Utraderad

IMG_1471

Så var då den värsta uppståndelsen över, i början av augusti 1889. Nu började historien leva på sångens vingar, till vevpositivets toner. Skillingtrycken om händelsen, både det svenska och det danska, berättade om hur allt gått till.

Och hemma på V. Storgatan i Kristianstad började det som är så känslomässigt jobbigt: att städa ut en människa. Alla efterlämnade papper, alla plagg och alla ting som påminner om personen. Rakdonen på lavoaren till exempel – nu skulle de väck…

Bilden tagen på guldgruvan för den som intresserar sig för  det sena 1800-talets heminredning, Klunkehjemmet i Köpenhamn: natmus.dk/tre-historiske-hjem/klunkehjemmet/

”Pappa kom hem, för vi längtar efter dig”

IMG_2409Längtan kan ta sig olika uttryck. Min farmor, Märta Sofia Margareta Luitgard Sparre (1882-1942), födde sex söner varav fem fick växa upp. Alla döpte hon till Sixten efter sin far. Så kan saknad också manifesteras.

Idag är det Sixtendagen, den 6 augusti. Nej, det är det inte alls – numera bubbar man om i almanackan så att namnen hoppar omkring sv.wikipedia.org/wiki/Namnsdagar_i_Sverige. Sixten har hamnat på den 14 december, men jag tänker på far idag. Carl Vilhelm Sixten Casimir.

Att tillkännage ett dödsfall

dödsannons 1889sixten

Tänk att sätta in en dödsannons, en alldeles vanlig. Som om allt var alldeles vanligt. Och det efter den följetong av artiklar som stått, dag efter dag, i slutet av juli.

Annonsen från Hvetlanda tidning 5 augusti var okänd i min familj. Jag fick se den som ett urklipp i Vetlandas stadsarkiv. Tanken fanns inte, att leta i Hvetlanda Tidning efter en dödsannons för Sixten.

Idén att annonsera måste ha varit Sophies, Lyckas styvmamma. Sophie – stöttepelaren – tänkte klokt när det stormade i familjen Adlercreutz. Så idag för 125 år sedan fick vetlandaborna veta att Sixten Sparre dött. Inget mer prat om det, för snart kommer hans änka att flytta hit. Hem till mor och far, utblottad och med de två barnen, 7 och 8 år.

Begravning för 125 år sedan

Söndag morron. Humlorna surrar men i övrigt är det lugnt, soligt och ”somrigt”.


Jag ska tänka på dig idag, Sixten. IMG_1065Lördagen den 27 juli 1889 ”begravdes Ligene af Løjtnant Sparre og Elvira Madigan paa Landet Sogns Kirkegaard under stor Deltagelse, særlig fra Badegjæsternes Side i Troense. Ca 150 Mennesker var til Stede.” berättade Svendborg Avis dagen därpå.

Under veckan som gått hade det surrat i luften på Tåsinge. Av humlor, kanske, men också av rykten och av åsikter. Hur skulle begravningen av dessa självspillingar ske?

Det fanns praktiska problem. I telegram no. 4552, som avsänts den 25/7 1889 kl. 10.52, från den svenska ambassaden i Köpenhamn meddelades: ”Løjtnant Sparres lik insatt i Landet kyrkas likkapell, stärkt upplöst; bör begravas snarast möjligt”.
IMG_0974Någon likklädsel (annonsen från Kristianstdsbladet 1887) var det inte tal om. Kistorna var enkla träkistor.

Men problemet var också moraliskt/religiöst. Liken hade hittats alldeles på gränsen mellan två församlingar. I den ena var prästen av den gamla stammen, en som aldrig skulle låta dessa båda osaliga komma i vigd jord. I den andra tjänstgjorde Pastor Schousboe. Han ”forrettede Jordpaakastelsen og bad Fader vor. Derefter talte han meget smukt og gribende, gaaende ud fra Skriftstedet ”dømmer ikke, at I ikke ogsaa skulle dømes” men mindes Herrens Ord: ”kaster ikke den første Sten”.

Talet var oerhört modernt, och det har citerats om och om igen. Han måste ha varit både modig och före sin tid, pastor Schousboe, som själv ligger begravd på Landet kirkegaard.

Där blir det idag en minnesstund vid graven, efter gudstjänsten – något som föranlett samma dispyter bland församlingsborna som begravningen gjorde 1889. Man ifrågasätter om en dubbelmördare ska hedras på detta sätt, i ett kyrkligt arrangemang.

Själv ska jag hedra dig, Sixten, med ett program på Bollaltebygget i Knäred. Min kompis Inka Persson och jag ska gjuta liv i skillingtrycket. Vi har gjort ett eget tryck, för här ska sjungas – till Inkas ackompanjemang på cittra.IMG_2388

 

Tröst

IMG_2386

Nej, nån tröst fanns inte att få för Luitgard, 30 år och nu änka. Men den som gör sig stark för att inte visa utåt, den klarar sig också igenom. Hur hon sedan blev inombords, det är en annan sak. Känslomässigt urgröpt – självklart! Lycka bestämde sig: inte visa något för barnen. Allt ska vara som vanligt. Så kanske satt hon denna kväll, när hon hade nåtts av budet från Tåsinge, och läste sagor för de båda barnen – Erik 8 och Märta 7?

Inte skulle det vara till tröst för henne då, att få veta att den sanna historien skulle berättas 125 år senare. Som här t ex, i nättidningen Rötter:

http://www.genealogi.se/123-nyheter/2013/1101-den-sanna-historien-om-elvira-madigan

Och ännu hade Gustaf Fröding inte formulerat de trösterika orden:

si, efter natten kommer alltid dag

och såret läks och natten har en ände

Det gjorde han först 1894.  www.svensklyrik.se/poeter/gustaf-froding/saul-och-david Men Lycka var ju inte särskilt intresserad av lyrik…

Bilden ovan skulle kunna föreställa Luitgard när hon läser godnattsaga. Men den är ett utsnitt av en bildfris på Nislevgaard Mødre- og Spædbørnehjem, målad av Georg Andersen.

Gardinen drogs ner – dörren bakåt slogs igen

IMG_1466Hur Lycka fick beskedet vet vi inte, men det var idag för 125 år sedan.

Jag föreställer mig att hon frös till is inombords. Så har jag själv reagerat, då livet givit mig en smocka. Meddelandet, som förmodligen kom som telegram till lägenheten på hörnet av Västra Storgatan – Ågatan i Kristianstad, var långt mer än en av livets örfilar. Det var så hemskt att det inte gick att berätta om. Inte för barnen, inte för någon.

Luitgard drog ner gardinen, dolde sig för omvärlden och stängde en dörr bakåt. Det var som att hon låste den dörren med dubbla lås. Och vad annat kunde hon göra?

Idag, den 23 juli 1889, gick första delen av följetongen i pressen. Fyns Tidende rapporterade:

Revolverdrama. Fra Ritzaus Bureau telegraferes til os: I Nørreskov paa Taasinge er fundet en Herre og en Dame, bægge dræpte ved Revolverskud. Han er i Følge Visitkortet en Løjtnant Sparre af Skaanske Dragonregimentet; hun antages være Cirkuskonstnerinde Elvira Madigan.

Nu startade de uttömmande artiklarnas rad. Dag efter dag kunde man i Danmark och Sverige läsa om alla detaljer. Nu visste alla. Och Luitgard försökte dölja. Barnen fick inget veta.

Moderskärlek

Får jag presentera: fru Adèle Sparre, född 1931 som Adelaide Peyron. Mor till fyra barn, två pojkar och två flickor. Sixten, Edvard, Sigrid och Bibi.

c19912e3-a55a-403e-9a76-07dbcfab6574Det är klart att hon älskar sina barn! Här har vi äldste sonen, Sixten, född 1854. Det är lite svårt att gå till fotografen, man måste sitta så stilla. Så länge. Och man måste ha en allvarlig uppsyn – det var så det var. Nåväl, kortet tas:sixtenallvar184

Men – så kan han inte hålla sig – en spjuveraktig min sprider sig över ansiktet och fotografen knäpper av:sixtenspjuver183

Självklart älskade Adèle sin lille store påg. Och självklart var han älskad av sina småsyskon. Hur det känns att sedan bli sviken och lämnad – det är det många som fått uppleva genom historien. Inte bara Sixten var en mördare, bedragare och svikare. Kvar fanns familjen, som skulle leva vidare med skammen och minnet.

Här har vi Adèle 1908, året innan hon dog. Jag tycker att man kan se att hon bär på en besvikelse och sorg:

adele 1908188