Hej Österlen, igen!

Min syster Maria och jag – vi tog vägen om Carlos och anmodern Luitgard (Lyckas föräldrar) – alltså deras grav i Rörum, där de vilar tillsammans med dottern Eleonora (Nora, eller Nuttan) – imorse, på väg till Österlens museum i Simrishamn.

Tack ”Österlen berättar”, och tack engagerade Lena Alebo. Museet i Simrishamn är en pärla! Särskilt denna förmiddag under taksparrarna längst upp i huset. Tjugofem entusiastiska och intresserade seminariedeltagare, och så Susanna Alakoski och hennes man Mats Söderlund, samlades för att fundera över detta:

Själv deltog jag med en ny version av berättelsen om Lycka – nu med hennes egen röst infogad i historien om vad som hände i juli 1889. Snacka om primärkälla! ”Det som berättas från hjärtat går rätt in i hjärtat” konstaterade vi på seminariet. Det märktes i luften denna söndagsmorgon på berättarfestens sista dag. Luitgards ord går rakt in, nästan så att håren reser sig på armarna. Och alla, till min förvåning (eftersom publiken inte var 70+), klämde i när jag tog upp skillingtrycket. Det är verkligen väl förankrat !

IMG_1861

Tack alla för en mycket givande dag – er entusiasm gjorde mig glad! Och tack Susanna och Mats för pepp! Jag kör på!

ps. nästa gång jag berättar Luitgards historia i hennes hemtrakter blir den 14 nov i Färlöv!

 

Moder okänd

Imorgon är det Släktforskningens dag. Här i Halmstad firas den med intressant föredrag av författaren Karin Edvall på Stadsbiblioteket. Det inleds med förfilm kl 14. Då blir det premiärvisning på den film jag pysslat med de senaste veckorna.

En släkthistoria där ”kiosken vid Savoy, Malmö” spelar en viss roll.

Ännu en sorglig historia, även om Kerstin, filmens huvudperson, kallar den sin ”solskenshistoria”. ”Efter regn kommer solsken” är filmens musikaliska tema – på speldosa.

Minnet av Stockebo

10414380_799321270129753_7190954130788841975_nHär på Stockebo (numera Stockeboda gård) i Rörum, Alebo härad på Österlen, föddes den 3 januari 1859 Luitgard och Carlos Adlercreutz tredje barn, Luitgard Engel Agda Dorotha.

Som så ofta på den tiden (i 20% av fallen) drabbades modern, Luitgard Alfrida Emilia, av barnsängsfeber. Hon dog den 21 janauri och IMG_0349 2vilar på Rörums kyrkogård.

Var det denna lokala anknytning som skapade det stora intresset för mitt framträdande på Österlens museum häromdagen? Hur som helst: det var vekligen roligt att möta denna intresserade publik med 80 glada österlenare (70 hade fått nej pga av platsbrist!) i Simrishamn. Och repris blir det på Österlens berättardagar, veckan efter midsommar. Kanske t o m i Rörum?

Fastlagsbullar – inte ”semlor”

Elivraartikel

ur Ystads Allehanda 4 feb 2017.

På torsdag tar jag Öresundståget till Lund och byter sedan till Pågatåg: riktning Simrishamn. Ska bli kul! Skåne är ändå alltid SKÅNE! Och där äter man ”fastlagsbullar”, inte semlor. På Österlens museum är de dessutom hembakade – och jag ser fram emot att få berätta om Lycka på hennes hemmaplan. Närmare Rörum kan man inte komma. Och till ”fastlagsbulleföredraget” lär det strömma massor av österleningar – museet har redan fått säga nej till ett trettiotal….

Roligt att Lyckas historia tilldrar sig intresse, så här 128 år efteråt!

Rapport från en släktforskarkväll

Nr 111 av ”Hallandsfarares information” har kommit (hallandsfarare = gammalt namn på hallänningar- belagt mellan 1208 och 1746):

FullSizeRenderFullSizeRender 2I tidningen kan man också läsa om 2017 års Släktforskardagar – de kommer att bli i Halmstad. Temat blir ”Vägen till Västerhavet”. Men dessförinnan ska ju Umeå vara värdkommun, 20-21 augusti sfd2016.se, ”Fjället, skogarna, älvarna och människorna”. Vilket passar mig och mina rötter utmärkt nu när jag börjat gräva lite i Storsjöbygden.

Och innan dess är vi några, rätt många tror jag, som hänger med tidningen Släkthistoria på släktforskarkryss till Mariehamn nu på söndag. Rapport kommer!

 

Lika?

paradLycka1908kathinka liggandeÄr vi lika, Lycka och jag? Ju äldre jag blir desto mera tänker jag att jag är som hon. Rätt seg, uthållig. Som en gammal häst 😉

Och orkade du, Lycka, så orkar jag. Livet har många oväntade och tröttsamma upplevelser i beredskap. Inte bara att, som nu, sitta som en dränkt katt efter cykelfärd hem från tågstationen. Nej, det är större besvikelser också, sånt som rubbar ens cirklar. Sånt man ALDRIG trodde skulle hända. Plötsligt, när man som minst anar, ställs man inför dessa erfarenheter. Så är det för alla – inte bara för mig, även om jag just nu ligger sömnlös på nätterna.

Idag läste jag ut den underbara familjeberättelsen av Tommi Kinnunen, adlibris.com/se/bok/dar-vagarna-mots-9789113064352

Det är en sån bok som man vill börja om på så snart man läst sista sidan. Den skildrar LIVET, och livet långt från de förutsättningar som både min farmors mor Lycka hade på 1880-talet och jag har på 2010-talet. Läs den, alla! Den är dessutom ett intressant exempel på hur man kan bygga en berättelse på annorlunda sätt. Alla historier måste inte berättas enligt Ola Olssons ”hollywoodmodell” voodoofilm.org/artikel/filmens-struktur. Kinnunens är ett spännande, just när man börjar läsningen lite svårläst, experiment. Men sååå så mycket det ger åt läsaren att fylla i och se inne i huvudet! Berättarkonst när den står på topp!

Lika, men olika.

Igår var det dags för inspirationskväll på Hallands släktforskarförening. Roligt att det kom så många – över 30 släktforskare! Gunnar Dahl (se senaste numret av tidskriften Släkthistoria – nr 1:2016) berättade om sin ”Sanning, skröna och muntlig tradition” och jag om min ”Sorgeliga saker hände : Elvira Madigan, Sixten och mig”. Foto: Elisabeth Fagerberg.
IMG_3553

Mycket är likt i våra respektive böcker. Tiden, bl a 1880-tal, och att vi velat fånga tidsandan. Båda skildrar vi nedtystade släkthistorier, vi uppehåller oss vid det som INTE har berättats. Men medan Gunnar har samlat alla berättelser han hört genom åren och försöker fylla i med släktforskarfakta, så har ju jag inte en enda berättelse. Lycka föstes in i historiens glömska – ingen pratade om henne och inte någon historia om henne har förmedlats till oss i senare generationer. Så sorgligt!

Ändå har vi jobbat på likartat sätt. Genom studier i arkiv, facklitteratur, skönlitteratur och tidningsartiklar har vi ändå försökt lägga ett pussel som ger en mera fullständig bild av våra anförvanter. Det har varit så roligt för mig att lära känna Gunnar och diskutera med honom.

För den som är intresserad: jag framträder på Kulturhuset Komedianten 20 feb kl 14, Gunnar på samma ställe på Släktforskningens dag 19 mars kl 13. varberg.se/download/18.284d80d1151e8332c1a56b86/1452779963670/Komedianten161.pdf

Dags igen…

Skärmavbild 2016-01-25 kl. 11.12.11

Snart är det två år sedan som boken om Lyckas liv kom ut. Just vid den här tiden 2014 höll Stefan Gustafsson och jag på med de sista ändringarna av manus. Man kan sakna den där intensiva uppslukade känslan. Kanske dags att fila på något nytt, vi får se. Än återstår iallafall en del föredrag i ämnet – bl a på Kulturhuset Komedianten i Varberg i 20 februari.

Och på torsdag blir det diskussionskväll på Hallands släktforskarförening tillsammans med Gunnar Dahl: hallandsslaktforskare.se

Nystart

Söndag – helgdagarna har varit oändligt många denna jul- och nyårshelg. Idag är en sån där riktigt seeeeg söndag: grått och plusgrader och all den fina vita snön håller sakta på att rinna ner i gatubrunnarna. En sak är bra med sådana dagar. Man får lov att stanna inne. Ingen sund frisk luft, inget nyttigt dagsljus. Bara pappersplock och, i mitt fall, uppfräschning av föredrag inför nya året.Ga Varberg

Sedan jag besökte underbara lilla museet Hofteatret i Christiansborg i Köpenhamn teatermuseet.dk i december hade jag nya bilder att komplettera H C Andersenbildspelet med. Bl a Madame Anna Margrethe Schall en.wikipedia.org/wiki/Margrethe_SchallIMG_3931En 1800-talets megastjärna. Skvallerjournalisterna kunde inte få nog av detaljer om hennes liv. Erkänt duktig solodansös, primadonna vid Det Kongelige Theater.

Henne (!) uppsökte den 14-årige Hans Christian, när han kom till huvudstaden och tänkte sig en teaterkarriär. H C knackade på dörren, klev på och sa att han ”ville in vid balletten”. Slet av sig stövlarna och dansade i strumpsockarna en vild tarantella. Hatten använde han som tamburin. Madame Schall utgick ifrån att han var galen och visade honom på porten. Efter att ha misslyckats även hos teaterchefen (”jag vill bli skådespelare!”) kom han så småningom in i teaterkören. Hans ljusa, höga stämma gjorde sig bra, ansåg den italienske musik- och orkesterchefen. Men efter ett halvår kom H C i målbrottet och blev fotad….

Ja, det var några detaljer från föredraget ”Den fule ankungen – om H C Andersen och hans liv”…

Jag har filat på föredraget om de ”Sorgeliga sakerna” också idag. Fräschat upp och plockat samman inför årets första föredrag, hos Ödåkra SPF, på torsdag. Sedan är det en hel del inbokat fram till vårens sista, den  26 maj hos Föreningen Gamla Varberg. Men till det tillfället skall jag göra nytt bildspel – då får det ju handla om kurorten och familjen Adlercreutz besök där 1875. Det var året då Lycka träffade Axel Munthe:IMG_4050