5 september firar ”Den romantiske have” söder om Odense på Fyn sitt 10-årsjubileum. Och OM nu inte coronan lägger hinder i vägen, då blir det ”foredrag på line” i anslutning till min bror Jens Lindhes utställning.
Sixten-och-Elvira-utställning i ”Den romantiske have”, Sanderumgaard på Fyn, 2020
Det är en förfärlig dag! Vakande till nyheterna om attentaten i Paris. Samtidigt: Arkivens dag, i hela Norden. I Svendborg vet jag att man jobbat hårt med arrangemangen.
I Laholm likaså. Där invigde vår landshövding Lena Sommestad med ett så BRA tal (hon är ju historiker) om vikten av ÖPPNA arkiv, och vikten av att vi vet vilka vi är. Hon beskrev den känsla man kan få när man sitter i ett arkiv och knyter upp snörena till den bruna boxen, den som EVENTUELLT innehåller det man söker. Och så hittar man det!
Precis så var det för mig, i måndags, på Krigsarkivet. Jag hittade brev från Carlos Natividad, han som blev far till min farmors mor Lycka. Hans skriver till sin far Fredric Adlercreutz, militären i Colombia – han som enrollerat sig för Simon Bolivars armé – och berättar om livet som invandrad yngling i Skåne. Håren reste sig när jag, med vita handskar, kunde bläddra i Carlos, och hans syskons, brev hem till far i Latinamerika (ca 1840).
Samtidigt, en dag som denna: vad är det för mening, att sitta och bläddra i forntiden? När världen brinner och det ser ut som att vi aldrig får fred?
är att, enligt Gustaf Hellström sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Hellström i ”Snörmakare Lekholm får en idé” (1927) – han skildrar livet bland officerarna i Kristianstad på 1880-talet:
… komma hem på stövlarna från varenda sexa. Om de bara haft en aning om hur många tårar hon fällt och hur många lidanden hon utstått, därför att hon visste, till vilket åtlöje han gjorde sig inför Gud och människor. Och ju mera pirum han blev, desto löjligare gjorde han sig …
… Varje morgon klockan sju satt han i sadeln och red en timme. Han sågs vara en hård ryttare, och helst red han en remonter som det av en eller annan anledning var svårt att få bukt med …
… i fält. En lägerplats. Ljungbyhed eller vad fan som helst. Rader utav tält, en sommarkväll. Solen går just ner, gul som en hårdkokt äggula bakom den svarta granskogen. Officerarna sitter och dricker punsch på verandan till mässen. Fladdermössen börjar fladdra omkring, Den första stjärnan tänds. Och så är det arméns tapto …
Sixten blev underlöjtnant 1876. 1887 blev han andre löjtnant. Nu började det går bra för den unge Sparre. Han hade dessutom, visserligen anonymt, men ändå – gott för självkänslan – givit ut sin diktsamling ”I bunden form” samma år.
Löjtnantshjärtana ovan är målade av Sixtens barnbarns barnbarn Gisela, hämtade från 365masquerades.com.
Löjtnantshjärtana nedan fick jag som gåva i maj förra året, då boken om Lycka presenterades på Bokhandeln i Laholm.
Idag en dag i Sixtens och Lyckas stad, Kristianstad, med föredrag för ”Ambrosiussällskapet” på restaurang Yllan (den gamla yllefabriken på Söder).
Här ovan (40-talshuset med de gröna balkongerna till höger) ser vi hörnet av V Storgatan och Ågatan. Där låg huset som Sixten och Lycka bodde i. Huset där de hade en åttarumsvåning – den som Sixten försummade att betala hyran för, i ett och ett halvt år.
Samma kvarter för övrigt där Bunny Ragnerstams läsvärda romaner från Kristianstad (Innan dagen gryr, Uppbrottets timme, Vredens dag, Skall jorden bliva vår) utspelar sig. Medan Ragnerstams personer bor på trånga innergården, med råttor och utedass, levde Sixten och Lycka på andra våningen, med fönsterna mot gatan.
Man kan tycka att de bodde långt från centrum, som utgörs av stadens två torg.
Men just vid denna tid, 1880-talet, var det finast att bo här nere vid kanalen. I huset mitt emot, det som fortfarande är intakt från sin tid, bodde fabrikören C F Ljunggren – han som ärvt järnverkstäderna på Söder efter sin far. Detta var den mest statusfyllda delen av staden vid Sixtens och Lyckas tid.
De hade alltså allt man kunde önska sig – ändå gick det som det gick!
Lite längre upp, på samma sida gatan (höger) ser vi en gul lång byggnad. Nu kontor, då stall för bl a Sixtens två hästar.
Och lite längre upp på gatan ser vi idag denna staty som minner om stadens militära historia. Det kunde nästan varit Sixten som stod modell!
Sixten Sparre lär ha varit en skicklig ryttare och hästkarl, dragon som han var. Förmodligen hade han fått träna så här, på trähäst (även om bilden är tagen på regementets avdelning i Ystad – bilden är hämtad från Ystads militärmuseum).
I Kristianstadsbladet 4 mars 1939 berättar en man, med anledning av att det då var femtio år sedan de sorgeliga sakerna inträffade, att han brukade se:
”..den ståtlige dragonlöjtnanten rida ut varje morgon på en av sina vackra hästar, medan betjänten kom på aktningsfullt avstånd … herr löjtnanten var en friskus … inte bara rent fysiskt, han var en andligen mycket spänstig herre …som alltid hade ett gott ord till alla, även om de – så som skedde – kommo till honom och påpekade att han under ritten spräckt sina byxor därbak.”
Idag börjar Bokmässan. Välkommen till monter B04:70 i morron klockan 11!
Som officer och dragon fick man hålla sig med egen häst vid 1800-talets slut. Sixten hade två. Här ser vi en bild från Kungliga Skånska Dragonregementet (i Ystad dock, Sixten tjänstgjorde i Kristianstad) från tiden. Bilden är tagen i Hofbeslagssmedjan. Jag är osäker på om de blivande officerarna fick ägna sig åt så simpla sysslor som att sko? De fick kanske sina hästar skodda av grabbar som stod lägre i rang?
PS Jag har inte släppt funderingarna på det där med att äta hästkött. Det tillhörde de hedniska sedvänjorna:
”… förtärandet av hästkött var en helig handling som nordborna enligt urgammal hävd uppfattade som en religiös tradition. Det slaktade hästköttet kokades för övrigt i stora kärl eller kar, och …. Förutom att äta det kokta hästköttet var även drickandet av hästspadet, kalasandet på hästflottet och inhalerandet av hästkokets ångor vördnadsfulla handlingar åt den offrade hästen som hade en djup religiös innebörd.”
Att vara militär i det sena 1800-talet var en livsstil. Här ett exempel på ledord som säkert gällde även löjtnanten Sixten Sparre. Ära, skyldighet och vilja. Säkert tyckte han att han levde efter de orden, skyldighet och vilja mot sig själv alltså. Ett superego, sådana vi ser många av idag. Han var på sätt och vis före sin tid, den gode livsnjutaren Sixten.
Exlibris för Kungl. Norra skånska infanteriregementets officersbibliotek. Föreställer generalen von Döbeln till häst. Han blickar ner över bivackerna på Ljungbyhed, exercisplats där Sixten ofta vistades. ”På tappre män ser tappre fäders andar ner”.
