Recension 15

Götene kommuns hemsida, bibliotekets nyhetsbrev 22 augusti:

gotene.se/upplevaochgora/bibliotek/nyhetsbrev/biblioteketsnyhetsbrev/biblioteketsnyhetsbrevaugusti2014.17942.html

Där har vi en som omsorgsfullt läst min bok om Luitgard! Så glad jag blir! TACK Götene!sorgeliga-saker-hande-elvira-madigan-sixten-och-mig
ugglan_ram

Full fart framåt! Pass på så att du inte ….

Reykjavik 5 september:
— Springer man för fort framåt är det risk att man tappar det man har i fickorna! Så sa den trevliga innehavaren av hannesarholt.is/dansk/, ett hus från 1900-talets första decennium, som hon och hennes make varsamt restaurerat. Skälet: Reykjaviks och Islands utveckling in i den moderna tiden har gått i raketfart. Risken är att man blir fartblind och tappar kontakten med det man hade (i fickorna), det vill säga historien. Därför, menade hon, är det viktigt att minnas bakåt.

Reykjavik vid slutet av 1800-talet var bara Rökviken. Så här såg det ut på den tiden. Det var då, när Lycka levde stillsamt i ett Vetlanda som också gick mot moderna tider:

IMG_2534”Hildurshus vid Nordanstig” 1898, Benedikt Gröndal (1826-1907). Benedikt var samtida med Carlos Natividad Adlercreutz, Lyckas far. Staden har rusat in i det moderna. Se här ”Reykjaviks hamn”, målad av Lovisa Matthiasdottir (1917-2000) år 1991:IMG_2537

Spännande att komma till Island igen. Senast jag var här var för tio år sedan, och jag känner inte igen mig i staden! Kanske springer man så snabbt att man tappar det man har i fickorna? Nej förresten, inte riktigt. Vi bor här, vid Vesturgata:IMG_2539

Det är precis sig likt. Vi bor vid andra huset till vänster på bilden, som målades 1931 av Gunnlaugur Scheving (1904-1972).

Skönt att något är som det var, så att man kan påminna sig om vad det är man har i fickorna!

Bilderna togs på museet Kjarvalsstadir. Här finns så många fina museer!

Vi är här på en resa i de isländska sagornas spår, med Sagomuseet i Ljungby. Så temat är BERÄTTANDE. Härberättar en bild hur solen spred guld över hela Reyjkavik i morse. Utsikt från fönstret på Vesturgata:IMG_2533

Om berättelsens form – igen….

Funderingarna nedan (29 juli) kring hur berättelsen ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig” fick sin form, med släktforskarfakta presenterade som ”Lyckas tankar”, har fått en spännande kommentar av Ingela, själv släktforskare:IMG_2381

På bloggen skriver du om blandningen mellan Lycka tänker och biografi/faktadelar. Det tilltalar mig som läsare och jag tycker att det är just det som släktforskning handlar om till skillnad från vanlig forskning ovh vetenskaplig text. Det handlar om att förstå vem man själv är, vilket som är ens ursprung att kunna leva sig in i en annan tid och samtidigt få perspektiv på sin egen samtid. Jag tycker gott att man kan ”fantisera” du håller dig dock ganska strängt till det lilla du vet om Lycka. Du bad om respons på den delen och för spänningens skull skulle jag nog använt mig av en tydlig mottagare i form av en dagbok eller fejkade brev istället för ” Lycka tänker ”Kära dagbok, är alldeles utom mig, vad skall papa säga, sladdret kommer aldrig att tystna. Varför dög jag aldrig och dessa skulder. …Man får fejka bara man talar om att man gör det. Men du är journalist och det märks hur väl du hanterar både språk och berättarkonst. Det är svårt att skriva en sådan bok som du gjort. Drömmen vore förstås att hitta hennes riktiga dagbok men som den smarta kvinna hon var skrev hon nog ingenting.

Vill också säga att jag beundrar denna Sophie, vilken kvinna till att hålla ihop familjen! Tycker också att ditt spanska arv längre tillbaka är oerhört spännande. Fick du fram mer där? Undrar också över Sixtens arv, vilken familj kom han ifrån. Vad präglade honom, vilka var hans syskon och föräldrar? Du reflekterar även över om du varit för hård mot Sixten men det kanske inte har varit syftet med boken utan det omvända. Läste i en artikel i Aftonbladet om händelsen skriven av Herman Lindqvist där det står att pengarna tog slut och därför såg de ingen annan utväg. Du bevisar däremot i boken hur skulderna redan var enorma. Tycker att det liknar missbrukartypen, spelaren eller motsvarande personlighetstyper som är små och omogna på vissa områden. Han hade haft möjligheten till att utvecklas som person och skribent om han fått möjligheten och haft förmågan att tänka strukturerat, planerat och tagit hjälp istället för att fly in i en drömtillvaro. 

Fantastiskt är det också att Lycka kunde trots allt ge ett ekonomiskt arv vidare. Ja, det är minsann en fantastisk familjesaga som innehåller allt och inspirerar mig att hitta min. Har ett spännande eget spår.IMG_2382

Konflikter

Sommaren 2014 har bjudit på underbart väder och fina dagar. Ändå har det varit svårt att njuta. Rapporterna om vad som händer i Gaza och i Syrien plågar – hur ska det någonsin bli fred? Vi små människor, med våra korta liv – att vi inte kan klara att leva i sämja.

Kanske är det så här enkelt, i grunden:IMG_0834

Tavlan hänger i det lilla ”skipperhjemmet” (skepparhem) på Tåsinge museum i Danmark, det som hyser utställningen om Elvira och Sixten. www.taasinge-museum.dk

Genialiskt eller fel? Om att välja form för berättelsen

En bok räknas som antingen skön- eller facklitteratur. Boken om Luitgard Sparre, född Adlercreutz och kallad Lycka,sorgeliga-saker-hande-elvira-madigan-sixten-och-mig är BÅDE OCH. Vilket har irriterat några läsare.

Det är avsnitten ”Lycka tänker” som skaver. Men greppet har också fått några att utbrista: genialiskt! Så olika kan man läsa!

Jag bar på en berättelse om människor, för länge sedan döda. Den hade följande element:

Släktforskarfakta som gav stommen till personernas liv. Född, flyttat, konfirmerad, lysning, giftermål – allt i datumform. Det går att läsa ut mera här än man i förstone kan tro. Vilka fler flyttade? Där får man veta något om familjens storlek. Fanns tjänstefolk? Säger en del om vilken ekonomisk standard man levde på. Dessa fakta bildar en tidslinje, och man kan lägga flera familjemedlemmars linjer parallellt. Deras liv gick ju in i varandra – en familjemedlems öde påverkade en annans, precis som i vår tid.

Gamla fotografier från släktalbumet. Och andra bilder, på hus och miljöer och föremål som tillhört personen.

Historiska fakta. Allt det som man kan hitta om tiden i fackböcker. Hur umgicks man, just där och då. Arbete? Kläder? Bostad? Vad betydde det till exempel att bli konfirmerad då, just under den tid som skall skildras? En viktigt hylla i biblioteket är den för hembygdslitteratur. I årsböcker finns många  skildringar som kan vara relevanta: hur gick torghandeln till i Kristianstad på 1880-talet, till exempel.

Skönlitteratur med skildringar från just den tiden, helst från den platsen. Ovärderligt, för att flytta sig tillbaka i tiden.

Dagstidningar från orten och tiden – inte bara artiklarna, utan också annonserna säger mycket om tidsandan.

Ja, så sitter man där med sitt hopsamlade material. Hur ska det presenteras? Man kan berätta: född där och då, döpt då, konfirmerad då – och så komplettera med de historiska fakta man lyckats hitta. Som en tidslinje, med ”kött på benen”. Men det blir ju lite tråkigt: ”Lotten konfirmerades i Ödsmåls kyrka den 16 juni 1888. Konfirmationen innebar att flickan nu räknades som vuxen, vilket syntes på hennes klädsel. Hon fick nu bära håret uppsatt…. osv”. Har man en bild kan man komplettera med den här. Och så betar man av vidare, fortsätter att presentera sina fynd från kyrkböcker och husförhörslängder.

Ja, jag funderade mycket på formen för ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Till sist fann jag den, inspirerad av nutidens bloggande.

Det fanns inga brev och dagböcker efter min huvudperson. Men jag konstruerade tankar, ”Lycka tänker”. Här presenteras mina släktforskarfakta, som om Lycka själv berättade dem:IMG_2389

Varje sådant stycke följs sedan av några sidor med fakta, plus bilder som passar in i ämnet. Det var bilderna och de släktforskardata som jag forskat fram som styrde VAD som skulle tas upp. Därför är det ibland hopp i tiden i ”Lycka tänker”, något som irriterat en recensent http://www.boktipset.se/bok/sorgeliga-saker-hande–elvira-madigan-sixten-och-mig som tycker att det saknas upplysningar i berättelsen om Lycka.

Men det finns bara ”Lyckas tankar” kring sådant som jag har fakta om. Den som vill att jag ska berätta mer måste förstå att detta är vad som har gått att hitta. Inget är påhittat – jo, sättet jag presenterar det på, som Lyckas tankar, som ju blir skönlitterärt.

De andra sidorna blir facklitterära. Och nu blir det kaos i huvudet på en del – så kan man väl inte göra? Det blir ju fel!!!! Fel, fel, fel! Tycker några. Å andra sidan har flera läsare spontant sagt: genialiskt! De tycker att formen levandegör det torra släktforskarstoffet.

Men inte kan man tillskriva Lycka tankar, säger någon: http://www.saganomsagorna.se/2014/07/recension-sorgeliga-saker-hande.html

Varför inte, undrar jag? Tänkte gjorde hon ju garanterat. Och när det kommer till de verkligt dramatiska delarna av hennes levnadslopp – då tänkte hon säkert som du och jag och de flesta andra skulle ha gjort:IMG_2390

 

Skillingtrycket får liv på söndag

Klipp ur Hallandsposten, kultursidan 25 juli 2014:

1800-talets nyheter och skrönor förmedlades via skillingtryck; billiga små häften som såldes på marknaderna. Sommaren 1889 förmedlades den stora händelsen, den om de ”sorgeliga sakerna” som timat på ön Tåsinge i Danmark, där löjtnanten Sixten Sparre och cirkusprinsessan Elvira Madigan hittats döda.
Skillingtrycken sjöngs och spelades på vevpositiv, melodierna var medryckande och man lärde texterna utantill. På så sätt spreds historierna från mun till mun.
På söndag får skillingtrycket om Elvira Madigan liv på Bollaltebyggets kulturminnesgård. Då berättar Kathinka Lindhe, barnbarnsbarn till Sixten Sparre och författare till boken “Sorgeliga saker hände”, historien om kärlekssagan, till Inka Perssons sång och ackompanjemang på cittra. Och det blir tillfälle att både höra och sjunga med i såväl Leijonbruden. Alpens ros som Sinclairvisan.
info:
Bollaltebygget ligger mellan Mästocka och  Knäred. Programmet ges på innergården till hallandsgården från 1600-talet, och det börjar kl 17.30. Programmet heter “Skillingtrycket får liv – den röda romantiken och den svarta sanningen om Elvira Madigan”

_MG_2333

Dödsdansen

Strindberg = kvinnohataren brukar man säga.

Så enkelt är det inte. På Skottorps slott, söder om Laholm, ger Görel Crona just nu ”Dödsdansen” – en tät föreställning. http://skottorpsslott.se/dodsdansen-pa-skottorp/#comment-72

Precis så som Strindberg ska framföras – på en intim teater. Ett gammalt stall som har förvandlats till en sekelskiftessalong. Scenografin leder oss 2010-talsåskådare vid handen, och placerar oss i tiden. Detta i ett stall, i Skottorp!

Jag såg Dödsdansen på Dramaten häromåret. Det var en avskalad scenografi som endast andades ”low budget”. I Skottorp får vi färdas bakåt till Strindbergs tid, tillika med fantastiska skådespelarprestationer av Johannes Brost, Henrik Norman och Görel Crona. Och så husan, som jag tror har skrivits till. Hon gestaltas underfundigt av Anders Axelsson. En suverän föreställning.image002

Nej, det är inte så enkelt att man kan avfärda Strindberg som ”kvinnohataren”. Dödsdansen, liksom Fadren, Fordringsägare och Fröken Julie, handlar om maktbalansen mellan man och kvinna. Kampen böljar, fram och tillbaka. Än är det mannen, än kvinnan, som har övertaget.

Men: kvinnan kan föda barn – det kan inte mannen. Mannen sliter för brödfödan för att försörja kvinnan och en klase ungar. Tänk om det inte är han som är far till barnen???? Det är det som är kvinnans övertag – enligt Strindberg.

Ibsen (Ett dockhem, Gengångare och Hedda Gabler) handlar också om maktkampen i parförhållandet. Allt skrevs under den tid som var Sixtens och Lyckas gemensamma liv – dvs de senare decennierna av 1800-talet. Kampen mellan könen.

Dorthe Sondrup Andersen skriver i ”Kærlighed i klunketiden” ( 2009):

Infolge tidens førende skuespilsforfattere består det interessante nemlig ikke i forholdet mellem Sixten Sparre og elskerinden, men derimod i forholdet mellem hr. og fru Sixten Sparre.

Dorthe Sondrup Andersens bok kan inte nog rekommenderas till den som intresserar sig för tidens tendenser i Norden kring 1880-1900.

Familjehemligheter

Jag tror att de flesta av oss har något som vi gömmer för omvärlden. Förhållanden och erfarenheter som vi inte vill dela med någon. Därför var Sofia Helins sommarprat häromdagen så ”renande” – hon satte ord på hur det är att TIGA om det som inte får yppas. Efter att ha lyssnat på programmet igen tänker jag allra mest på Lycka.

Här på bilden är hon 38 år. Det har gått 8 år sedan chocken och sveket. Skammen bränner än:

L1007913-3Sofia Helin formulerade Lyckas – och så många andras – erfarenhet så här:

Nu vet jag att familjehemligheter är skadligt. Det är tystnaden som sliter hål i ens inre….. jag lärde mig leva med det, men inte med skammen. Att inte prata om det var outhärdligt och fick mig att öppna en subkultur inne i mig själv, ett eget inre rum där jag pressade in all skam, smärta, ilska och osäkerhet. Ett rum som jag inte delade med nån enda människa. Därinne var det mörkt, kallt, tyst och hårt… Lyssna på Sofia Helins tankar om familjehemligheter: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/397017?programid=2071

Lycka stängde dörren bakåt, som att slå igen den tunga dörren till ett bankvalv. Hur var det för hennes barn, har jag ofta undrat. Sofia Helin berättar så här:

”det var igen som tvingade oss att vara tysta, det föll sig bara naturligt”

Att låtsas som ingenting. Om min farmor, som växte upp i denna tystnad, berättas att hon var levnadsglad och skrattlysten. Hon festade sig till döds en valborgskväll, då hon var för lätt klädd och ådrog sig lunginflammation. Använde hon skrattet för att dölja, för sig själv, omgivningen och för SINA barn?

Hennes bror blev också en glad gamäng. Tre äktenskap hann han med och liksom sin far lämnade han det militära för konsten. Och han lämnade Sverige.105

Moderskärlek

Får jag presentera: fru Adèle Sparre, född 1931 som Adelaide Peyron. Mor till fyra barn, två pojkar och två flickor. Sixten, Edvard, Sigrid och Bibi.

c19912e3-a55a-403e-9a76-07dbcfab6574Det är klart att hon älskar sina barn! Här har vi äldste sonen, Sixten, född 1854. Det är lite svårt att gå till fotografen, man måste sitta så stilla. Så länge. Och man måste ha en allvarlig uppsyn – det var så det var. Nåväl, kortet tas:sixtenallvar184

Men – så kan han inte hålla sig – en spjuveraktig min sprider sig över ansiktet och fotografen knäpper av:sixtenspjuver183

Självklart älskade Adèle sin lille store påg. Och självklart var han älskad av sina småsyskon. Hur det känns att sedan bli sviken och lämnad – det är det många som fått uppleva genom historien. Inte bara Sixten var en mördare, bedragare och svikare. Kvar fanns familjen, som skulle leva vidare med skammen och minnet.

Här har vi Adèle 1908, året innan hon dog. Jag tycker att man kan se att hon bär på en besvikelse och sorg:

adele 1908188

Semester i Båstad

båstad

Underbara dagar vi har just nu! Jag var i Båstad igår – promenerade bland de gamla pensionaten från förra sekelskiftet, stora hus som nu är villor. I ett av dem, hos familjen Nilsson att döma av postkortet stämplat i Vetlanda 1903, levde Adèle Sparre pensionatsliv den sommarenverandaB1821903 – det hade gått 14 år sedan dramat på Tåsinge. Vid namnet Sparre häftade något som säkert fick de andra pensionatsgästerna att haja till. ”Sparre? Inte kan hon väl vara…”. ”Jo, visst är det hemskt! Det var hennes son som…! Tänk, att vara mamma till en sån!”

Klart att Adèle kände blickarna. De måste ha bränt resten av hennes liv. Adelaide Peyron som hon hette som ung var född 1831. 23 år när hon fick sin förstfödde: Sixten. 58 när han dog. I 20 år, tills hon till hon själv dog 1909, fick hon leva med skammen.

Kortets framsida kommer här: svärdottern Lycka, som blivit stor och tjock, sitter på verandan till det hus som nu är konstföreningens i Apotekarparken i Vetlanda. Hon har de vuxna barnen på besök: Märta 23 och Erik 24. verandaA181Det är Märta som skriver kortet till farmor som är på semester i Båstad tillsammans med sin dotter och dotterdotter. Båstad var lika fint (om inte finare) som nu – även om folk inte exponerade sig och sina kroppar på stranden som nu.