Så sant som det var sagt!

Idag träffade jag folk med samma intresse som jag: skillingtryck. Det fick mig att scrolla lite.

Anders Bojs recension i Kristianstadsbladet 19 januari 2015 tål att återges igen:ARKIV - 
Lööjtnant Sixten Sparre,som var kär i Elvira Madegan 
Foto: SCANPIX SWEDEN   Kod: 194 
COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN

Dragonlöjtnanten Sixten Sparre (1854-1889) lämnade staden Kristianstad och sin familj för den yngre kvinnan Hedvig Jensen, mer känd som Elvira Madigan.

Kathinka Lindhe

”Sorgeliga saker hända – Elvira Madigan, Sixten och mig”

(Utblick Media)

FAKTA

I Kristianstadsbygdens brottshistoria finns två fall som tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Dels Yngsjömordet, senast aktualiserat av Leif G W Persson i ”Veckans brott”, dels Sparre-Madigandramat. Båda inträffade 1889, det senare dock på den danska ön Taasinge men med förhistorien i Kristianstad.

Nu har ett barnbarns barn till Sixten Sparre och hans hustru Luitgard, bibliotekarien Kathinka Lindhe i Halmstad, som själv liksom Luitgard blivit bedragen i ett förhållande och därför lätt kunnat identifiera sig, skrivit boken ”Sorgeliga saker hända – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Titeln kommer från Saxons kända skillingtryck om dramat. När nu Kathinka Lindhe fått vända upp och ner på ”århundradets kärlekssaga” framstår den som ännu sorgligare än förut!

Förloppet är välkänt. Den 35-årige dragonlöjtnanten Sixten Sparre, tillhörig en anrik adelssläkt (nr 7 på Riddarhuset), förlöpte hustru och två små barn hemma i Kristianstad och tog sig tillsammans med sin älskarinna Elvira Madigan (egentligen hette hon Hedvig Jensen) till ön Taasinge och när pengarna var slut och hotellräkningen obetald sköt han Elvira och sig själv.

Luitgard, kallad Lycka, var 30 år och född Adlercreutz. Hennes farfars far var hjälte från finska kriget 1808-1809 och ledande vid avsättningen av Gustaf IV Adolf 13 mars 1809. Hennes farfar hade kommit på obestånd och tagit sin tillflykt till Sydamerika, där han gift sig med en kreolska. Lyckas morfar var Universitetsapotekare i Lund och därifrån kom pengarna (Sparres hade föga av den varan).

Sixten Sparre var sin militära grad till trots en överspänd romantiker och medioker poet. Hans Holmberg skriver i sin bok ”Stad, öppna dig!”: ”När jag läst igenom hans produktion är det bilden av en drömmande och versskrivande gymnasist som blivit bestående.”

Men dramat på Taasinge hade alla ingredienser för att bli ett romantiskt melodrama. Den romantiske löjtnanten som inte riktigt funnit sig till rätta i äktenskapet med den konventionella Luitgard och den skickliga lindanserskan Elvira och hennes drömmar om att slippa det hårda cirkuslivet och bli adelsfru!

Så har man sett på Sparre-Madigan-dramat i 125 år, låt vara att den danske polisen Anders Enevig haft en avvikande uppfattning. Han hade sina aningar om att ”Sixten kunde ha något annat motiv än den rena och sanna kärleken”. Annars var strömmen av sötsliskiga romaner och smäktande visor strid. Somligt var vackert eller roligt, som Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” från 1967 eller det kostliga ”Cirkusspelet Elvira Madigan” i regi av Hans Alfredson på en av de första Kristianstadsdagarna!

Kathinka Lindhe angriper problemet på ett annat sätt, när hon vill återupprätta sin farmors mors heder. En kvinna som drog sig undan skvallret i Kristianstad och levde för sina barn uppe i Vetlanda tills hon dog 1912 utan att någonsin yppa sina känslor om den förlupne maken. Kathinka Lindhe går den kamerala vägen. Sixten var en ”lätting”. Han hade inte förmågan att rätta mun efter matsäcken.

Försommaren 1889 hade Sixten kommit till ”vägs ände”. Hans skulder uppgick till 15 809 kronor, i dagens penningvärde 866 500 kronor. I det läget kunde man i hans kretsar antingen gifta sig rikt eller skjuta sig. Den första utvägen var stängd för den 35-årige tvåbarnspappan. Och självmordet ville han göra så dramatiskt som möjligt, även om han drog med sig en 22-årig oskyldig flicka i döden.

Om allt detta har Kathinka Lindhe skrivit en bok som det är svårt att lägga ifrån sig innan man hunnit till sista sidan. Allt är kanske inte sant, men det allra mesta är sannolikt.

Hallandsfarare = hallänningar

Sofie fortsätter att klippa och klistra (dock var hon inte intresserad av Sixtens bror Edvard!). Det är något med den tösen som oroar mig. Hon är VÄLDIGT fascinerad av uniformer och militärer.

Nåväl, själv har jag nyss mött våren i västra Turkiet. Aldrig tidigare hade jag sett blommande anemoner. De fanns i alla färger – lila, ljusblå, vita men framför allt röda:IMG_2727Kom hem i kväll. Skönt – man plockar lite (duscha behövdes inte efter hamambesöket igårkväll!) och tittar igenom posten. Där låg tidningen för Hallands släktforskarförening:IMG_2985

Vilken rörande gravsten! Och så kul att Lycka hamnade på förstasidan! På baksidan hamnade jag (högerspalten, i mitten):

IMG_2986Man blir slak av att stiga upp kl 02.00 för att flyga från Izmir. På vägen hem hann jag med roligt besök i Nyhavn i København hos lillebror. Nu väntar säng och sömn.

Återkommer imorron med rapport från tidningens (oväntade) innehåll!

Favorit i repris

LyckabokstapelInför lördagens ”Elvira Madigan”-filmvisning kombinerad med ”Sorgeliga saker hände”-presentation i Båstad.

Jag kan inte låta bli att reprisera den här länken. Min kollega Ann Jornéus på SR Halland gjorde en kul grej i samband med att boken kom ut: http://t.sr.se/1mgw648

Släkthistoria

IMG_2422

Senaste numret av den nya tidningen Släkthistoria (2014:4) har en sex sidor lång, vackert illustrerad, artikel om ”Löjtnant Sparres övergivna hustru”. Redaktören, Tord Karlsson, skriver: ”Elvira Madigan-dramat känner många till, men den övergivna änkan får först nu sin historia berättad, tack vare ihärdig släktforskning”. slakthistoria.se

IMG_2419

Att tillkännage ett dödsfall

dödsannons 1889sixten

Tänk att sätta in en dödsannons, en alldeles vanlig. Som om allt var alldeles vanligt. Och det efter den följetong av artiklar som stått, dag efter dag, i slutet av juli.

Annonsen från Hvetlanda tidning 5 augusti var okänd i min familj. Jag fick se den som ett urklipp i Vetlandas stadsarkiv. Tanken fanns inte, att leta i Hvetlanda Tidning efter en dödsannons för Sixten.

Idén att annonsera måste ha varit Sophies, Lyckas styvmamma. Sophie – stöttepelaren – tänkte klokt när det stormade i familjen Adlercreutz. Så idag för 125 år sedan fick vetlandaborna veta att Sixten Sparre dött. Inget mer prat om det, för snart kommer hans änka att flytta hit. Hem till mor och far, utblottad och med de två barnen, 7 och 8 år.

Tröst

IMG_2386

Nej, nån tröst fanns inte att få för Luitgard, 30 år och nu änka. Men den som gör sig stark för att inte visa utåt, den klarar sig också igenom. Hur hon sedan blev inombords, det är en annan sak. Känslomässigt urgröpt – självklart! Lycka bestämde sig: inte visa något för barnen. Allt ska vara som vanligt. Så kanske satt hon denna kväll, när hon hade nåtts av budet från Tåsinge, och läste sagor för de båda barnen – Erik 8 och Märta 7?

Inte skulle det vara till tröst för henne då, att få veta att den sanna historien skulle berättas 125 år senare. Som här t ex, i nättidningen Rötter:

http://www.genealogi.se/123-nyheter/2013/1101-den-sanna-historien-om-elvira-madigan

Och ännu hade Gustaf Fröding inte formulerat de trösterika orden:

si, efter natten kommer alltid dag

och såret läks och natten har en ände

Det gjorde han först 1894.  www.svensklyrik.se/poeter/gustaf-froding/saul-och-david Men Lycka var ju inte särskilt intresserad av lyrik…

Bilden ovan skulle kunna föreställa Luitgard när hon läser godnattsaga. Men den är ett utsnitt av en bildfris på Nislevgaard Mødre- og Spædbørnehjem, målad av Georg Andersen.

Recension 10

Först skriver man boken. Sedan ser man till att det skrivs om den – hur ska den annars nå sina läsare? Man får ligga i, skicka ut recensionsex hit och dit och hoppas på napp.

Jag ville så gärna få ett omdöme av en ung bokläsare, så jag vände mig till Anna Lagerqvist som driver bokbloggen saganomsagorna.se. Här är hennes omdöme:

Berättelsen om Elvira Madigan är inget jag varit så insatt i tidigare. Dock är det en berättelse som alltid har fascinerat mig. När jag så fick ett mejl från Kathinka Lindhe där hon skrev att hon skrivit en bok om Sixten Sparres övergivna fru tackade jag genast ja till ett recex – trots att jag sällan tackar ja till liknande förfrågningar.

Sorgeliga saker hände: Elvira Madigan, Sixten och mig handlar alltså om den sorgliga berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre, dock ur en annan synvinkel än den som tidigare berättats. För er som inte känner till berättelsen kommer här en snabbgenomgång: 1889 rymde löjtnanten Sixten Sparre och cirkusprinsessan Elvira Madigan tillsammans för att ”starta ett nytt liv” (dock visar den här boken att Sixten Sparre förmodligen aldrig hade några sådana intentioner). Det hela slutar istället med att Sixten Sparre tar livet av de båda två. Dock berättas det sällan om att Sparre även hade en fru och två barn, som han alltså övergav och lämnade utblottade kvar i Kristianstad. Det är alltså om frun – författarens fars mormor – boken handlar om.

Berättelsen om Luitgard Sparre berättas samtidigt som Lindhe gör nedslag i till exempel hur tidens kvinnomode såg ut och hur bjudningar och giftermålsarrangemang fungerade. Istället för att enbart berätta Lutigards – eller Lycka som hon också kallades – berättelse ger det även en helhetsbild av hur det var att vara kvinna under slutet av 1800-talet.

Jag tycker att alla som någon gång sökt sig till berättelsen om Elvira Madigan och Sixten Sparre ska läsa den här boken. Den är intressant och känns väldigt påkostad. Dessutom kan jag inte låta bli att tänka att Lycka skulle kunna vara vilken 1800-talskvinna som helst. Att hon var gift med just Sixten Sparre som rymde tillsammans med Elvira Madigan var väldigt olyckligt, men den här boken innehåller också en bit kvinnohistoria.

Det enda som jag inte riktigt gillar med den här boken är avsnitten där Lyckas ”egna tankar”. Eftersom det inte finns något dagbok bevarad som tillhörde Lycka känns det lite olustigt att tillskriva henne tankar och åsikter. Vi kan helt enkelt inte veta vad Lycka tänkte. Samtidigt blir det ändå ett intressant perspektiv, så ja, jag kanske är mer kluven till dessa avsnitt.

Så händer det också att man får publicitet utan att ha lagt två strån i kors! Roligt – boken börjar leva sitt eget liv! Det var Veronica, norrglimtar.blogspot.se, som med sin kommentar häromdagen uppmärksammade mig på den här tidningen:

IMG_2385
minnenasjournal.nu I nummer 7: 2014 kan man läsa:                                                                 IMG_2384

Hemma hos-reportage

2..jpg-for-web-normalDen första artikeln som gjordes om min bok, det var Stefan Lundbergs  till Hemmets Journal. När Stefan var hemma hos mig hade boken inte kommit ut ännu. Han hade läst den från USB-minne.

Artikeln kom så i dubbelnumret till midsommar. I anslutning till det kan man vara med och tävla om 10 ex av boken. Sista dagen är i morron, så passa på nu: www.hemmetsjournal.se/Tavlingar-och-korsord/tavlingar/Vinn241/

Och för den som vill läsa artikeln, så finns den här: www.ord-forradet.se/page103.html