Jag tänker nästan mest på dig, Adelaide Virginia!

 

Har den äran på namnsdagen, Adèlaide! Jag ser det också – du är i dimma på bilden (på så sätt kan inte Sofie ”knycka” den till sin romantiska näthistoria ;)- precis som du är fördold för mig, ditt barnbarns barnbarn. Ingen ville prata om dig, men jag är igång med att skingra dimmorna. Tack vare Arkiv Digital ska jag nog snart ha ditt liv kartlagt!

Idag, den 8 december, är det är Virginia-dagen. På din tid firades ju namnsdag mer än födelsedagar. ”Virginia tog plats i almanackan 1901 tack vare den dåvarande namnsdagskommitténs skämtlynne. Virginia betyder jungfrulig och den 8 december var tidigare dagen då man ärade jungfru Marias obefläckade avlelse.” Så skriver Wikipedia. Säkert tog du detta med ditt namns betydelse på allvar, Adèle. Religionen hade en stor plats i ditt liv. Kanske var det tack vare den som du över huvud taget orkade leva vidare i 30 år efter det din son hade gjort? I 20 år fick du leva med etiketten ”hon var Sixten Sparres mor, du vet – han som sköt Elvira Madigan och sig själv”. En sådan skam!

Häromdagen var det Elvira Madigans 150-årsdag och jag ska erkänna: jag glömde helt bort dagen, trots att Elvira ju är ett exempel på just det som diskuteras i metoo-debatten: ung, oskuldsfull tjej går på en äldre, förslagen mans inviter, i tron att livet ska öppna sig till något bättre.

Men DIG Adèle tänker jag på, inte bara idag på namnsdagen. Jag identifierar mig med dig som mor. HUR kändes det att vara mor till Sixten Sparre? HUR känns det att vara mor till någon som begår övergrepp – frågan lever vidare, trots att det snart gått 130 år sedan Tåsingemorden…..

Förr gav man bort porträttfoton som gåva. Sixten fick bilden av mor Adèle, och det var en viktig gåva, så viktig att han skrev datum bakpå bilden. Erhållet den 27 Sept 1868 – på 14-årsdagen – skriver Sixten med stålpenna:

Sorgeliga saker hände….. men det är rätt kul att berätta om dem!

Alltså: jag tänkte att det nu var slut på föredragen om ”de sorgeliga sakerna” för ett tag. Jag är ju på G med en ny bok i ämnet, och jag försöker koncentrera mig på den.

Men så kom jag till Färlövs bibliotek/Faerelde kulturförening. Och det var så himla roligt med intresset för Sixtens och Luitgards historia, precis i deras trakter. Några kommentarer i mejlen efteråt: ”Tack för en mycket inspirerande och livfull föreläsning!”. ”Tack för en enastående trevlig kväll! Alla var så nöjda.”

Sorgeliga saker i Färlövs bibliotek

Så OM någon vill att jag kommer och berättar så gör jag det gärna. Som en paus i släktforskandet och skrivandet av Sixtens bok, som jag tänkte skulle komma ut 2018….

Hej Österlen, igen!

Min syster Maria och jag – vi tog vägen om Carlos och anmodern Luitgard (Lyckas föräldrar) – alltså deras grav i Rörum, där de vilar tillsammans med dottern Eleonora (Nora, eller Nuttan) – imorse, på väg till Österlens museum i Simrishamn.

Tack ”Österlen berättar”, och tack engagerade Lena Alebo. Museet i Simrishamn är en pärla! Särskilt denna förmiddag under taksparrarna längst upp i huset. Tjugofem entusiastiska och intresserade seminariedeltagare, och så Susanna Alakoski och hennes man Mats Söderlund, samlades för att fundera över detta:

Själv deltog jag med en ny version av berättelsen om Lycka – nu med hennes egen röst infogad i historien om vad som hände i juli 1889. Snacka om primärkälla! ”Det som berättas från hjärtat går rätt in i hjärtat” konstaterade vi på seminariet. Det märktes i luften denna söndagsmorgon på berättarfestens sista dag. Luitgards ord går rakt in, nästan så att håren reser sig på armarna. Och alla, till min förvåning (eftersom publiken inte var 70+), klämde i när jag tog upp skillingtrycket. Det är verkligen väl förankrat !

IMG_1861

Tack alla för en mycket givande dag – er entusiasm gjorde mig glad! Och tack Susanna och Mats för pepp! Jag kör på!

ps. nästa gång jag berättar Luitgards historia i hennes hemtrakter blir den 14 nov i Färlöv!

 

Moder okänd

Imorgon är det Släktforskningens dag. Här i Halmstad firas den med intressant föredrag av författaren Karin Edvall på Stadsbiblioteket. Det inleds med förfilm kl 14. Då blir det premiärvisning på den film jag pysslat med de senaste veckorna.

En släkthistoria där ”kiosken vid Savoy, Malmö” spelar en viss roll.

Ännu en sorglig historia, även om Kerstin, filmens huvudperson, kallar den sin ”solskenshistoria”. ”Efter regn kommer solsken” är filmens musikaliska tema – på speldosa.

Minnet av Stockebo

10414380_799321270129753_7190954130788841975_nHär på Stockebo (numera Stockeboda gård) i Rörum, Alebo härad på Österlen, föddes den 3 januari 1859 Luitgard och Carlos Adlercreutz tredje barn, Luitgard Engel Agda Dorotha.

Som så ofta på den tiden (i 20% av fallen) drabbades modern, Luitgard Alfrida Emilia, av barnsängsfeber. Hon dog den 21 janauri och IMG_0349 2vilar på Rörums kyrkogård.

Var det denna lokala anknytning som skapade det stora intresset för mitt framträdande på Österlens museum häromdagen? Hur som helst: det var vekligen roligt att möta denna intresserade publik med 80 glada österlenare (70 hade fått nej pga av platsbrist!) i Simrishamn. Och repris blir det på Österlens berättardagar, veckan efter midsommar. Kanske t o m i Rörum?

Fastlagsbullar – inte ”semlor”

Elivraartikel

ur Ystads Allehanda 4 feb 2017.

På torsdag tar jag Öresundståget till Lund och byter sedan till Pågatåg: riktning Simrishamn. Ska bli kul! Skåne är ändå alltid SKÅNE! Och där äter man ”fastlagsbullar”, inte semlor. På Österlens museum är de dessutom hembakade – och jag ser fram emot att få berätta om Lycka på hennes hemmaplan. Närmare Rörum kan man inte komma. Och till ”fastlagsbulleföredraget” lär det strömma massor av österleningar – museet har redan fått säga nej till ett trettiotal….

Roligt att Lyckas historia tilldrar sig intresse, så här 128 år efteråt!

Rapport från en släktforskarkväll

Nr 111 av ”Hallandsfarares information” har kommit (hallandsfarare = gammalt namn på hallänningar- belagt mellan 1208 och 1746):

FullSizeRenderFullSizeRender 2I tidningen kan man också läsa om 2017 års Släktforskardagar – de kommer att bli i Halmstad. Temat blir ”Vägen till Västerhavet”. Men dessförinnan ska ju Umeå vara värdkommun, 20-21 augusti sfd2016.se, ”Fjället, skogarna, älvarna och människorna”. Vilket passar mig och mina rötter utmärkt nu när jag börjat gräva lite i Storsjöbygden.

Och innan dess är vi några, rätt många tror jag, som hänger med tidningen Släkthistoria på släktforskarkryss till Mariehamn nu på söndag. Rapport kommer!

 

Lika?

paradLycka1908kathinka liggandeÄr vi lika, Lycka och jag? Ju äldre jag blir desto mera tänker jag att jag är som hon. Rätt seg, uthållig. Som en gammal häst 😉

Och orkade du, Lycka, så orkar jag. Livet har många oväntade och tröttsamma upplevelser i beredskap. Inte bara att, som nu, sitta som en dränkt katt efter cykelfärd hem från tågstationen. Nej, det är större besvikelser också, sånt som rubbar ens cirklar. Sånt man ALDRIG trodde skulle hända. Plötsligt, när man som minst anar, ställs man inför dessa erfarenheter. Så är det för alla – inte bara för mig, även om jag just nu ligger sömnlös på nätterna.

Idag läste jag ut den underbara familjeberättelsen av Tommi Kinnunen, adlibris.com/se/bok/dar-vagarna-mots-9789113064352

Det är en sån bok som man vill börja om på så snart man läst sista sidan. Den skildrar LIVET, och livet långt från de förutsättningar som både min farmors mor Lycka hade på 1880-talet och jag har på 2010-talet. Läs den, alla! Den är dessutom ett intressant exempel på hur man kan bygga en berättelse på annorlunda sätt. Alla historier måste inte berättas enligt Ola Olssons ”hollywoodmodell” voodoofilm.org/artikel/filmens-struktur. Kinnunens är ett spännande, just när man börjar läsningen lite svårläst, experiment. Men sååå så mycket det ger åt läsaren att fylla i och se inne i huvudet! Berättarkonst när den står på topp!

Lika, men olika.

Igår var det dags för inspirationskväll på Hallands släktforskarförening. Roligt att det kom så många – över 30 släktforskare! Gunnar Dahl (se senaste numret av tidskriften Släkthistoria – nr 1:2016) berättade om sin ”Sanning, skröna och muntlig tradition” och jag om min ”Sorgeliga saker hände : Elvira Madigan, Sixten och mig”. Foto: Elisabeth Fagerberg.
IMG_3553

Mycket är likt i våra respektive böcker. Tiden, bl a 1880-tal, och att vi velat fånga tidsandan. Båda skildrar vi nedtystade släkthistorier, vi uppehåller oss vid det som INTE har berättats. Men medan Gunnar har samlat alla berättelser han hört genom åren och försöker fylla i med släktforskarfakta, så har ju jag inte en enda berättelse. Lycka föstes in i historiens glömska – ingen pratade om henne och inte någon historia om henne har förmedlats till oss i senare generationer. Så sorgligt!

Ändå har vi jobbat på likartat sätt. Genom studier i arkiv, facklitteratur, skönlitteratur och tidningsartiklar har vi ändå försökt lägga ett pussel som ger en mera fullständig bild av våra anförvanter. Det har varit så roligt för mig att lära känna Gunnar och diskutera med honom.

För den som är intresserad: jag framträder på Kulturhuset Komedianten 20 feb kl 14, Gunnar på samma ställe på Släktforskningens dag 19 mars kl 13. varberg.se/download/18.284d80d1151e8332c1a56b86/1452779963670/Komedianten161.pdf