Muntlig tradition

IMG_3154När Johan Saxon Lindström i början av augusti 1889 skrev skillingtrycket om Elvira Madigan spreds det snabbt över landet. Men inte bara som tryck, berättelsen vandrade också från mun till mun, från generation till generation. Och precis som sagornas och visklekens budskap förändrades texten något lite för varje gång. Här en annan version – samma innehåll men andra formuleringar – än Saxons, hämtad från en handskriven sångbok från Hallandsås.Johan_Saxon_LindstromJohans Saxon Lindström var född samma år som Lycka, 1859. 1904 startade han tidskriften Såningsmannen som 1928 lade grunden för Saxon&Lindströms förlag (gav bl a ut tidningarna Lektyr och Svensk Damtidning). Och visst finns det en rak linje mellan skillingtrycket om Elvira och Sixten och de artiklar vi brukar läsa i Svensk Damtidning? Johan Saxon Lindström dog 1935. Skillingtrycket, däremot, lever än.

Ny favoritförfattare

Lena Kallenberg. Ny för mig. Jag ramlade över denna på bibblan:
IMG_3129Denna försommareftermiddag, när vinden var stilla och staren ”svirrade” i kapp med koltrastens drillar högt uppe på TV-antennen, solen sken och hunden låg i skuggan – då förflyttades jag i tiden till hungerkravallerna 1917. Min nya favoritförfattare skriver som jag önskar att jag kunde: med flera undertexter. Bakom en mening ligger många bottnar. Det är en ren njutning av läsa och jag läser långsamt, för att uppleva allt.

Lena Kallenberg tycks tänka liksom jag: ”är jag själv bara en länk i en lång kedja som inte kan slitas sönder om jag ska få fäste i mitt eget liv?” frågar hon sig. Och som motto för boken ”Farmors son” har hon valt:IMG_3130Har redan gått in på bibblans hemsida och reserverat Lena Kallenbergs ”Apelsinflickan”, om 1880-talets prostituerade. Spännande att jämföra med Ola Larsmos roman i samma ämne, ”Jag vill inte tjäna”. Den tyckte jag mycket om.

Mordplatsen

mordplatsväg1Jo, apropos mordplatsen. Den är väl utmärkt nuförtiden.

Platsen som förut bara hade beskrivningen ”vid de tre tujatræer” är nu enkel att finna. Skogen är röjd och stenar med pilar markerar vägen. Allt för att turisterna ska kunna fylla sin semester med upplevelsen av den ”vidunderlige kærlighedshistorie”.

Och så själva mordplatsen. Då, 1889, var den bland nässlor och ogräs. Fortfarande 2005, när jag var där första gången, fick man slå sig fram. Mörkt och oländigt var det. Nu ser det ut så här, sommartid. Snart ska jag kolla hur det ser ut på vintern. Är platsen lika magisk då?mordplatsen2

Att debutera som författare

Att ge ut en bok var säkert inte lätt på 1880-talet heller. I Sixtens bouppteckning finns en skuld till Hj. Möllers bokhandel på 67.50 (motsvarar idag ca 4500 kr) – säkert fick han lägga ut själv för att få boken förlagd.

Jag har inte vetat riktigt när under året 1887 som boken kom ut, men eftersom den recenserades första gången den 12 december har jag antagit att det var i slutet av november. Nu kom besked i brev från författarkollegan Klas Grönqvist (adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065) som skriver så här:

Jag var på KB idag och tittade lite i gamla tidningar i mikrofilmssalen. Av en slump stötte jag på bifogade sida, vet inte om du kände till detta sedan tidigare. Gleerupska bokhandeln hade annons i varje nummer av tidningen, just denna dag dyker Sixtens alster upp för första gången, det måste ha varit alldeles nypublicerat.  Finns även nämnt i nästa nummer två dagar senare, sedan försvinner verket från annonserna.

Lunds Veckoblad 871124
Lunds Veckoblad 871125Kul att få besked. 24 november alltså. Så fick Sixten vänta till den 12 december för en anmälan.IMG_3012

I Göteborgsposten kunde han läsa om sin diktning att ”metern haltar och rytmen är ojemn”.

Någon vecka senare (23 december) skriver Stockholmtidningen att hans dikter borde stannat inom hemmets väggar. Hur kändes det egentligen? Jag är övertygad om att hans sinnesstämning var låg då han den 8 januari 1888 gick på premiären på Cirkus Madigan. Månne var då inte Elviras uppträdande än mer förförande? Det sades ju att inte den man fanns som inte satt i publiken och tänkte ”den som ändå fick linda detta hår runt sin hals”.

Diktsamlingen såldes för 2 kronor (motsvarar idag 120). Undrar hur många exemplar som trycktes? Och hur många såldes? Fanns det några lådor kvar i garderoben därhemma på Västra Storgatan – lådor som Lycka eldade upp?

 

 

1889 – ett annus horribilis

År 1889 skakades invånarna i den lilla regementsstaden Kristianstad av flera förskräckliga händelser. På vintern hade man ju läst i tidningarna om Mayerlingdramat – om kronprins Rudolf i Österrike som skjutit sig och sin älskarinna. Ur led var tiden! Men det var ju samtidigt en romantisk historia. Och så utspelade den sig så långt bort.

Anna_MånsdotterI slutet av mars nåddes man av nyheten om vad som hänt ute i Yngsjö. En man hade dödat sin hustru. Medhjälpare var mannens mor, Anna Månsdotter. Och, tisslades det, mor och son hade stått i ett otillbörligt förhållande till varandra. Svartsjuka och kärlek var bakgrunden till de gruvliga händelserna.

Anna Månsdotter avrättades året därpå, på samma plats som Glimmingemördaren bara tre år tidigare mist livet. Det skedde, med massor av kristianstadsbor som åskådare, på Länsfängelsets gård.250px-Yngsjö-murderer

Sonen i Yngsjö återvände till bygden efter avtjänat fängelsestraff. Jag har alltid undrat över sonen – hur tänkte han?

Per_Nilsson_(1862-1918)Caroline Eriksson skildrar i romanen ”Djävulen hjälpte mig” på ett alldeles fantastiskt sätt Per Nilssons psyke. Och inte bara hans, utan också Anna Månsdotters och den stackars Hannas, hustrun.

Boken är inte bara psykologiskt trovärdig. Den är skriven på ett språk som känns 1889, med ingående kunskaper om livet i bondesamhället. Lärorikt med många intressanta detaljer om den tidens föreställningsvärld. Och med en dov obehagskänsla.

Sakta men säkert skruvas Hannas tillvaro åt ….

IMG_2967

Läs om en av våra mest intressanta författare just nu: forum.se/forfattare/e/caroline-eriksson/ Deckarförfattare har vi gott om i Sverige, men Caroline överträffar dem alla. Ännu ett lästips är hennes senaste bok, ”Inga gudar jämte mig”, om silbodalsmorden.

Det var inte nog med hemska händelser det året, 1889. I juni fylldes tidningsspalterna med spekulationer om vilken adelsman och militär det var som hade rymt tillsammans med konstberiderskan från Cirkus Madigan. Och i juli stod det i klartext: Sixten Sparre. En av stadens officerare! Mord för kärleks skull – igen!

Denna dagen – en epok!

”Denna dagen, ett liv” lär det stå i hallen till Ellen Keys Strand. Det är ju också titeln på den nyutkomna biografin om Astrid Lindgren. Kanske var det därför citatet dök upp i mitt huvud på Krösatåget på väg hem från Jönköping i veckan som gick?

IMG_2961Hur som helst – dagen i Jönköping hos min nyfunne fyrmänning blev oförglömlig. Förutom trevligt umgänge ägnade vi oss åt att sjunka tillbaka till 1800-talet i den stora brevsamling från släkten Sparre som han har. Vår gemensamme anfader är Fredrik Sigge Sparre (1778-1827), farfar till Sixten.

Jag som undrat så över Sixtens mamma Adéle. Vad tänkte hon om sin äldste son? Här kunde jag läsa hennes brev till  svägerskan Maria.

I januari 1878 – två år innan Sixten gifte sig med Lycka, tio år innan Sixten såg Elvira första gången – skriver hon och är bekymrad. Det är uppenbart att det är Sixten hon syftar på. Något har hänt. ”Huru smärtsamt och sorgligt det är då barn icke skänker sina föräldrar annat än sorg och bekymmer!”

IMG_2962

Man höll kontakten brevledes förr. Avstånden var långa, och breven mellan svägerskorna är många. Två år senare, 14 dagar efter bröllopet i Heliga Trefaldighetskyrkan 29 september 1880, skriver Adèle till sin svägerska igen:

IMG_2963

 

Nu pustar mamma Adèle ut, Sixten är i hamn:IMG_2964

Dagen i Jönköping med min nyfunne frände – den var en djupdykning i seklerna. Vi gläntade på dörren till våra anfäders liv och det var en ny värld som öppnade sig.

Musik som på Lyckas tid

10308908_863281433695321_835558085400406552_n

Helgen går i musikens tecken – musik som på Lyckas tid. Brassband, alltså ett band med enbart mässingsinstrument, kommer ursprungligen från England. Gruvarbetarna spelade tillsammans på fritiden. Brassband förknippas ju också med Frälsningsarmén och även arbetarrörelsen. Och naturligtvis militärmusik – alltså musik som säkert hördes i regementsstaden Kristianstad på 1880-talet under folkrörelsernas framväxt. Musik man blir glad av – hoppas Lycka blev det också!

Märthas födelsedag

Nyårsafton 1882 blev Sixten och Lycka tvåbarnsföräldrar. Dottern Märtha föddes, mindre än 1, 5 år efter storebror Eric, född i juli 1881. Han i sin tur kom lite drygt 9 månader efter bröllopet i slutet av september 1880. Den gick alltså snabbt, Sixtens förvandling från ung galant löjtnant till stadgad familjefar.

Märtha växte upp till en levnadsglad sällskapsmänniska. Säkert såg hon till att hennes födelsedagar blev roliga nyårsfester. Hon dog 1942, så jag har aldrig träffat min farmor. Men det är kul att söka likheter i drag och kynne. Här ser vi den lilla Märtha, knappt ett år:IMG_2059

Och så hennes barnbarns barnbarn Beate, 18 månader:IMG_2936