Att boken hittat sin läsare, som dessutom uppskattar den – det känns som att få ett fång rosor. Eller ännu hellre: så vackra tulpaner som jag fick häromkvällen vid föredraget på teaterföreningen Hallarnas årsmöte:
Igår kom ”rosor” från Frankrike i mejlboxen. Sven, som bor i regionen Aquitaine, skriver under ämnet ”Din bok Sorgeliga saker hände”:
Hej Kathinka,
Det är med stort intresse jag nyligen läst din bok ”Sorgliga saker hände”.
I december förra året besökte jag Regionmuseet i Kristianstad i samband med ett hembygdsprojekt i Färingtofta i norra Skåne. På vägen ut strosade jag en stund genom museets lilla butik. På en hylla upptäckte jag din bok.
Historien om Elvira Madigan och Sixten Sparre blev mig bekant genom Bo Widerbergs film från 1967. Filmens musiktema, Mozarts pianokoncert 21, är mycket vacker och rentav gripande i filmens sammanhang. Men redan då, i min avlägsna ungdoms dagar, tyckte jag att det fattades en viktig del av historien i filmen. Sixten hade ju en fru, men hon nämndes knappast alls i filmen. Om jag minns rätt kom en av Sixtens vänner på besök i Danmark och försökte resonera med honom. Vännen nämnde att Sixtens fru försökt ta livet av sig genom att dränka sig. Vännen blev bryskt avvisad av Sixten.
Tack vare din bok har nu de felande viktiga pusselbiten kommit på plats. Historien om Sixten och Elvira blir härigenom mer nyanserad. Sammanhanget utvidgas. Tvivel på den renodlade kärlekshistorien uppstår, även om medierna tycker om att förhärliga till förvridning. Sixten framstår i en betygligt mindre fördelaktig dager. Konsekvenserna för den övergivna familjen kan bara inte viftas bort som ovidkommande för den renodlade kärlekshistorien. Och Sixtens alla skulder? Ingen vacker bild här. Inte heller att han tog med sig ett minimum av kläder till Danmark, men däremot en pistol med 6 skarpa skott.
Frågan är om Sixten i själva verket bedrog inte bara en, men två kvinnor:Luitgard och Elvira.
Din bok har på ett värdefullt sätt kompleteratt den förskönade historien. Den får läsaren att tänka efter. För det ska du ha stort tack. Det gäller att inte låta sig bländas av vad som oftast presenteras som en underbart vacker men tragisk kärlekshistoria. Verkligen såg annorlunda ut.
Med varma hälsningar från ett vårligt Frankrike
PS.
Sofie däremot, ”klipp-och klistra-specialisten”, har ännu inte hört av sig, trots att jag bett henne mejla. Hennes intresse för det militära blomstrar på bildbloggen om Sixten och Elvira, sedan hon hittat dalregementetsmuseer.se/03_Samlingar/05_fotografier/2012/2012_11_nov/1897.htm. Här klipper hon friskt om militära manövrar i Dalarna, åtta år efter skånske Sixtens död.
På tal om det:
ännu ett klipp från ett mejl häromdagen – a propos Sofies scannande och publicerande av mina bilder, utan att ange källa:
Var ska det sluta? Nätet är gratis (eller)! Även om jag glömt att låsa ytterdörren får du inte länsa mitt hus. Problemet är att det görs så öppet, den som tar i mitt hus hittar jag kanske aldrig, men här görs det offentligt på nytt (och kanske med en ny upphovsman?)
Upphovsrätt (och källkritik) behöver det undervisas mycket om!
Nätet har verkligen revolutionerat tillvaron. Och upphovsrätten. Den funkar inte på nätet – så snart du hittar något – kopiera och klistra, hur du vill. Det som förut betraktades som stöld är idag något man rycker på axlarna åt.
Därför kan den som har ett specialintresse sätta sig vid datorn och på några timmar åstadkomma en bildsamling som annars hade varit omöjlig att uppnå. Iallafall för oss som vill göra rätt för oss, och följa de regler som hittills gällt. Jag, till exempel, betalade många tusenlappar till Regionmuseet i Kristianstad för rätten att publicera bilder på huset som Sixten och Lycka bodde i och andra bilder från Kristianstad. ”Sofie”, däremot, bara klickar, COPY PASTE, så är bilderna hennes. Eller som hon också gjort: lägger min bok i scannern, och förser sitt bildgalleri på nätet med bilderna från min bok.
En regel som ändå utkristalliserats i den digitala tiden är att man anger varifrån man hämtat bilderna. Det kallas hyfs, något som en så kultiverad person som Sofie vill framställa sig som, borde känna till.
Mina bilder är hämtade från familjealbumet. Sofie tycks vanvettigt intresserad av min fars morfar Sixten Sparre, och även av hans syskon. Dock saknar hon ett av dem i sitt bildgalleri: Edvard som vuxen.
Så varsågod Sofie, med lite beskärning och förstoring ska du nog lyckas få loss även Sixtens lillebror.
