Sixten i radio 2020

Dags att berätta om Sixten i radio igen! Snart kommer intervju i SR.

Inför intervjun kollade reportern, Ann Jornéus, vad hon gjorde förra gången, då när Luitgards bok kom ut 2014. Det har ju gått lite tid, och det digitala har ändrat sig.

Ann skriver:

Hej Kathinka!

Vårt gamla inslag från P4 Halland 2014 låg inte kvar när jag klickade på den länken i din webbpresentation.

Det beror på någon förändrad teknisk lösning på Sveriges Radios webb. Jag gjorde i alla fall en ny sökning och återfann den:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=5851144

När jag lyssnade blev jag överraskad över hur snyggt mixat reportaget är och hur välformulerade dom medverkande damerna låter.

Vi får se till att damerna är lika välformulerade när det handlar om Sixtens bok! Fortsättning följer, länk kommer!

Vem kan man lita på? Inte Wikipedia i alla fall

I januari 2021 fyller Wikipedia 20 år. Det digitala uppslagsverket har revolutionerat informationssökningen – den är, som man säger numera, bara ett knapptryck bort. Det är fantastiskt att, så snart man stöter på något okänt begrepp, bara kunna klicka fram svaret, för att sedan fortsätta sin läsning. Jag älskar Wikipedia, och jag erinrar mig alla lektioner i ”encyklopedikunskap” vi hade när jag gick på Bibliotekshögskolan (i en forntid).

Men hur pålitligt är Wikipedia – uppslagsverket som vem som helst kan skriva i? Vem är det som skriver, och varför? De flesta artikelförfattare drivs, tror jag, av en sann folkbildaranda. Wikipedia är pålitligt, merparten av de över 40 miljoner artiklarna sprider kunskap. Riktig kunskap – allt ska ha en trovärdig, utomstående källa.

Men om den källa som refereras till är okunnig och felaktig? Eller om denna källa inte ens nämns, utan bara används som en verifierad sanning? Då uppstår snart en kretsgång – felaktiga uppgifter blir till ”bekräftade” sanningar.

Här kommer artikeln ”Sixten Sparre” in. Den person som mångordigt skriver på Wikipedia hämtar sina ”fakta” från ett verk som vimlar av felaktigheter. 

Textens innebörd är densamma som i Klas Grönqvists bok ”En droppe föll” (Recito, 2013). 

Just i detta exempel handlar det om Sixtens politiska åsikter. Skribenten går snabbt och svepande över med ett ”väl” – han förväntades ”väl” ha konservativa värderingar. Men icke så, hävdar skribenten, och återger vad tidningen ”Figaro” grundlöst skrev efter dådet 1889. 

Figaros redaktör Georg Lundström, signaturen ”Jörgen”, var känd som en hängiven anhängare av den i samhället förhatlige August Strindberg. I nr 31, 3 augusti 1889 – så snart Madiganmordet blivit känt – ville han tillkännage, nästan skryta med, att tidningen haft kontakt med Sixten Sparre. 

I en hyllande artikel tog Jörgen tillfället i akt att agitera för sin egen människosyn, och han utsåg Sixten till en ”verklig radikal, till vänster om till och med självaste ”mästarn”, Strindberg.” 

I kommande nummer sansade han sig dock. I runan som publicerades fjorton dagar senare, i nr 33, nämndes inga av de Sixten tidigare tillskrivna politiska engagemangen. 

Artikeln konstaterade helt torrt att Sixten Sparre var en ”duglig kavalleriofficer”, och att han denna vinter varit kommenderad till Kavalleriskolan på Ladugårdsgärde: ”Under denna tid skrev han något i Figaro. Mest i bunden form och i estetiska och skönlitterära ämnen i satirisk högst ärlig och frisinne, gentlemannamessig riktning.” 

Den som gör sig mödan att läsa Figaro under tiden februari-maj 1889 har svårt att finna något som verkar komma från Sixtens penna.

I Wikipediaartikeln om Sixten Sparre får vi vidare veta att ”Sixten Sparre kraftigt understödde August Strindberg i den pågående Strindbergsfejden” Varför just detta begrepp inte gjorts klickbart är en gåta. Det finns nämligen en utmärkt artikel på just Wikipedia om den hetsiga kulturdebatt som pågick kring vår store författare. 

När den pågick? Åren 1910-1912. Då hade Sixten Sparre varit död och begraven i över tjugo år….

Alla artiklar i Wikipedia är inte att lita på.

Sensommar-Sixten

Det blev en uppsättning av ”Elvira Madigan” av Parkteatern ändå i år! En coroananpassad familjeföreställning i slutet av juli och början av augusti. Lika färgsprakande och hisnande som förra året, om än förkortad. Och det blev ett föredag av mig, ändå: https://www.facebook.com/Kulturhuset.Parkteatern/videos/vb.104063363010607/1167865006918425/?type=2&theater

5 september firar ”Den romantiske have” söder om Odense på Fyn sitt 10-årsjubileum. Och OM nu inte coronan lägger hinder i vägen, då blir det ”foredrag på line” i anslutning till min bror Jens Lindhes utställning.

Sixten-och-Elvira-utställning i ”Den romantiske have”, Sanderumgaard på Fyn, 2020

”Vacker var han, utav börd ”

Inget blir som man planerat i sommar! 2020 verkar vara året då vi ska öva oss i tålamod.

Idag skulle jag ha haft boksläpp. Boken ”Vacker var han utav börd : Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan” skulle presenterats i Galärparken i Stockholm.

Nu blir det inte så, men det får bli på nåt annat sätt. En bok blir det under 2020. Förlaget är Ekström&Garay och redan nu går den att läsa om här:

Tidningen Släkthistoria nr 7/2020.

Läsning i coronans tid

I början kunde jag inte få nog av pestinformation. Alla rekommenderade Albert Camus, Björn Olsen och Hanne-Vibeke Holst. Nu är jag mätt, jag vill läsa om annat.

Men tipset om Holst stannade kvar och jag plockade fram underhållande ”Min mosters migrän”. Ett tips till den som har missat – hög igenkänningsfaktor! Här ett exempel:

Exakt beskrivning av Bo Widerbergs romantiserade skildring i hallonrött och bokskogsgrönt!

Nu har jag startat ett instagramkonto om Sixten, om hans liv och om dramat 1889. Där, och i boken som kommer längre fram i sommar kan man läsa om hur det VERKLIGEN var.

”Vacker var han, utav börd : Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan”, Ekström&Garay, 2020.

Tiden är en dröm

Fantastisk dokumentär på svt: https://www.svtplay.se/video/24998902/tiden-ar-en-drom/tiden-ar-en-drom-sverige-1859-1879?start=auto

Filmen, som bygger på gamla arkivfilmer, visar Sveriges utveckling i bilder. Del ett börjar året 1859 – det år då Luitgard Alfrida Engel Dorothea Adlercreutz föddes på Stockebo gård på Österlen. Det var den 3 januari – idag skulle hon fyllt 161. Hon blev bara 52.

Vid 48 såg hon ut så här, och jag skrattade för mig själv när jag fick en bild på mig i julklapp av min vän fotografen Mette Stubkier i Skanderborg:

Tiden är en dröm, och tiderna förändras. Tack och lov att det är jag som får leva i 2020-talet, med mjuka bekväma kläder och utan konventioner för hur håret ska coifféras 😉

Tiden är en dröm skildrar alltså det Sverige som Luitgard växte upp i. Del två: https://www.svtplay.se/video/24998398/tiden-ar-en-drom/sverige-1880-1900 tar vid år 1880 – det år hon gifte sig med Sixten Sparre.

Nu står vi alltså inför ett nytt år – för min del blir det året då jag låter Luitgard träda tillbaka lite. Istället riktar jag strålkastaren mot Sixten. Hur blir man en egoistisk mördare? Frågan får sitt svar när min nya bok kommer, någon gång under detta år…..

Sådan var det….

på Tåsinge 22 juli, vid ”mindearrangemanget” av att det gått 130 år, enligt senaste numret av TåsingeNYT Nr. 47 – 11. september 2019:

Elvira og Sixten 130 år senere 
Af: Niels Ole Nielsen

SIDSTE: Tåsinge Turistinformation har netop anskaffet domænenet elviramadigan.dk og lader det vise hen på vores information om historien. Vi linker også til Taasinge-museum.dk og deres beskrivelser. Nye opslag og tips om anden information er velkomne

”Sixtens Sparres oldebarn, Kathinka Lindhe fangede meget levende alle i det tæt pakkede lokale i sin gennemgang af de mange detaljer i familien Sparres slægt. Det var fint at supplere beretningen med plakater hæftet op på en rød tørresnor. Og hun var ikke i tvivl. Sixten Sparre har haft mulighed for at leve et afslappet liv med det resultat, at han stod med en meget stor gæld. Han fik arrangeret sin død, så han blev mindet med ære, mens hans hustru stod tilbage med skammen.
Taasinge Museum sælger Kathinka Lindhes bog, ”Sorgeliga saker hände”. I den beskriver hun historien ud fra den forladte hustru, Luitgard Sparres tanker. Den kan varmt anbefales. Med lidt tålmodighed, kan man godt komme igennem den svenske tekst.
 
Erfaringerne fra arrangementerne ligger stadig som inspiration til en gentagelse.”

Ja – jag åker gärna ner igen. Tåsinge är värt en resa ”hvergang”!

Lyckas hemvändardag

Kristianstad är ”en stram och militärisk rektangel”, men en otroligt vacker sådan. En stad med ”fyra snörräta gator på längden, två bredare och två smala” skriver Gustav Hellström i sin ”Snörmakare Lekholm får en idé”. Den romanen är oumbärlig om man vill förstå Sixtens officersliv i det sena 1800-talet. Igår påmindes man i staden om gamla tider – det var hästar, kanoner och militärmusikkår på torget. Och så var det den årliga bokfestivalen – i år på temat ”Genom dina ögon”.

Så passande då att presentera boken om Madigandramat, sett ur Luitgards ögon!

Kristianstads bokfestivals bokbord – längs hela Östra Boulevarden lörd 7 sept
Luitgard komtillbaka till sin hemstad på bokfestivalen. Nu läser många kvinnor i Kristianstad om dramat, men ur hennes synvinkel. Och märkligt nog, alla givande samtal med intresserade kristianstadsbor skedde bara ca 50 meter från där Cirkus Madigan hade sin premiär i januari 1888, dit Sixten gick – Fisktorget nere vid kanalen, nu Galleria Boulevard.

En bildernas lindans

Bland klarinetter och fioler i Musikkhuset på Tåsinge musem

”Äntligen föll bitarna på plats!”.

Så sammanfattade en av de ca 40 åhörarna på Tåsinge museum föredraget på lina på årsdagen av att Sixten och Elvira hittades. I hela sitt drygt 80-åriga liv på Tåsinge hade hon levt med historien – n u kändes berättelsen hel. Hon hade hört sin morfar och hans bror, båda födda på 1870-talet, många gånger tala om hur de såg Sixten och Elvira ute på Christiansminde, svendborgensarnas festplats, en sommardag 1889.

”Det var det vackraste par vi någonsin sett”, sade de. De glömde det aldrig.

18 juli 1889, och 2019

Idag, också en torsdag, är det 130 år sedan Sixten och Elvira vandrade iväg med sin ”lille Kurv med Mad og Drikkevarer”, in i Nørreskov på Tåsinge. Idag arrangeras en vandring där nere, i parets fotspår. Men matkorgar liknande den som utgjorde Sixtens och Elviras sista måltid.

Härhemma ”generalrepterar” jag mitt ”foredrag på line” – det som ska hållas på måndag – årsdagen av att man fann liken i skogen. Årsdagen av att ”den vidunderlige kærlighedshistorie” började berättas, för att efterhand få ett eget liv. Myt lades till myt.

På linan hänger jag den sanna historien. Kul att komma till Tåsinge och Svendborg igen!