Genialiskt eller fel? Om att välja form för berättelsen

En bok räknas som antingen skön- eller facklitteratur. Boken om Luitgard Sparre, född Adlercreutz och kallad Lycka,sorgeliga-saker-hande-elvira-madigan-sixten-och-mig är BÅDE OCH. Vilket har irriterat några läsare.

Det är avsnitten ”Lycka tänker” som skaver. Men greppet har också fått några att utbrista: genialiskt! Så olika kan man läsa!

Jag bar på en berättelse om människor, för länge sedan döda. Den hade följande element:

Släktforskarfakta som gav stommen till personernas liv. Född, flyttat, konfirmerad, lysning, giftermål – allt i datumform. Det går att läsa ut mera här än man i förstone kan tro. Vilka fler flyttade? Där får man veta något om familjens storlek. Fanns tjänstefolk? Säger en del om vilken ekonomisk standard man levde på. Dessa fakta bildar en tidslinje, och man kan lägga flera familjemedlemmars linjer parallellt. Deras liv gick ju in i varandra – en familjemedlems öde påverkade en annans, precis som i vår tid.

Gamla fotografier från släktalbumet. Och andra bilder, på hus och miljöer och föremål som tillhört personen.

Historiska fakta. Allt det som man kan hitta om tiden i fackböcker. Hur umgicks man, just där och då. Arbete? Kläder? Bostad? Vad betydde det till exempel att bli konfirmerad då, just under den tid som skall skildras? En viktigt hylla i biblioteket är den för hembygdslitteratur. I årsböcker finns många  skildringar som kan vara relevanta: hur gick torghandeln till i Kristianstad på 1880-talet, till exempel.

Skönlitteratur med skildringar från just den tiden, helst från den platsen. Ovärderligt, för att flytta sig tillbaka i tiden.

Dagstidningar från orten och tiden – inte bara artiklarna, utan också annonserna säger mycket om tidsandan.

Ja, så sitter man där med sitt hopsamlade material. Hur ska det presenteras? Man kan berätta: född där och då, döpt då, konfirmerad då – och så komplettera med de historiska fakta man lyckats hitta. Som en tidslinje, med ”kött på benen”. Men det blir ju lite tråkigt: ”Lotten konfirmerades i Ödsmåls kyrka den 16 juni 1888. Konfirmationen innebar att flickan nu räknades som vuxen, vilket syntes på hennes klädsel. Hon fick nu bära håret uppsatt…. osv”. Har man en bild kan man komplettera med den här. Och så betar man av vidare, fortsätter att presentera sina fynd från kyrkböcker och husförhörslängder.

Ja, jag funderade mycket på formen för ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Till sist fann jag den, inspirerad av nutidens bloggande.

Det fanns inga brev och dagböcker efter min huvudperson. Men jag konstruerade tankar, ”Lycka tänker”. Här presenteras mina släktforskarfakta, som om Lycka själv berättade dem:IMG_2389

Varje sådant stycke följs sedan av några sidor med fakta, plus bilder som passar in i ämnet. Det var bilderna och de släktforskardata som jag forskat fram som styrde VAD som skulle tas upp. Därför är det ibland hopp i tiden i ”Lycka tänker”, något som irriterat en recensent http://www.boktipset.se/bok/sorgeliga-saker-hande–elvira-madigan-sixten-och-mig som tycker att det saknas upplysningar i berättelsen om Lycka.

Men det finns bara ”Lyckas tankar” kring sådant som jag har fakta om. Den som vill att jag ska berätta mer måste förstå att detta är vad som har gått att hitta. Inget är påhittat – jo, sättet jag presenterar det på, som Lyckas tankar, som ju blir skönlitterärt.

De andra sidorna blir facklitterära. Och nu blir det kaos i huvudet på en del – så kan man väl inte göra? Det blir ju fel!!!! Fel, fel, fel! Tycker några. Å andra sidan har flera läsare spontant sagt: genialiskt! De tycker att formen levandegör det torra släktforskarstoffet.

Men inte kan man tillskriva Lycka tankar, säger någon: http://www.saganomsagorna.se/2014/07/recension-sorgeliga-saker-hande.html

Varför inte, undrar jag? Tänkte gjorde hon ju garanterat. Och när det kommer till de verkligt dramatiska delarna av hennes levnadslopp – då tänkte hon säkert som du och jag och de flesta andra skulle ha gjort:IMG_2390

 

Arkivbesök

Så här i semestertider erinrar jag mig förra sommarens arbete. Jag saknar det.

Inte bara skrivandet, utan arkivbesöken. Det är som att träda in genom en hemlig dörr när man öppnar en kapsel med väl förvarade dokument. Första arkivbesöket gjorde jag i december 2005.

Då visade arkivarien Erik Hansen på Tåsinge Lokalhistoriske arkiv ett brev, skrivet 30 juli 1889:036

Jag fick alltså hålla i just det brev som Sigge Sparre skrev, just den dag som senare blev min födelsedag. Med vilka känslor var det han greppade pennan, den stackars fadern, när han skrev till godsägaren och tackade för hjälpen och ursäktade sin son? (se sid 166 – 167 i boken)  http://www.taasinge-museum.dk/?Taasinge_Lokalhistoriske_Arkiv

Hemma hos-reportage

2..jpg-for-web-normalDen första artikeln som gjordes om min bok, det var Stefan Lundbergs  till Hemmets Journal. När Stefan var hemma hos mig hade boken inte kommit ut ännu. Han hade läst den från USB-minne.

Artikeln kom så i dubbelnumret till midsommar. I anslutning till det kan man vara med och tävla om 10 ex av boken. Sista dagen är i morron, så passa på nu: www.hemmetsjournal.se/Tavlingar-och-korsord/tavlingar/Vinn241/

Och för den som vill läsa artikeln, så finns den här: www.ord-forradet.se/page103.html

En riktig hyggeaften

Tack Sixten för allt vad jag har fått vara med om i spåren efter ditt dåd i Danmark. Jag räknade efter häromdagen och kom på att jag, faktiskt, genom detta har fått tolv vänner och en massa bekanta på Fyn och Tåsinge. Häromkvällen var det riktigt hyggeligt, i den gamla delen av Svendborg.

Hanne och jag var inbjudna till min oldemor (alltså Luitgard = Marianne som gestaltade Lycka i det stora amatörskådespelet ”Elvira” och som sedan regisserat spelet i ytterligare två uppsättningar=Marianne, som skrev om min bok i Fyns Amts Avis i maj).

Inte nog med att jag fick ”träffa” Lycka, också Sixten (= Per som spelade Sixten som barn i den första uppsättningen och som sedan haft olika roller – bland annat rollen som Sigge Sparre, Sixtens far – och som kände historien utan och innan), var inbjuden till denna verkligt trevliga kväll. IMG_2287 IMG_2288

Som vi skrattade! Och så mycket vi hade att prata om – livet, teater och ja, kvällen gick i en rasande fart, allt medan vi njöt Mariannes goda mat och den fina haven med bron mot Tåsinge i bakgrunden. paradLycka1908okänt


Det var så hyggeligt, och jeg satte stor pris på att bli inbjuden till denna kväll.

 

 

 

 

 

 

De är inte helt olika varann, min oldemor på riktigt och kvällens värdinna, Marianne!

På bilden ovan ses hon, tillsammans med sin medspelare Erik 1982, då hon gestaltade Lycka i amatörskådespelet Elvira, som framfördes i Svendborg. Å om man ändå hade sett det.

Men på den tiden ägnade jag inte Lycka en tanke.

Nuförtiden leder Marianne flera teatergrupper i Svendborg, och i augusti är det premiär på en pjäs om olika människoöden på Fattiggården – låter jätteintressant!

Marianne har många järn i elden, också www.svendborgteater.dk/?page_id=93

Lycka tänker

Tänk för ett år sedan, vid den här tiden. Som jag funderade på HUR jag skulle gestalta Lycka. Beskriva henne utifrån, som en allvetande författare? Skriva i jag-form? Men HUR?

Plötsligt, vid midsommartid lossnade det – jag bestämde mig för att skriva Lyckas tankar, som en blogg. Varje kväll satte jag mig med datorn i växthuset – det var där jag liksom ”hörde” Lyckas tankar, de som sedan blandades med fakta. Och när sedan Stefan Gustafsson, www.utblickmedia.se , formgav dem, ja – då blev de så här fina:

smakprov1

Kolleger!

Då och då genom åren har vi träffats, Helén Andersson och jag. Det har handlat om radiointervjuer om hennes liv med kycklingrestaurangen och med singelträffarna och om allt annat hon sysslat med. Men mest har vi pratat om livet. Det bara blir så. Vi har mycket att prata om och många liknande upplevelser.

www.helenandersson.se

Idag sågs vi igen, hemma hos Helén i Gårdkrik. Den här gången hade vi ännu en gemensam upplevelse: båda satte vi oss ner förra sommaren för att skriva på vår första bok. Helén skrev på altanen, jag i växthuset. Båda har vi nyligen presenterat våra respektive böcker och båda ska vi signera på bokhandeln i Laholm i sommar, i samband med torsdagskvällarnas evenemang:

www.bokhandelnlaholm.se

IMG_2174

När vi pratat gemensamma erfarenheter och bytt böcker plockade jag fram radiomikrofonen. Det blev ett samtal om … gissa vad? Livet! Helén har många kloka tankar och de kan avlyssnas på måndag 16 juni 11.03-12.00 i programmet Carlsson & Co i P4 Halland: sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2163

 

Kallhamrad?

Susar hem igen genom Sverige, efter att ha varit på 1-årsuppvaktning i Bagarmossen idag. Den här gången reser jag med dubbeldäckartåg i ösregn. Utanför fönstret dyker ställen upp som jag aldrig sett: Bålsta, Enköping, Västerås, Köping. Kööööping – som konstruktören ropade med det nya ö-ljudet som numera är svenskans. Nästan som a.

Himla tur att biljetten gällde ett tåg som går norr om Mälaren – på den vanliga sträckan är det ”nedrivna ledningar”, inställda tåg och stora förseningar. Börjar bli välbekant. Själv har jag trixat och fixat för att kunna ta mig vidare från Göteborg till Halmstad i kväll.

Men nu först: ett antal timmar mot Göteborg med utsikt från andra våningen. Och med reselektyren: Hemmets Journals midsommarnummer:

IMG_2170Men kallhamrad skurk? Känns inte som mitt språk.

OK, en skurk var du ju, Sixten. Tänk så sorgligt egentligen, att bli betraktad så av sina efterkommande! Kallhamrad? Ja, det är man väl om man inte alls tänker på vad ens handlingar får för konsekvenser för andras liv.

Jag tänker på min lilla 1-åring idag. Om hon någon gång framemot 2040-talet får barn – vad ska de barnen tänka om mig, gammelfarmor? Kommer de över huvudtaget att veta att jag fanns en gång?

Nu baktalar jag för tredje gången i pressen Sixten – eller säger som det var:

IMG_2171

Och nu är det ”nästa Arboga”…

Tågresa nu och då

Susar fram genom Sverige på SJ:s snabbtåg 430 mot Stockholm – det gick, trots tågstrejken. Jag lyckades få fatt i en biljett till Göteborg med Swebus. Men mina problem att ta mig fram måste vara små jämfört med 1880-talets. Hur reste Sixten, då han med jämna mellanrum jobbade i Stockholm, funderar jag. Få järnvägar var ju ännu byggda. Det skulle vara kul att undersöka närmare. Jag känner en längtan att hitta ett nytt ämne att grotta ner mig i. Inte nu, mitt i sommaren, men framåt hösten. Fast, då är det inte Sixtens öden och äventyr som jag vill ägna mig åt. Hellre Lyckas morfar, apotekaren Carl Erland Colliander. Han som drev läkemedelsodling på Papegojlyckan i Lund. Eller ännu hellre: jag skulle vilja veta mer om hans mor, Dorothea (hon som gav Lycka ett av hennes namn) – ensam kvinna som drev akademiapoteket Svanen i det tidiga 1800-talets Lund.

Nej, Sixten har jag fått nog av på ett tag. Vilket tydligt illustreras av att jag nu, för andra gången i pressen (sist var i Fyns Amts Avis där han kallades ”skiderik”), pratar skit om honom:

IMG_2143

Ur den gemensamma kulturbilagan för Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes tidningar (NST) och Landskronaposten. Så här såg artikeln ut:IMG_2210

Bra skrivet av Roland Classon: http://hd.se/familj/slaktforskning/2014/06/07/sanningen-om-karleksdramat/

Att bli recenserad

Att ge ut en bok – ett ekonomiskt vågspel, ja. Men vilken glädje med alla positiva tillrop i form av mail: ”Nu har vi läst ut din bok. Fascinerande historia! Fina bilder, välskrivet och intressant läsning”, SMS: ”Fantastisk historia du skrivit” och vykort: ”Så bra boken är, precis sådana böcker vill jag läsa – om verkliga människor!”.

Att höra ifrån folk som läst är värt alltihop. Undrar hur det kändes för Sixten när han gav ut sin diktsamling hösten 1887. Vad sa folk? Tidningrecensenterna var stränga:

IMG_0961Vad Lycka tänkte om diktandet vet vi från Sixtens dikt till Nuttan (sid 84-85 i Sorgeliga saker hände…)