Trauma

IMG_2724Ända sedan i lördags, på kvinnofrukosten i Steninge, har jag tänkt på Lycka och hennes tid efteråt.

Hösten 1889, för 125 år sedan. Mörkret lade sig över Kristianstad. I Lyckas hjärta var det redan beckmörkt. Först efter bekräftelsen på sommaren – det var verkligen så som skvallret sagt. Och nu var de döda båda två. Både Lyckas man och älskarinnan. Skammen brände när hon gick ut på stan.

Ingen hade hon att tala med. Från umgängeslivet var hon utestängd. Som änka förväntades man hålla sig borta från all världslig samvaro i åtminstone ett år. Och ”änka på det sättet” ….. ja, nog pratades det om Lycka i Kristianstad.

Mörkret inombords förbyttes säkert i vrede och hat efter bouppteckningen i slutet av september. Hat som kapslades in, inuti. Detta var alltför skambelagt, det fick inte yppas för någon.

Nu bar hon på den stora skammen. Men hon gjorde inte som många överklassdamer i hennes tid gjorde. De flydde in i sjukdom. 1880 lanserade den amerikanske neurologen George Beard diagnosen neurasteni – känslor och symptom knutna till trötthet, ångest och vilsenhet. För läkemedelsindustrin öppnade diagnosen en ny marknad – bilden här är ur en annons för nervnäringspreparatet Sanatogen (hämtad från Karin Johanissons bok ”Den mörka kontinenten : kvinnan, medicinen och fin-de-siècle”). Överklassens kvinnor ”gick till sängs” när tillvaron blev alltför påfrestande.

Det gjorde inte Luitgard Sparre. Hon stängde mentalt en dörr bakåt och talade aldrig om saken med någon. Hon bet ihop och gick vidare med högburet huvud.

Hon blev min förebild. Om hon hade orkat, då skulle jag orka. Och nu, många år senare känner jag en stark samhörighet. Du och jag, Lycka!

 

Fynd i kassen

IMG_2695Ägnar dagen åt att packa upp kassar som jag ännu inte hunnit packa upp, och packa nya inför kommande föredrag. Nu närmast: Hishults konsthall i morron. Och på måndag blir det berättelsen och filmen om Gammelsvenskbyborna i Långaryd. kathinkalindhe.se/foredrag/

Tur att jag har mani på att köpa på mig kassar/ryggsäckar av olika slag. De bara står där, med sitt ibland flera veckor gamla innehåll. Eller förresten. Det kanske INTE är tur att jag har mani på att köpa nya kassar? Då skulle de kanske packats upp lite snabbare?

Nu fyller jag ryggsäcken som ska med till Långaryd med projektor, förlängningssladdar, högtalare och böcker. Och senaste fyndet, en svartrutig plastkasse från Clas Olsson som rymmer hur mycket som helst, den tar jag med till Hishult imorron med Lyckaböcker, skillingtryck, svart och rött godis och högtalare. Tänkte att det kanske kan bli lika trevlig sång som i bokhandelnlaholm.se senast. Men jag har ju ingen Inka med. Det får bli ”Sorgeliga saker” via Spotify om det ska bli sång.

Ibland, när man packar upp, kommer små fynd fram. Prislappen här till exempel. Det var ju fantastiskt att jag fick vara med i Linnéuniversitetets monter! Vem hade trott det? Inte jag i allafall, då jag anmälde mig till sommarkursen i släktforskning 2011!

Tröst

IMG_2386

Nej, nån tröst fanns inte att få för Luitgard, 30 år och nu änka. Men den som gör sig stark för att inte visa utåt, den klarar sig också igenom. Hur hon sedan blev inombords, det är en annan sak. Känslomässigt urgröpt – självklart! Lycka bestämde sig: inte visa något för barnen. Allt ska vara som vanligt. Så kanske satt hon denna kväll, när hon hade nåtts av budet från Tåsinge, och läste sagor för de båda barnen – Erik 8 och Märta 7?

Inte skulle det vara till tröst för henne då, att få veta att den sanna historien skulle berättas 125 år senare. Som här t ex, i nättidningen Rötter:

http://www.genealogi.se/123-nyheter/2013/1101-den-sanna-historien-om-elvira-madigan

Och ännu hade Gustaf Fröding inte formulerat de trösterika orden:

si, efter natten kommer alltid dag

och såret läks och natten har en ände

Det gjorde han först 1894.  www.svensklyrik.se/poeter/gustaf-froding/saul-och-david Men Lycka var ju inte särskilt intresserad av lyrik…

Bilden ovan skulle kunna föreställa Luitgard när hon läser godnattsaga. Men den är ett utsnitt av en bildfris på Nislevgaard Mødre- og Spædbørnehjem, målad av Georg Andersen.

Gardinen drogs ner – dörren bakåt slogs igen

IMG_1466Hur Lycka fick beskedet vet vi inte, men det var idag för 125 år sedan.

Jag föreställer mig att hon frös till is inombords. Så har jag själv reagerat, då livet givit mig en smocka. Meddelandet, som förmodligen kom som telegram till lägenheten på hörnet av Västra Storgatan – Ågatan i Kristianstad, var långt mer än en av livets örfilar. Det var så hemskt att det inte gick att berätta om. Inte för barnen, inte för någon.

Luitgard drog ner gardinen, dolde sig för omvärlden och stängde en dörr bakåt. Det var som att hon låste den dörren med dubbla lås. Och vad annat kunde hon göra?

Idag, den 23 juli 1889, gick första delen av följetongen i pressen. Fyns Tidende rapporterade:

Revolverdrama. Fra Ritzaus Bureau telegraferes til os: I Nørreskov paa Taasinge er fundet en Herre og en Dame, bægge dræpte ved Revolverskud. Han er i Følge Visitkortet en Løjtnant Sparre af Skaanske Dragonregimentet; hun antages være Cirkuskonstnerinde Elvira Madigan.

Nu startade de uttömmande artiklarnas rad. Dag efter dag kunde man i Danmark och Sverige läsa om alla detaljer. Nu visste alla. Och Luitgard försökte dölja. Barnen fick inget veta.

Viskleken

Erinrar mig den leken när jag tänker på hur sladdret har gått i 125 år nu. Fast idag sitter vi inte i ring och viskar – isället kan man föra sladder vidare genom olika forum på nätet. Googlar man  till exempel på ”elvira madigan” kommer man till flashback.org – en sladdersajt. Där dyker ett gammalt välkänt namn upp, ett namn som det blev knäpptyst om. Pontus Enhörning: från radiopratare till nätsladdrare.

Idag är det alltså årsdagen av att kropparna hittades. Det var ingen särskilt fin plats de hade valt. Sixten och Elvira låg under några bokar bland nässlor, vilket jag undrat mycket över. När jag första gången var där, år 2005, hade det blivit en tät och mörk granskog. Platsen var svår att finna. Nu har skogen röjts och markägaren har markerat vägen.

IMG_0843
Stenen sattes på fyndplatsen ganska snart efteråt. Det är en sådan där lite märklig natursten som man ibland kan se på kyrkogårdar. Och faktiskt: vid varje tillfälle som jag har varit där har där legat färska blommor.IMG_0850

Att finna vägen dit: museet på Tåsinge säljer en liten karta: http://www.taasinge-museum.dk/?Taasinge_Museum:Udstillinger:Elvira_og_Sixten

 

Familjehemligheter

Jag tror att de flesta av oss har något som vi gömmer för omvärlden. Förhållanden och erfarenheter som vi inte vill dela med någon. Därför var Sofia Helins sommarprat häromdagen så ”renande” – hon satte ord på hur det är att TIGA om det som inte får yppas. Efter att ha lyssnat på programmet igen tänker jag allra mest på Lycka.

Här på bilden är hon 38 år. Det har gått 8 år sedan chocken och sveket. Skammen bränner än:

L1007913-3Sofia Helin formulerade Lyckas – och så många andras – erfarenhet så här:

Nu vet jag att familjehemligheter är skadligt. Det är tystnaden som sliter hål i ens inre….. jag lärde mig leva med det, men inte med skammen. Att inte prata om det var outhärdligt och fick mig att öppna en subkultur inne i mig själv, ett eget inre rum där jag pressade in all skam, smärta, ilska och osäkerhet. Ett rum som jag inte delade med nån enda människa. Därinne var det mörkt, kallt, tyst och hårt… Lyssna på Sofia Helins tankar om familjehemligheter: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/397017?programid=2071

Lycka stängde dörren bakåt, som att slå igen den tunga dörren till ett bankvalv. Hur var det för hennes barn, har jag ofta undrat. Sofia Helin berättar så här:

”det var igen som tvingade oss att vara tysta, det föll sig bara naturligt”

Att låtsas som ingenting. Om min farmor, som växte upp i denna tystnad, berättas att hon var levnadsglad och skrattlysten. Hon festade sig till döds en valborgskväll, då hon var för lätt klädd och ådrog sig lunginflammation. Använde hon skrattet för att dölja, för sig själv, omgivningen och för SINA barn?

Hennes bror blev också en glad gamäng. Tre äktenskap hann han med och liksom sin far lämnade han det militära för konsten. Och han lämnade Sverige.105

Moderskärlek

Får jag presentera: fru Adèle Sparre, född 1931 som Adelaide Peyron. Mor till fyra barn, två pojkar och två flickor. Sixten, Edvard, Sigrid och Bibi.

c19912e3-a55a-403e-9a76-07dbcfab6574Det är klart att hon älskar sina barn! Här har vi äldste sonen, Sixten, född 1854. Det är lite svårt att gå till fotografen, man måste sitta så stilla. Så länge. Och man måste ha en allvarlig uppsyn – det var så det var. Nåväl, kortet tas:sixtenallvar184

Men – så kan han inte hålla sig – en spjuveraktig min sprider sig över ansiktet och fotografen knäpper av:sixtenspjuver183

Självklart älskade Adèle sin lille store påg. Och självklart var han älskad av sina småsyskon. Hur det känns att sedan bli sviken och lämnad – det är det många som fått uppleva genom historien. Inte bara Sixten var en mördare, bedragare och svikare. Kvar fanns familjen, som skulle leva vidare med skammen och minnet.

Här har vi Adèle 1908, året innan hon dog. Jag tycker att man kan se att hon bär på en besvikelse och sorg:

adele 1908188

Nyfikenhet då och nu

 

Pssst… Vet du? Jag såg att… Nääää! Är det sant? Jo, jag vet det för att….

Nyfikenhet har nog alltid sett likadan ut. Vi tisslar och tasslar om andras göranden och låtanden. Kollar och berättar vidare. Men verktygen har förfinats. I Lyckas 1880-tal var det i skvallerspegeln man spanade. Man kunde ha koll över hela gatan. IMG_1409IMG_1414IMG_1400

 

 

Idag har vi koll över så mycket mer.oculus-facebook

Eller också skiter man i alltihop: quit Facebook!FB