Ett föredrag på lina

Kanske lite oväntade, men kul, utensilier inför mitt nya föredrag ….
…det kommer att bli SÅ levande!

Det roliga är att det är MINST lika kul att planera som att så småningom genomföra! Äntligen, på gamla dagar, har jag lärt mig att göra mina förberedelser i god tid. I dagarna är jag igång med föredraget på museet på Tåsinge, ”Mindearrangementet for Elvira og Sixten 130 år efter”.

Efter att ha hållit ca 50 föredrag med ljusbilder vill jag nu förnya framställningen. Välkommen till Taasinge Museum månd 22 juli kl 14-17!

Ambassadframträdande i Köpenhamn 6 november

Tack till Cecilia Leveaux på Svenska Ambassaden i Köpenhamn som arrangerade, till Catharina Collet på Dansk-Svensk kulturfond som engagerade, Merete Pryds Helle som kommenterade och till Henrik Bo Hansen som musicerade! Det var en dejlig eftermiddag sammen med alle som kom! https://www.facebook.com/EmbassyOfSwedenInCopenhagen/videos/271737720194347/

och här är länk till DR-intervjun, med halvdanska,  lite telefonstrul och allt: https://www.dr.dk/radio/p1/kulturen-pa-p1/kulturen-pa-p1-2018-11-05#!00:27:50

Än i våra dar´minsann…

I förra veckan var jag i Svendborg. Det är en förtjusande stad, även om Fyn i vinterväder är ungefär lika njutbart som Halland så här års. Men som resmål sommartid är ”byen vid det sydfynske øhav” verkligen att rekommendera. Och idag, i min lokala tidning HP, finns till och med ett erbjudande om detta. Som extra krydda anförs Sixtens och Elviras vistelse i staden för 129 år sedan. Än i våra dar´ fungerar paret som en magnet, minsann!

Jag tänker nästan mest på dig, Adelaide Virginia!

 

Har den äran på namnsdagen, Adèlaide! Jag ser det också – du är i dimma på bilden (på så sätt kan inte Sofie ”knycka” den till sin romantiska näthistoria ;)- precis som du är fördold för mig, ditt barnbarns barnbarn. Ingen ville prata om dig, men jag är igång med att skingra dimmorna. Tack vare Arkiv Digital ska jag nog snart ha ditt liv kartlagt!

Idag, den 8 december, är det är Virginia-dagen. På din tid firades ju namnsdag mer än födelsedagar. ”Virginia tog plats i almanackan 1901 tack vare den dåvarande namnsdagskommitténs skämtlynne. Virginia betyder jungfrulig och den 8 december var tidigare dagen då man ärade jungfru Marias obefläckade avlelse.” Så skriver Wikipedia. Säkert tog du detta med ditt namns betydelse på allvar, Adèle. Religionen hade en stor plats i ditt liv. Kanske var det tack vare den som du över huvud taget orkade leva vidare i 30 år efter det din son hade gjort? I 20 år fick du leva med etiketten ”hon var Sixten Sparres mor, du vet – han som sköt Elvira Madigan och sig själv”. En sådan skam!

Häromdagen var det Elvira Madigans 150-årsdag och jag ska erkänna: jag glömde helt bort dagen, trots att Elvira ju är ett exempel på just det som diskuteras i metoo-debatten: ung, oskuldsfull tjej går på en äldre, förslagen mans inviter, i tron att livet ska öppna sig till något bättre.

Men DIG Adèle tänker jag på, inte bara idag på namnsdagen. Jag identifierar mig med dig som mor. HUR kändes det att vara mor till Sixten Sparre? HUR känns det att vara mor till någon som begår övergrepp – frågan lever vidare, trots att det snart gått 130 år sedan Tåsingemorden…..

Förr gav man bort porträttfoton som gåva. Sixten fick bilden av mor Adèle, och det var en viktig gåva, så viktig att han skrev datum bakpå bilden. Erhållet den 27 Sept 1868 – på 14-årsdagen – skriver Sixten med stålpenna:

Sorgeliga saker hände….. men det är rätt kul att berätta om dem!

Alltså: jag tänkte att det nu var slut på föredragen om ”de sorgeliga sakerna” för ett tag. Jag är ju på G med en ny bok i ämnet, och jag försöker koncentrera mig på den.

Men så kom jag till Färlövs bibliotek/Faerelde kulturförening. Och det var så himla roligt med intresset för Sixtens och Luitgards historia, precis i deras trakter. Några kommentarer i mejlen efteråt: ”Tack för en mycket inspirerande och livfull föreläsning!”. ”Tack för en enastående trevlig kväll! Alla var så nöjda.”

Sorgeliga saker i Färlövs bibliotek

Så OM någon vill att jag kommer och berättar så gör jag det gärna. Som en paus i släktforskandet och skrivandet av Sixtens bok, som jag tänkte skulle komma ut 2018….

Sixtens bok på G

Aktiviteten är låg här på hemsidan. Men desto större i datorn. En bok om Sixten är på väg, en skildring av personen bakom uniform och officersstatus.

Vem var han? Och framför allt: hur KUNDE han? Det är frågor jag söker svar på. Läs mer i boken som kommer hösten 2018. Tills dess är det lugnt här på hemsidan.

I den nya boken får vi också veta mer om Luitgard, hustrun. Hon deltar, med egna ord, kring händelserna sommaren 1889.

Och den fråga som många ställt – ”hur gick det sedan för den övergivna?” – får ett överraskande svar.

Vill du att jag kommer och föreläser? Hör av dig på kathinka.lindhe(snabela)gmail.com. Jag är bokad i oktober/november 2018 för att presentera boken i Köpenhamn – i övrigt är jag ledig för att komma och berätta om ”den vidunderlige kærlighedshistorie” – i en ny belysning.

Ringar på vattnet – eller snarare i etern

Återigen visades Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” i SVT igår. De måste ha fått den billigt, med fritt antal visningar? Eller också anser tablåläggaren att den är så sevärd att den förtjänar repris på repris på repris…. Filmen finns också på svtplay.se/video/4254849/elvira-madigan/elvira-madigan-avsnitt-1

 

Kul för mig är när det blir ringar på vattnet. Som t ex detta trevliga brev – tack för det!

Hej Kathinka!

Jag har just sett filmen om din fars morfar. Jag har sett den för länge sen dvs när den var ny och var då som 20-åring berörd av kärlekshistorien. Nu när jag såg den så många år senare blev jag upprörd över hur män kan uppfattas som hjältar i mångtydiga historier. Även om hela skildringen kan tolkas på ett helt annat sätt. Så jag började förstås googla på historien och blev så glad när jag hittade dig och din bok! Som jag nu har beställt på mitt bibliotek och ska läsa med stort intresse!

 

Det hela är mystiskt, i sanning!

Det började med att Näringslivkontoret (märkligt nog!) i Vetlanda hörde av sig i vintras.
De undrade om jag hade lust att komma till ett arrangemang som de kallade ”På scenkanten” den 2 augusti, för att berätta om Luitgards anknytning till staden. Det ville jag gärna, inte minst för att få se Lyckas grav igen, och också för att få tillfälle att plantera något litet, någon växt som kunde klara sig själv, men som ändå skulle ”liva upp” den sorgsna graven med den spruckna gravstenen.
Så närmade sig den 2 augusti. Jag köpte en uppsättning taklökar, att ta med. De ringde från Vetlandaposten, och ville uppmärksamma evenemanget:
När vi kom till Vetlanda, och jag såg hörnet som kallades ”Scenkanten”, blev jag nästan full i skratt – det är en mycket ful, typisk 80-talsskapelse, i betong. En hörna som uppstått då man omgestaltade centrum. Man rev bostadshusen (bl a kvarteret Trafiken, där Luitgard, hennes syster Nuttan och dotter Märta (min farmor) bodde från 1890-1912) och byggde en Galleria och ett modernt Bibliotek. Så blev en hörna över. Där gjorde man, fiffigt nog,  en trekantig scen av gatsten och betong, med några bänkrader framför.
Hur som helst: de hade räknat med 50 – allra högst 70 – åhörare. Det kom 175! Det verkade vara en stor sak för vetlandaborna, att få en anknytning till Madigandramat 😉
Det var roligt att komma till Vetlanda och bli så väl mottagen! Bl a kom trevliga Gunilla fram, och ville bjuda oss att komma till Noras (eller Nuttans, som jag alltid trott att hon kallades) sista lägenhet. När Lycka dog 1912 (och Märta hade lämnat hemmet 1909) flyttade Nora till en alldeles nybyggd tvåfamiljsvilla, nära Fornparken:
Damen, som nu ägde huset, visste inte i vilken av våningarna som Nora bott, men vi blev hembjudna dit och fick se båda lägenheterna. Det lustiga var att planlösning och allt påminde starkt om hur det ser ut härhemma (huset var nybyggt 1912, vårt hus i Halmstad är byggt 1908).
Här ser man hur huset ser ut idag:
Det var kul att uppleva, och att fantisera om hur Nora och hennes hushållerska haft det. Särskilt undrar jag hur det var efter fostermodern Sophies död 1916? Det är en spännande gåta, den om vad det var som fattades (om det nu var något?) Nuttan, Lyckas storasyster?
Så till detta med graven.
Jag kanske överdriver, men här är det – för att använda Luitgards egna ord från den 13 juli 1889, – ”det hela är mystiskt, i sanning”.
I uppdraget att hålla pratet från Scenkanten ingick att göra en inspelning av detsamma på eftermiddagen – det hela ska läggas ut på nätet. Min clou i ”pratet” var att avsluta med att Sixten fick ett monument efter sig, på Tåsinge. Hans grav på Landet kirkegård är ju kopiös. Och så slutklämmen i sommarpratet: ”Luitgard, hon vilar under en sprucken gravsten på Vetlanda kyrkogård”.
När inspelningen var gjord tog jag en liten tur till kyrkogården. Roland och jag hade ju planerat att gå dit senare, med taklökarna. Nu ville jag bara titta, inspelningsstudion låg alldeles intill, så jag stegade dit. Och nu kommer det mystiska:
Luitgards gravsten (till höger)  är putsad och rengjord – av sprickan syns inte ett spår.
Så här såg stenen ut när jag fotograferade den i mars 2013:
”I sanning mystiskt”, tänkte jag, och pratade med en av kyrkogårdsarbetarna, som inte hade ”tänkt på” att något såg annorlunda ut.
Nu har graven iallafall prytts med några växter – och jag funderar fortfarande över den kunnat bli som ny. Det där med gravar är för övrigt ett spökeri. Inte bara Sixtens grav på Tåsinge, som ju varit föremål för omgestaltning många gånger under decenierna. Men också Lyckas föräldrars grav, i Rörum. Gång på gång uppmärksammas den. Tidigare i artiklar i tidskriften Österlent, nu senast i boken:
Vi avrundade resan till Vetlanda med att ”göra” Småland i Jönköpingstrakten. Så fint det är där!
Visingsö i fredags, hela dagen, per cykel. En upplevelse!
Så tack, Luitgard, för all inspiration. Men VEM gav dig en ”ny” gravsten????

Hej Österlen, igen!

Min syster Maria och jag – vi tog vägen om Carlos och anmodern Luitgard (Lyckas föräldrar) – alltså deras grav i Rörum, där de vilar tillsammans med dottern Eleonora (Nora, eller Nuttan) – imorse, på väg till Österlens museum i Simrishamn.

Tack ”Österlen berättar”, och tack engagerade Lena Alebo. Museet i Simrishamn är en pärla! Särskilt denna förmiddag under taksparrarna längst upp i huset. Tjugofem entusiastiska och intresserade seminariedeltagare, och så Susanna Alakoski och hennes man Mats Söderlund, samlades för att fundera över detta:

Själv deltog jag med en ny version av berättelsen om Lycka – nu med hennes egen röst infogad i historien om vad som hände i juli 1889. Snacka om primärkälla! ”Det som berättas från hjärtat går rätt in i hjärtat” konstaterade vi på seminariet. Det märktes i luften denna söndagsmorgon på berättarfestens sista dag. Luitgards ord går rakt in, nästan så att håren reser sig på armarna. Och alla, till min förvåning (eftersom publiken inte var 70+), klämde i när jag tog upp skillingtrycket. Det är verkligen väl förankrat !

IMG_1861

Tack alla för en mycket givande dag – er entusiasm gjorde mig glad! Och tack Susanna och Mats för pepp! Jag kör på!

ps. nästa gång jag berättar Luitgards historia i hennes hemtrakter blir den 14 nov i Färlöv!

 

Neuropsykiatriska diagnoser post mortem

Primära och sekundära källor

Ett handskrivet brev i original är inte, per definition, en primärkälla. Är det är skribenten som själv (primär källa) har upplevt det som berättas, eller återberättar skribenten (sekundär källa) något som någon annan (primärkälla) har upplevt?

Den förtvivlade modern Laura Madigan skriver ett åtta sidor långt, ganska förvirrat, brev den 30 juli 1889, samma dag som den förtvivlade fadern, amatörförfattaren Sigge Sparre (som vill formulera det enkla uttrycket ”han måste vara från vettet” lite mera varierat, och därför skriver ”hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna numera icke var normal”) skriver sitt brev.

Vad de båda föräldrarna ger uttryck för är sin egen (primär källa) djupa förtvivlan och känsla av att inte förstå varför.

Laura skriver att hon känner till SS. Hon träffade honom ”för två år sedan” och han ”kom var qvel i Cirkus” och frågade om han ”får Låv att medfölia vegen Hemat i Selskap, då svarade jag, att det är intet passande, men då kåm Han endå…. Det var Hella bekantskapen, och vidare blev det inte tala åm”. 

SS bad att få höra av sig till cirkusen med brev, men ”jag emottog inte Nogran Brev eler vidare. Och vi tenkte Heler aldrig vidare på den Heren.”

Så presenterar Laura den som är primärkällan: cirkusartisten Miss Rosa. ”..det som jag Nu Hör aff mis Rosa för Hon var Heners förtroende”.

Laura återberättar vad Rosa, förmodligen lika upprörd hon själv och ”pumpad” på uppgifter från Laura, har berättat om brevväxlingen och SS:s hot om självmord. Säkert ligger mycket sanning i Rosas berättelse, men i Lauras brev är hon en sekundär källa.

Därefter presenterar Laura ännu en primärkälla: ”min verdina”.

Värdinnan har, återberättar Laura, beskrivit Elviras kval över brev från Sparre – Laura själv har missuppfattat Elviras upprivenhet. Hon har faktsikt helt missbedömt sin egen dotter:

”ja aningslöst trode att det var Huvudpina såm Hon föregav”.

Laura har alltså inte anat något, och hon gör klart att hon ”ville Hava mit barn för mig sel”. (Vilket leder till ytterligare funderingar – hur var egentligen Elviras psyke, fostrad som hon var med järnhand av mamma Laura?).

Primär källa är Laura när hon berättar om sin dotters nervsammanbrott. Laura har själv upplevt det:
”då jag på Plaserne åpptog Biljeterna Hörde jag et volsamt skrik, jag Löper in i gradroben och frogar efter, men Hon står Blekt såm er Lik och siger jag såg en död Hon som var så vit så mager, falla på mis Rosas Föter och då Ropade Hon Sixten. sa Rosa”

Laura fortsätter att beskriva Elviras syner. Hon har sett änglar och det bar av till himlen. Hon var rädd för allting och tordes inte sova ensam på rummet, berättar Laura.

Beskrivningen av Elviras psykiska instabilitet kommer från en primär källa (Laura) – ändå har den aldrig tagits upp i beskrivningen av ”Sparre-Madigan-romansen”. Kanske för att den då skulle förstöra myten om den väna Elvira?

Diagnosticerande

Är inte behovet att sätta diagnos ett uttryck för vår tids manér att sjukstämpla allt avvikande? Och glömmer vi då inte tidsandan? Hur mycket är vi egentligen färgade av den tid vi lever i – det tycker jag är den mest intressanta frågan!

Med 2017 års tankar:

borde Sixten fått antidepressiva? Eller borde kanske Elvira ha medicinerats? Folie à deux kanske vore en diagnos?

Med 1880-talets tankar:

Var de båda färgade av tidens dödslängtan (och den romantiserade synen på den gemensamma döden)? Var de påverkade av det som hänt tidigare på året med Rudolf och Vetsera? I den primärkälla som nyss dykt upp (brev från Lycka till svägerskan) framgår att Sixten och Luitgard (primärkälla), tillsammans med Lyckas storebror Carl och hans fru Jeanna, diskuterat just den händelsen vid en gemensam middag under vårvintern 1889.

Referenser

Vidare ang Sixtens psykiska tillstånd – och primärt och sekundärt:

I Grönqvists bearbetade bok på danska sägs på sidan 58 ”han sank dog tydeligvis også in i depressive perioder fra tid til anden”. Som stöd för detta påstående refereras till Lindhe sid 122. Lindhe, dvs jag (oklart vad det är för bok som avses, den finns inte med i litteraturlistan), skulle alltså ha påstått detta?

På sid 122-131 i min bok (Utblick Media, 2014) försöker jag mig på att analysera Sixtens dikter. Där finns en referens till kulturskribenten Hans Holmberg i Kristianstad (om HH: www.sydsvenskan.se/2016-12-23/hans-holmberg)

Ett kapitel i HH:s bok ”Stad öppna dig!” (2007) ägnas Sixtens litterära produktion. HH närläser fyra dikter och konstaterar att Sixten visar upp några olika sidor: den glade, men städade, Baccusdyrkaren, den typiske efterromantikern som tar upp erotiska motiv, romantikern och – obs! när han översätter en dikt av Heine – melankolikern med döds- och kärlekslängtan. HH sammanfattar sin uppfattning om Sixten, utifrån hans litterära motiv: ”en känslomänniska, romantiskt överspänd och med starka svängningar i sitt psyke emellan melankoli och glättighet”.

Det är alltså litteraturvetaren Holmberg, Hans sid 155 som sagt detta (primär källa). Jag som citerar HH (och är alltså sekundär) har inte diagnosticerat Sixten.

Min teori är istället att Sixten och Elvira var typexempel på det Karin Johannisson beskriver som ”det sena 1800-talets existensiella vånda” och romantiserade dödslängtan. I kombination med den raserade ekonomin blir detta ödestigert.

Sixten hade inte ”otur i affärer”, han var en person som levde högt över sina tillgångar. Från att ha haft det gott ställt var han nu pank, men fortsatte med de vanor han tillåtit sig sedan giftermålet 1880.

Där, och vad gäller historien i övrigt, är Grönqvist och jag helt överens.