Saudárkrókur 7 sep

Nu fick vi det igen! Hästkött! När lunchsoppan serverades, svarade flickan ”baby horse” på frågan om vilket kött det var i soppan. Jag blev alldeles stel – det gick inte att ta av soppan. Föl! Och maten igår, det var hästfilé – finaste fina, alltså.

Jag utkämpar en inre strid, märker jag. Kanske måste man göra en resa för att komma underfund med sig själv? Frågan jag brottas med är: hur kan jag, uppvuxen på asfalt i Malmös innerstad, fostrad av osedvanligt urbaniserade föräldrar, bära på så starka känslor som härrör från bondesamhällets förakt för rackaren? För det måste väl vara därifrån det kommer?

Tankarna tumlar runt i huvudet, samtidigt som det känns som att hästen jag åt av igår ligger och skuttar i mitt inre. Det är en så stark känsa, denna att INTE vilja äta häst. Samtidigt inser jag med förnuftet att det är ett ypperligt kött. Särskilt för en sådan som jag. Varje höst tar jag bilen och kör flera mil för att, miljömässigt riktigt ;). handla sk naturbeteskött av oxe. Jag menar, mera naturbeteskött än häst finns väl inte. Jo lamm, som jag ju gärna äter.

Vad är det i mitt inre som ger så motstridiga signaler och känslor?

Efter massor av upplevelser idag på norra Island, och efter härligt bad i det kommunala badhusets varma pool, gogglade jag. Det behövdes en förklaring – jag är liksom lite förbannad på mig själv över dessa oförenliga tankar.

Svaret: det är värderingar från 900-talet som bubblar likt en geiser i mig! De styr mina tankar idag, 1100 år senare. Snacka om att historien kommer ikapp! Läs här, så intressant:
www.svt.se/nyheter/sverige/maltidsforskare-hastkott-kan-forstora-var-karriar

Matkulturen sitter i huvudet och inte i munnen, säger matforskaren på svt.se. Jag har funderat mycket på hur maten såg ut i familjen Sparres kök på 1880-talet i Kristianstad. Förmodligen ingick hästkött, kanske i form av kalops och gulasch? Eller – frågan kvarstår – kände Sixten samma motvilja mot att äta häst som jag? Varifrån kommer denna min känsla av skuld och äckel? Kan det vara för att jag inte vill vara som vandalerna?

Att resa väcker verkligen tankar. Till exempel tänkte jag på Sixten och Lycka när vi checkade in här:1884 – då var den äktenskapliga lyckan på V Storgatan – Ågatan i Kristianstad fortfarande i full blom. Två små barn, 3 och 2 år, och livet låg framför dem. Vad var det som hände sedan, egentligen? Var det Sixtens behov av spänning i livet som gjorde att allt gick fel?

Inte för att det har med Sixtens och Lyckas liv att göra, och inte med hästkött heller, men aldrig tidigare har jag fått en handduk ”serverad” som en svan. Den måste visas: