Nu kontor, då stall för bl a Sixtens två hästar.
Och lite längre upp på gatan ser vi idag denna staty som minner om stadens militära historia. Det kunde nästan varit Sixten som stod modell!
Bilden ovan, Malena Olssons målning av Elvira Madigan på Hammarshus i Kristianstad, togs i höstas då Malenas fris invigdes.
Bilden är kul – det är som att jag håller Elvira på mitt finger. I själva verket är det ju tvärtom – Elviras inträde i min familjs liv kom att prägla familjen för generationer framåt, och därigenom var det HON som pekade ut riktningen.
Och ändå inte, hon var ett offer för en superegoist, en som bara såg sin egen njutning och sitt eget bästa. Så slutade denna lovande cirkuskonstnär sitt liv vid 21 års ålder, bara för att hon låtit sig luras av en man som försåg sig med det han ville ha.
Banalt? Ja, det är samma historia som Lena Andersson – hyllad författare – beskrivit två gånger. När hon berättar bugar sig alla – åååh, Lena Andersson! Men det är ju lika banalt. Vad är det som får kvinnor att skrapa med foten för att få kärlek?
Imorron åker jag till Kristianstad igen, för att berätta den sorgeliga historien om händelserna år 1889. Den här gången är det rätt speciellt: berättandet sker på Restaurang Yllan som ligger snett emot där Sixten och Lycka bodde i Kristianstad, bara på andra sidan kanalen. Undrar vad Sixten skulle tyckt om det?
Och Lycka, vad skulle du ha tyckt? Du som teg resten av ditt liv? Men du får upprättelse nu – av din dottersondotter.
I vårmånaden mars är det många födelsedagar som firas. Här har det varit tårta och firande i ett, med början i Laholm i går facebook.com/laholmsbibliotek?fref=nf och nytt födelsedagsfirande härhemma idag.
Nu packar jag roll-uppen och bildspelet och ger mig av till fina Svendborg. Föreläsningar om Sixten ”in situ”: Kirkeby, Landet och Langeland. Yes! Det blir spænnende!
Det är paus ett tag i föredragshållandet. Skönt, nu när våren är så osedvanligt tidig. Här hemma är det fullt upp med förberedelserna för ett pallodlingsprojekt – pallkragar ska oljas, fyllas med 1) hästgödsel från Mickedala ridhus 2) kompostjord och så ska det sås och läggas glasskivor över. Här ska det bli självhushåll på bönor, squash, spenat, mangold, koriander, persilja och ja, lite annat.
Redan nästa måndag är det dags att ha resväskan packad. Då väntar Landet, Kirkeby og Rudkøbing och det ska bli jätteroligt att komma tillbaka till vännerna i Svendborg. Och att slå på ”ON” för danska – ja, ja – den er hjemmelavet, men den funktionerer – igen. Så mentalt är jag PÅ, men på danska.
Roligt är att få feedback -här från Blodcancerföreningen i söndags där jag berättade om ”ett kvinnoöde på kvinnodagen”.
Det kändes så avlägset i höstas, men nu är det full rulle med föredrag igen. Igår 60 pensionärer inom SPF, idag våffelcafé på Husknuten i Halmstad där 30 personer intresserade sig för de sorgeliga sakerna.
Man säljer inga böcker på sådana här tillställningar, men det är roligt att berätta för en intresserad publik! Och se så fin affisch som mötte på föreningshuset invid järnvägen i Halmstad:
I Torpa har man haft föreläsningsförening sedan 1948. Det låter som en evighet, men egentligen är föreningen rätt ung. Iallafall om man jämför med Halmstads föreläsningsförening som bildades 1890. Föreläsningsföreningarna hör till samma tid som folkrörelserna, även om de oftast startades av utbildat folk (lärare mest) som ville bibringa de stora massorna bildning. Hur som helst har föreläsningsföreningarna varit som ett öppet universitet. Numera fungerar de som ett kitt på den ort där de verkar. Människor kommer samman, får en gemensam upplevelse av att lyssna på en riktig människa (inte en skärm) och så träffar man folk irl. Förutsättningen för en föreläsningsförening är eldsjälar som jobbar ideellt med att varje termin sätta samman ett program, vara på plats minst en timme i förväg, bära stolar, kolla teknik osv.
Bygdens damer bakar och bjuder på fika efteråt i sockenstugans mysiga källare. Idag till ett 60-tal torpabor som ville höra om de sorgeliga händelserna som timade 1889.
Där var intresset på topp! 85 personer bänkade sig i Stadsarkivets hörsal under takbjälkarna.Historien om den stilige löjtnanten och cirkusprinsessan intresserar ju alltid, men här fanns också frågor och påpekanden som fördjupade det hela. Det var en fröjd att få berätta:
Men, jag märkte att historien måste koncentreras lite mer – tiden går, och ska jag hinna få med alla detaljer på slutet, ja – då får jag inte bubbla på för mycket i början. Idag ska jag fila lite på det, inför mötet med Torpa föreläsningsförening i morron. Det är ett trevligt ställe, precis på gränsen mellan Halland och Småland.
Kanske är torpaborna lika pratsugna efteråt som de vetgiriga helsingborgarna?
I tidningen kan man också läsa om 2017 års Släktforskardagar – de kommer att bli i Halmstad. Temat blir ”Vägen till Västerhavet”. Men dessförinnan ska ju Umeå vara värdkommun, 20-21 augusti sfd2016.se, ”Fjället, skogarna, älvarna och människorna”. Vilket passar mig och mina rötter utmärkt nu när jag börjat gräva lite i Storsjöbygden.
