”Denna dagen, ett liv” lär det stå i hallen till Ellen Keys Strand. Det är ju också titeln på den nyutkomna biografin om Astrid Lindgren. Kanske var det därför citatet dök upp i mitt huvud på Krösatåget på väg hem från Jönköping i veckan som gick?
Hur som helst – dagen i Jönköping hos min nyfunne fyrmänning blev oförglömlig. Förutom trevligt umgänge ägnade vi oss åt att sjunka tillbaka till 1800-talet i den stora brevsamling från släkten Sparre som han har. Vår gemensamme anfader är Fredrik Sigge Sparre (1778-1827), farfar till Sixten.
Jag som undrat så över Sixtens mamma Adéle. Vad tänkte hon om sin äldste son? Här kunde jag läsa hennes brev till svägerskan Maria.
I januari 1878 – två år innan Sixten gifte sig med Lycka, tio år innan Sixten såg Elvira första gången – skriver hon och är bekymrad. Det är uppenbart att det är Sixten hon syftar på. Något har hänt. ”Huru smärtsamt och sorgligt det är då barn icke skänker sina föräldrar annat än sorg och bekymmer!”
Man höll kontakten brevledes förr. Avstånden var långa, och breven mellan svägerskorna är många. Två år senare, 14 dagar efter bröllopet i Heliga Trefaldighetskyrkan 29 september 1880, skriver Adèle till sin svägerska igen:
Nu pustar mamma Adèle ut, Sixten är i hamn:
Dagen i Jönköping med min nyfunne frände – den var en djupdykning i seklerna. Vi gläntade på dörren till våra anfäders liv och det var en ny värld som öppnade sig.
Inte visste jag som barn i Skåne att jag hade trådar dit! Jag levde i tron att mina rötter fanns i Jämtland – mor och far kom därifrån. Numera när jag besöker fina Kristianstad tänker jag mycket på Sixten och Lycka. Hur de promenerade på gatorna där och såg byggnader som jag kan se idag. På söndag ska jag kolla om huset till handlaren Pilo finns kvar. Här köptes det på krita – skulden var, vid Sixtens död, 350 kronor. Det motsvarar 19 000 kronor idag. Hur var det han sa, Göran Persson? ”Den som står i skuld är inte fri”.
En osedvanligt trevlig utflykt idag! Kosan styrdes till Bjärnum. Väldigt nära Lyckas Vankiva.
Här, på Vankiva sätesgård, bodde Lycka med familj när Lycka var mellan 14 och 15 år. De kom från Vetlanda 1873 och de flyttade till Kristianstad 1874. Idag fick jag lära mig att det heter Vannkiva. Inte Vaaaaankiva, som jag trodde.
På promenaden runt sjön Bjärlången i solsken fylldes korgen av trattkantareller.
Nu ska de rensas. Sedan ätas som soppa på Lyckas och Sixtens lysningsporslin.
Undrar om Lycka någonsin plockade svamp och åt? Det var ju inte självklart att man gjorde det, i gamla tider.
A propos liknelsen med den ryska dockan. Här en manlig variant – en liknande finns för Lycka längre ner i bloggen.
Får jag presentera kammarherre Carlos Natividad Adlercreutz. Född i Mompox i det land vi numera kallar Colombia den 8 september 1828. Skickades som 10-åring ”hem” till Sverige för att bli svensk (och därmed föräldralös). Växte upp hos släktingar här. Carlos dog i Vetlanda 23 mars 1903, begravd i Rörum på Österlen.
Här ser vi Carlos genom åren:
Man riktigt ser, på den sista bilden, hur han lär ha varit: ständigt arg. Dessutom var han nästan stendöv (var det därför han var arg?). Eller var det för att livet prövade honom hårt?
Han skildes från föräldrar och alla syskon utom en äldre bror. Brodern dog några år efter det att de kommit till Tosterup i Skåne.
Carlos blev far till tre barn tillsammans med sin hustru Luitgard Colliander. Hon dog när tredje barnet, Lycka, föddes. Efter att Carlos gift om sig blev han far en fjärde gång. Flickan, Zoila, dog när hon var bara 4-5 år.
En av döttrarna, Eleonora, var inte som andra, men han lyckades få henne bortgift. Äktenskapet varade bara några år, sedan slängde mannen ut ”Nuttan” med orden ”jag står inte ut en dag till”.
Samma år, några månader senare, inträffade skandalen: den andre svärsonen flydde med en cirkusprinsessa, tog livet av sig själv och henne och lämnade Carlos dotter Lycka kvar som 30-årig änka. Av alla svårigheter som drabbade Carlos måste året 1889 varit hans ”annuus horribilis”.
Hans eftermäle blev: ständigt rasande. Var det inkapslad sorg som gjorde Carlos rasande? Stackars farmors morfar!
Sixten Sparre lär ha varit en skicklig ryttare och hästkarl, dragon som han var. Förmodligen hade han fått träna så här, på trähäst (även om bilden är tagen på regementets avdelning i Ystad – bilden är hämtad från Ystads militärmuseum).
I Kristianstadsbladet 4 mars 1939 berättar en man, med anledning av att det då var femtio år sedan de sorgeliga sakerna inträffade, att han brukade se:
”..den ståtlige dragonlöjtnanten rida ut varje morgon på en av sina vackra hästar, medan betjänten kom på aktningsfullt avstånd … herr löjtnanten var en friskus … inte bara rent fysiskt, han var en andligen mycket spänstig herre …som alltid hade ett gott ord till alla, även om de – så som skedde – kommo till honom och påpekade att han under ritten spräckt sina byxor därbak.”
Idag börjar Bokmässan. Välkommen till monter B04:70 i morron klockan 11!
Att vara militär i det sena 1800-talet var en livsstil. Här ett exempel på ledord som säkert gällde även löjtnanten Sixten Sparre. Ära, skyldighet och vilja. Säkert tyckte han att han levde efter de orden, skyldighet och vilja mot sig själv alltså. Ett superego, sådana vi ser många av idag. Han var på sätt och vis före sin tid, den gode livsnjutaren Sixten.
Exlibris för Kungl. Norra skånska infanteriregementets officersbibliotek. Föreställer generalen von Döbeln till häst. Han blickar ner över bivackerna på Ljungbyhed, exercisplats där Sixten ofta vistades. ”På tappre män ser tappre fäders andar ner”.
Funderingarna nedan (29 juli) kring hur berättelsen ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig” fick sin form, med släktforskarfakta presenterade som ”Lyckas tankar”, har fått en spännande kommentar av Ingela, själv släktforskare:
På bloggen skriver du om blandningen mellan Lycka tänker och biografi/faktadelar. Det tilltalar mig som läsare och jag tycker att det är just det som släktforskning handlar om till skillnad från vanlig forskning ovh vetenskaplig text. Det handlar om att förstå vem man själv är, vilket som är ens ursprung att kunna leva sig in i en annan tid och samtidigt få perspektiv på sin egen samtid. Jag tycker gott att man kan ”fantisera” du håller dig dock ganska strängt till det lilla du vet om Lycka. Du bad om respons på den delen och för spänningens skull skulle jag nog använt mig av en tydlig mottagare i form av en dagbok eller fejkade brev istället för ” Lycka tänker ”Kära dagbok, är alldeles utom mig, vad skall papa säga, sladdret kommer aldrig att tystna. Varför dög jag aldrig och dessa skulder. …Man får fejka bara man talar om att man gör det. Men du är journalist och det märks hur väl du hanterar både språk och berättarkonst. Det är svårt att skriva en sådan bok som du gjort. Drömmen vore förstås att hitta hennes riktiga dagbok men som den smarta kvinna hon var skrev hon nog ingenting.
Vill också säga att jag beundrar denna Sophie, vilken kvinna till att hålla ihop familjen! Tycker också att ditt spanska arv längre tillbaka är oerhört spännande. Fick du fram mer där? Undrar också över Sixtens arv, vilken familj kom han ifrån. Vad präglade honom, vilka var hans syskon och föräldrar? Du reflekterar även över om du varit för hård mot Sixten men det kanske inte har varit syftet med boken utan det omvända. Läste i en artikel i Aftonbladet om händelsen skriven av Herman Lindqvist där det står att pengarna tog slut och därför såg de ingen annan utväg. Du bevisar däremot i boken hur skulderna redan var enorma. Tycker att det liknar missbrukartypen, spelaren eller motsvarande personlighetstyper som är små och omogna på vissa områden. Han hade haft möjligheten till att utvecklas som person och skribent om han fått möjligheten och haft förmågan att tänka strukturerat, planerat och tagit hjälp istället för att fly in i en drömtillvaro.
Fantastiskt är det också att Lycka kunde trots allt ge ett ekonomiskt arv vidare. Ja, det är minsann en fantastisk familjesaga som innehåller allt och inspirerar mig att hitta min. Har ett spännande eget spår.
En bok räknas som antingen skön- eller facklitteratur. Boken om Luitgard Sparre, född Adlercreutz och kallad Lycka, är BÅDE OCH. Vilket har irriterat några läsare.
Det är avsnitten ”Lycka tänker” som skaver. Men greppet har också fått några att utbrista: genialiskt! Så olika kan man läsa!
Jag bar på en berättelse om människor, för länge sedan döda. Den hade följande element:
Släktforskarfakta som gav stommen till personernas liv. Född, flyttat, konfirmerad, lysning, giftermål – allt i datumform. Det går att läsa ut mera här än man i förstone kan tro. Vilka fler flyttade? Där får man veta något om familjens storlek. Fanns tjänstefolk? Säger en del om vilken ekonomisk standard man levde på. Dessa fakta bildar en tidslinje, och man kan lägga flera familjemedlemmars linjer parallellt. Deras liv gick ju in i varandra – en familjemedlems öde påverkade en annans, precis som i vår tid.
Gamla fotografier från släktalbumet. Och andra bilder, på hus och miljöer och föremål som tillhört personen.
Historiska fakta. Allt det som man kan hitta om tiden i fackböcker. Hur umgicks man, just där och då. Arbete? Kläder? Bostad? Vad betydde det till exempel att bli konfirmerad då, just under den tid som skall skildras? En viktigt hylla i biblioteket är den för hembygdslitteratur. I årsböcker finns många skildringar som kan vara relevanta: hur gick torghandeln till i Kristianstad på 1880-talet, till exempel.
Skönlitteratur med skildringar från just den tiden, helst från den platsen. Ovärderligt, för att flytta sig tillbaka i tiden.
Dagstidningar från orten och tiden – inte bara artiklarna, utan också annonserna säger mycket om tidsandan.
Ja, så sitter man där med sitt hopsamlade material. Hur ska det presenteras? Man kan berätta: född där och då, döpt då, konfirmerad då – och så komplettera med de historiska fakta man lyckats hitta. Som en tidslinje, med ”kött på benen”. Men det blir ju lite tråkigt: ”Lotten konfirmerades i Ödsmåls kyrka den 16 juni 1888. Konfirmationen innebar att flickan nu räknades som vuxen, vilket syntes på hennes klädsel. Hon fick nu bära håret uppsatt…. osv”. Har man en bild kan man komplettera med den här. Och så betar man av vidare, fortsätter att presentera sina fynd från kyrkböcker och husförhörslängder.
Ja, jag funderade mycket på formen för ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Till sist fann jag den, inspirerad av nutidens bloggande.
Det fanns inga brev och dagböcker efter min huvudperson. Men jag konstruerade tankar, ”Lycka tänker”. Här presenteras mina släktforskarfakta, som om Lycka själv berättade dem:
Varje sådant stycke följs sedan av några sidor med fakta, plus bilder som passar in i ämnet. Det var bilderna och de släktforskardata som jag forskat fram som styrde VAD som skulle tas upp. Därför är det ibland hopp i tiden i ”Lycka tänker”, något som irriterat en recensent http://www.boktipset.se/bok/sorgeliga-saker-hande–elvira-madigan-sixten-och-mig som tycker att det saknas upplysningar i berättelsen om Lycka.
Men det finns bara ”Lyckas tankar” kring sådant som jag har fakta om. Den som vill att jag ska berätta mer måste förstå att detta är vad som har gått att hitta. Inget är påhittat – jo, sättet jag presenterar det på, som Lyckas tankar, som ju blir skönlitterärt.
De andra sidorna blir facklitterära. Och nu blir det kaos i huvudet på en del – så kan man väl inte göra? Det blir ju fel!!!! Fel, fel, fel! Tycker några. Å andra sidan har flera läsare spontant sagt: genialiskt! De tycker att formen levandegör det torra släktforskarstoffet.
Varför inte, undrar jag? Tänkte gjorde hon ju garanterat. Och när det kommer till de verkligt dramatiska delarna av hennes levnadslopp – då tänkte hon säkert som du och jag och de flesta andra skulle ha gjort:
Får jag presentera: fru Adèle Sparre, född 1931 som Adelaide Peyron. Mor till fyra barn, två pojkar och två flickor. Sixten, Edvard, Sigrid och Bibi.
Det är klart att hon älskar sina barn! Här har vi äldste sonen, Sixten, född 1854. Det är lite svårt att gå till fotografen, man måste sitta så stilla. Så länge. Och man måste ha en allvarlig uppsyn – det var så det var. Nåväl, kortet tas:
Men – så kan han inte hålla sig – en spjuveraktig min sprider sig över ansiktet och fotografen knäpper av:
Självklart älskade Adèle sin lille store påg. Och självklart var han älskad av sina småsyskon. Hur det känns att sedan bli sviken och lämnad – det är det många som fått uppleva genom historien. Inte bara Sixten var en mördare, bedragare och svikare. Kvar fanns familjen, som skulle leva vidare med skammen och minnet.
Här har vi Adèle 1908, året innan hon dog. Jag tycker att man kan se att hon bär på en besvikelse och sorg:
Hur som helst – dagen i Jönköping hos min nyfunne fyrmänning blev oförglömlig. Förutom trevligt umgänge ägnade vi oss åt att sjunka tillbaka till 1800-talet i den stora brevsamling från släkten Sparre som han har. Vår gemensamme anfader är Fredrik Sigge Sparre (1778-1827), farfar till Sixten.
