I denna ljuva sommartid

vallmoDet är mitt i sommaren. Men igår kväll fick jag den första aningen om att vi går mot höst: en stjärnhimmel så klar var det längesedan man skådade. I huvudet hörde jag Evert Taubes strof ”träden skifta ren i rött och gull” och den där vemodiga känslan – snart är det höst! – infann sig.

elvira-madigan-en-droppe-follNu är det en ny dag. Trädgården bjuder på färska blommor efterhand, gräsmattan har aldrig varit så grön som i år.

Men det är kallt. Som sommaren 1889. 15-17 grader var vad termometern visade när Elvira och Sixten spatserade omkring på Tåsinge.

Hur var det just idag, den 17 juli, 1889? Klas Grönqvist redogör för dramat i adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065

Det börjar dra ihop sig till parets sista dygn tillsammans:

klasbok

Den som är satt i skuld är icke fri

pxojLdIMH8Y-tIAPCMmJWN6jl4QpZ2PMBRTIKVIT19A,94wMtr4wPBIQ2EU17hDdL8fYo7lQviZvJICBjMSL13EI mina föredrag brukar jag ta skulderna till sadelmakarna som exempel. Sixten hade en skuld hos en sadelmakare i Spånga på 80 kronor (=5000 idag).

c66513f5b2-353 Dahlman sadelskilte 024.JPG-for-web-normalOch också en till sadelmakare Dahlman i Köpenhamn på samma summa. Jag brukar säga att jag tror att han ville ha lite elegantare grejor och därför åkte till det mera kontinentala Köpenhamn för att skaffa sadel.

Döm om in förvåning när min bror i Köpenhamn skickade de här bilderna. Firman existerar än! Den ligger på Fortunstræde nära ”Magtens Bolig” Christiansborg. Dit gick Sixten alltså, för att utrusta sig med det senaste, det mest moderna i ridutstyrsel.

Vilken ironi! Fortunstræde – fru Fortunas gata …

Av sadelmager-dahlman.dk/historie.html framgår precis det jag trodde. Det var här de kungliga och de förnämsta och mest förmögna beställde sitt ”rideudstyr”. Och så Sixten med de galanta vanorna.Xb4eMzt9xuROiiVWE4yrLoHh4U7FFwxfd7dxZykLdCQ,-MMNPAsaccJU-IaU31pg2iV3YHT6ZPlDebyyPWXy5E8,U6MThZLFzrGjMp-aPBqR1GdrFTB-AaEotzo4Ht7tKBMUr en bouppteckning från 1800-talet går det att läsa ut mycket. IMG_3406 (1)Men inte trodde jag att någon av butikerna fanns kvar, ännu i vår tid. Nu vet jag, här på Fortunstræde gick Sixten ner i källaren.

Sankt Hans

Hemma igen efter midsommarfirande i Nordsjälland. Ja, dvs som svensk får man ju ta sig sin sill och sin nubbe en vanlig fredagkväll, danskarna firar midsommar vid den riktiga Johannesnatten.

Just vid den här tiden hade Sixten och Elvira det som bäst, sommaren 1889 (bortsett från att sommaren var som denna sommar: sval och grå och regnig). Än hade hotelldirektören på Hotel Svendborg inget att erinra mot att de bodde på kredit, än fanns lite pengar i börsen att förlusta sig med. Jag föreställer mig att de vid Sankt Hans promenerade ut till Christiansminde – Svendborgs plats för förlustelser. Säkert såg de på bålet:St hansOch säkert liknade det bålet som P S Krøyer målat. Det här Sankt Hansbålet brann på Skagens strand 1906. skagensmuseum.dk/samlingen/vaerkerne/ps-kroeyer/sankthansblus/

Visst, Drachman o Co samlades över tjugo år senare, men traditionen med St Hans var sig nog lik genom decennierna. Vad tänkte de, Sixten och Elvira, när de tittade in i lågorna?

Narcissos

narcissosMagnus Enckells bild av Narcissos (1912). Visar den Sixtens psyke? Jag tror det, efter den diskussion som vi hade på Dan Andersson sällskapets vårträff, och efter artikeln (den i och för sig förenklade, men ändå) i tidningen Metro igår.

Narcissistens kännetecken:

1. överlägsen – blåser upp sina egna bedrifter (en Snoilskys diktarlike!)
2. utåtriktad, men oempatisk. Sällskapsmänniska och karismatisk. Men bryr sig inte om andras känslor (det är omvittnat vilken glad gamäng Sixten var. Jag är övertygad om att jag skulle gillat honom om vi vore på samma fest!)
3. säker på sin sak – även sånt han inte behärskar (vill ”impa”. Här har jag inga bevis, men tror nog att det stämmer på Sixten. Han ville märkas i mängden)
4. svårt att erkänna misstag – skyller ifrån sig (jag vet verkligen inte om Sixten skyllde ifrån sig. Men jag har levat nära andra narcissister och vet att detta är typiskt, nästan det första tecknet)
5. söker uppmärksamhet (att t ex iscensätta sin död…?)
6. tar sig friheter – anser sig överlägsen och utvald och har därför större rättigheter (t ex rätten att leva på stor fot!)
Sixten, käre Sixten – nog var du narcissist! Felfostrad, bortskämd förste son i en familj som först hade det gott ställt, men sedan – efter konkursen – fick dra åt svångremmen. Enligt punkt 6 tog du dig friheten att kompensera dig. Det gick ju bra sedan du fått dispositionen till Lyckas feta hemgift. Värre blev det när du hade förbrukat den. Du forstatte, enligt punkt 6, att konsumera och till sist hade du nått vägs ände. Självmordet var det som återstod, och det iscensatte du, enligt punkt 5.

Men glad och spirituell – det var du. I sällskapslivet….

Löjtnantsliv

FullSizeRenderär att, enligt Gustaf Hellström sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Hellström i ”Snörmakare Lekholm får en idé” (1927) – han skildrar livet bland officerarna i Kristianstad på 1880-talet:

… komma hem på stövlarna från varenda sexa. Om de bara haft en aning om hur många tårar hon fällt och hur många lidanden hon utstått, därför att hon visste, till vilket åtlöje han gjorde sig inför Gud och människor. Och ju mera pirum han blev, desto löjligare gjorde han sig …

… Varje morgon klockan sju satt han i sadeln och red en timme. Han sågs vara en hård ryttare, och helst red han en remonter som det av en eller annan anledning var svårt att få bukt med …

… i fält. En lägerplats. Ljungbyhed eller vad fan som helst. Rader utav tält, en sommarkväll. Solen går just ner, gul som en hårdkokt äggula bakom den svarta granskogen. Officerarna sitter och dricker punsch på verandan till mässen. Fladdermössen börjar fladdra omkring, Den första stjärnan tänds. Och så är det arméns tapto …

Sixten blev underlöjtnant 1876. 1887 blev han andre löjtnant.  Nu började det går bra för den unge Sparre. Han hade dessutom, visserligen anonymt, men ändå – gott för självkänslan – givit ut sin diktsamling ”I bunden form” samma år.

Sparre c foto Wald Dahllöf

Löjtnantshjärtana ovan är målade av Sixtens barnbarns barnbarn Gisela, hämtade från 365masquerades.com.

Löjtnantshjärtana nedan fick jag som gåva i maj förra året, då boken om Lycka presenterades på Bokhandeln i Laholm.IMG_3308

Likt malen kring aftonlampan

IMG_3313Den här bilden hittade jag då jag i veckan gjorde ett gästspel i mitt gamla yrke, och fick den ovanliga frågan på bokbussen i Laholm: ”har ni Fänrik Ståls sägner”. Jajamen, visst har vi det. Men man får gå ner i magasinet i källaren för att finna den. Så nästa vecka når den sin låntagare ute i Mellbystrand.
Jag passade på att bläddra i denna raritet. Hittade bilden ovan, som inte alls har något med Sixten att göra, men som fick mina tankar att vandra iväg. Bilden kunde ha föreställt Sixten, i vånda inför framtiden. Det gör den inte, men Edelfelts teckning är fin!IMG_3315
Fjärilen som flyger kring (eller förtärs) av eldslågan var en litterär symbol för själens dödslängtan i Sixtens och  Lyckas 1880-tal. Mycket i tiden kretsade kring döden. 
Heinrich Heine (1797-1856) till exempel, lästes långt fram i tiden. Säkert hade Sixten några av Heines verk på sin hylla. Heine hade samma ironiskt-eleganta stil som Sixten (när han är som bäst som diktare). Och Heine diktade om dödslängtan0114.5Ja – så kan tankarna gå – vad var det egentligen som inspirerade Sixten. Så har tankarna gått hos oss efterlevande i alla 126 åren. Vad? Varför?

Om faran med bokläsning

En gång i tiden lär det ha funnits en skylt på svenska tåg, en skylt som varnade för läsning under färd. Man kunde, på grund av tågets skakningar, få ”skakögon”.

glasögonLångt fram på 1970-talet hörde jag folk påstå att det var farligt att läsa – ögonen kunde ta skada. Det fanns också de som trodde att man kunde bli tokig av att läsa för mycket böcker (roligt skildrat i Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”).

I slutet av 1800-talet kom en revolutionerande nyhet. Det elektriska ljuset! Säkert var det en större innovation då än när vi, i slutet av 1900-talet, fick datorena och så småningom internet.

Blanchs café i Stockholm var först med det moderna elektriska ljuset, år 1878. tekniskamuseet.se/1/1000.html berättar bland annat:
Det tog dock tid innan det elektriska ljuset blev tillgängligt för alla. Sveriges första elverk öppnade i Göteborg 1884 och följdes av Härnösand 1885 och Stockholm 1892. Även på landsbygden byggdes elverk och 1893 fanns 100 elektriska anläggningar i Sverige. Det var främst industrin som använde sig av elkraft. I hemmen var fotogenlampan den billigaste och vanligaste typen av belysning fram till 1910-talet.B12936fotokopia_hb

Men denna  fantastiska nyhet – att kunna ha ljust när man man ville – kunde kanske också vara farlig? Särskilt om den kombinerades med bokläsning!

Det diktar Sixten Sparre om i mitten av 1880-talet, och det med en liten humoristisk varning:

 

LJUSET

Två vänner träffades en gång

och händelsen jag satt i sång.

De träffades en gång på krogen,

der vännen A. var redobogen

vän B. att bjuda på ett glas.

Och denne, uti ren extas

bjöd vännen A. tillbaka åter

som nog, jag hoppas, ni förlåter.

 

Alltnog, här pokulerades

och saker ventilerades

av varjehanda slag och halt.

Rätt svårt nu är att minnas allt.–

 

Bland annat sporde vännen B.:

– Bror A., den saken mig förklara

hur i all verlden det kan vara,

du bränner ljus till klockan tre?

Och det varenda natt ändå,

jag blir ej riktigt klok derpå.

 

– Nå, efter du förveten är.

så ska jag säga dig, mon chèr,

att jag i bäddens quafa iden

med god lektyr fördrifver tiden.

Jag kan ej somna före tre,

men boken är min räddare.

– Nå, Gud ske lof – en sådan tok

som du, min bror, jag aldrig var.

Jag skonar mina ögons par,

ännu jag aldrig tog i bok.

 

Af denna sång helt visst man lär

att ljuset fasligt farligt är:

pupillen kunde skada taga

och sedan bli rätt svår att laga.

elbelysning

Att ha en berättelse och vilja berätta den

Lycka omslag

Jag ville berätta historien, och jag ville göra det när det var 125 år sedan.

Hittills har 888 böcker  (av 900) sålts – varav ca 2oo till folkbiblioteken. Det betyder ju åtskilligt fler än 888 läsare – på Halmstads bibliotek t ex har boken varit utlånad (och reserverad) hela tiden.

Därutöver har jag hållit säkert 25 föredrag med i snitt 50 personer på varje. Åtminstone 1 250 personer har hittills hört berättelsen. Synd, egentligen, att jag inte hållit bättre koll. Minst 10 föredrag återstår.

Hur som helst: över 2000 personer har alltså tagit del av Lyckas version av det kända skillingtrycket. Det är förmodligen fler än om jag hade gjort ett radioprogram (vilket jag först tänkte).

Hur kunde han? Aristoteles har svar!

Hur kunde Sixten göra som han gjorde – den frågan diskuterades vid helgens  föredrag i Ludvika. Intressant diskussion med en hängiven publik – tack!

Frågan har präglat familjen i över 125 år. Oavsett anledningen. Människan är, säger Aristoteles, orsaken till sina handlingar. Alltså: människan själv är orsaken till sina handingar, och är den som bär ansvar för handlingen. Vad man säger räknas inte – det är handlingarna som räknas.

Mer om detta i skriften ”Att förstå mänsklig handling”: rj.se/Documents/Skriftserie/RJ_skriftserie_förståmänsklighandl.pdf

Men inte hatar jag Sixten. Jag tänker på den lille pojken, han som växte upp i välstånd och fick vad han pekade på. sixtenspjuver183Plötsligt, i och med ”satansåren” (missväxtvåren 1867-69) och pappa Sigges konkurs, togs allt ifrån honom. Sixten, som visste hur gott det var att leva med guldsked i mun. Nu fick han vara med om när familjen drog åt svångremmen.

Det är klart att han ville tillbaka till det goda livet. Tack vare hemgiften från den ”Collianderska förmögenheten” blev det möjligt några år senare. Och, när hemgiften sinade – ja, då rullade det på av bara farten. Krediter, växlar, lån.

Inte kan man hata en olycklig själ. Särskilt inte en anfader! Utan Sixten fanns inte jag. Varken farmor, min far, jag själv eller mina barn och barnbarn.

Känslan av tacksamhet mot tidigare generationer kan inte uttryckas bättre än när den finske poeten Jouni Inkala (f 1966) diktar i ”Släktregistret” (finns i samlingen Horntider):

 Längs min haka löper mina förfäders plogfåra

och i min ögongrop hugger min farmor ved.

Jag finns, men bara därför, att inte

farfars föräldrar gav upp ens då

när frosten tog säden i hela mellersta Österbotten

som passionen tog det Rom som somnat i lågorna.

De röda blodkropparna i mina ådror står i djup

skuld till seklerna, som bar oss liksom

stödfoten det ljudlösa familjefotografiet 

i sin ram. Jag lyfter tyngder med mina biceps

för att inte ett enda bröd blev kvarlämnat 

i farmors ugn då i rättan tid.

För att inte ett enda barn på spartanskt maner

lämnades att dö i bergen. Med nöjda steg går jag

mot servicestationen för att farfars farfar

en gång lyckades rädda husets enda ko

undan juverinflammationen. Allt hos mig är verklig

skuld och mitt hjärta har ingenting att betala med

ty slagens ekon förmår inte komma tillbaka.