Det började med att Näringslivkontoret (märkligt nog!) i Vetlanda hörde av sig i vintras.
De undrade om jag hade lust att komma till ett arrangemang som de kallade ”På scenkanten” den 2 augusti, för att berätta om Luitgards anknytning till staden. Det ville jag gärna, inte minst för att få se Lyckas grav igen, och också för att få tillfälle att plantera något litet, någon växt som kunde klara sig själv, men som ändå skulle ”liva upp” den sorgsna graven med den spruckna gravstenen.
Så närmade sig den 2 augusti. Jag köpte en uppsättning taklökar, att ta med. De ringde från Vetlandaposten, och ville uppmärksamma evenemanget:
När vi kom till Vetlanda, och jag såg hörnet som kallades ”Scenkanten”, blev jag nästan full i skratt – det är en mycket ful, typisk 80-talsskapelse, i betong. En hörna som uppstått då man omgestaltade centrum. Man rev bostadshusen (bl a kvarteret Trafiken, där Luitgard, hennes syster Nuttan och dotter Märta (min farmor) bodde från 1890-1912) och byggde en Galleria och ett modernt Bibliotek. Så blev en hörna över. Där gjorde man, fiffigt nog, en trekantig scen av gatsten och betong, med några bänkrader framför.
Hur som helst: de hade räknat med 50 – allra högst 70 – åhörare. Det kom 175! Det verkade vara en stor sak för vetlandaborna, att få en anknytning till Madigandramat 😉
Det var roligt att komma till Vetlanda och bli så väl mottagen! Bl a kom trevliga Gunilla fram, och ville bjuda oss att komma till Noras (eller Nuttans, som jag alltid trott att hon kallades) sista lägenhet. När Lycka dog 1912 (och Märta hade lämnat hemmet 1909) flyttade Nora till en alldeles nybyggd tvåfamiljsvilla, nära Fornparken:
Damen, som nu ägde huset, visste inte i vilken av våningarna som Nora bott, men vi blev hembjudna dit och fick se båda lägenheterna. Det lustiga var att planlösning och allt påminde starkt om hur det ser ut härhemma (huset var nybyggt 1912, vårt hus i Halmstad är byggt 1908).
Här ser man hur huset ser ut idag:
Det var kul att uppleva, och att fantisera om hur Nora och hennes hushållerska haft det. Särskilt undrar jag hur det var efter fostermodern Sophies död 1916? Det är en spännande gåta, den om vad det var som fattades (om det nu var något?) Nuttan, Lyckas storasyster?
Så till detta med graven.
Jag kanske överdriver, men här är det – för att använda Luitgards egna ord från den 13 juli 1889, – ”det hela är mystiskt, i sanning”.
I uppdraget att hålla pratet från Scenkanten ingick att göra en inspelning av detsamma på eftermiddagen – det hela ska läggas ut på nätet. Min clou i ”pratet” var att avsluta med att Sixten fick ett monument efter sig, på Tåsinge. Hans grav på Landet kirkegård är ju kopiös. Och så slutklämmen i sommarpratet: ”Luitgard, hon vilar under en sprucken gravsten på Vetlanda kyrkogård”.
När inspelningen var gjord tog jag en liten tur till kyrkogården. Roland och jag hade ju planerat att gå dit senare, med taklökarna. Nu ville jag bara titta, inspelningsstudion låg alldeles intill, så jag stegade dit. Och nu kommer det mystiska:
Luitgards gravsten (till höger) är putsad och rengjord – av sprickan syns inte ett spår.
Så här såg stenen ut när jag fotograferade den i mars 2013:
”I sanning mystiskt”, tänkte jag, och pratade med en av kyrkogårdsarbetarna, som inte hade ”tänkt på” att något såg annorlunda ut.
Nu har graven iallafall prytts med några växter – och jag funderar fortfarande över den kunnat bli som ny. Det där med gravar är för övrigt ett spökeri. Inte bara Sixtens grav på Tåsinge, som ju varit föremål för omgestaltning många gånger under decenierna. Men också Lyckas föräldrars grav, i Rörum. Gång på gång uppmärksammas den. Tidigare i artiklar i tidskriften Österlent, nu senast i boken:
Vi avrundade resan till Vetlanda med att ”göra” Småland i Jönköpingstrakten. Så fint det är där!
Visingsö i fredags, hela dagen, per cykel. En upplevelse!
Så tack, Luitgard, för all inspiration. Men VEM gav dig en ”ny” gravsten????
