Sensommar-Sixten

Det blev en uppsättning av ”Elvira Madigan” av Parkteatern ändå i år! En coroananpassad familjeföreställning i slutet av juli och början av augusti. Lika färgsprakande och hisnande som förra året, om än förkortad. Och det blev ett föredag av mig, ändå: https://www.facebook.com/Kulturhuset.Parkteatern/videos/vb.104063363010607/1167865006918425/?type=2&theater

5 september firar ”Den romantiske have” söder om Odense på Fyn sitt 10-årsjubileum. Och OM nu inte coronan lägger hinder i vägen, då blir det ”foredrag på line” i anslutning till min bror Jens Lindhes utställning.

Sixten-och-Elvira-utställning i ”Den romantiske have”, Sanderumgaard på Fyn, 2020

Tiden är en dröm

Fantastisk dokumentär på svt: https://www.svtplay.se/video/24998902/tiden-ar-en-drom/tiden-ar-en-drom-sverige-1859-1879?start=auto

Filmen, som bygger på gamla arkivfilmer, visar Sveriges utveckling i bilder. Del ett börjar året 1859 – det år då Luitgard Alfrida Engel Dorothea Adlercreutz föddes på Stockebo gård på Österlen. Det var den 3 januari – idag skulle hon fyllt 161. Hon blev bara 52.

Vid 48 såg hon ut så här, och jag skrattade för mig själv när jag fick en bild på mig i julklapp av min vän fotografen Mette Stubkier i Skanderborg:

Tiden är en dröm, och tiderna förändras. Tack och lov att det är jag som får leva i 2020-talet, med mjuka bekväma kläder och utan konventioner för hur håret ska coifféras 😉

Tiden är en dröm skildrar alltså det Sverige som Luitgard växte upp i. Del två: https://www.svtplay.se/video/24998398/tiden-ar-en-drom/sverige-1880-1900 tar vid år 1880 – det år hon gifte sig med Sixten Sparre.

Nu står vi alltså inför ett nytt år – för min del blir det året då jag låter Luitgard träda tillbaka lite. Istället riktar jag strålkastaren mot Sixten. Hur blir man en egoistisk mördare? Frågan får sitt svar när min nya bok kommer, någon gång under detta år…..

Sådan var det….

på Tåsinge 22 juli, vid ”mindearrangemanget” av att det gått 130 år, enligt senaste numret av TåsingeNYT Nr. 47 – 11. september 2019:

Elvira og Sixten 130 år senere 
Af: Niels Ole Nielsen

SIDSTE: Tåsinge Turistinformation har netop anskaffet domænenet elviramadigan.dk og lader det vise hen på vores information om historien. Vi linker også til Taasinge-museum.dk og deres beskrivelser. Nye opslag og tips om anden information er velkomne

”Sixtens Sparres oldebarn, Kathinka Lindhe fangede meget levende alle i det tæt pakkede lokale i sin gennemgang af de mange detaljer i familien Sparres slægt. Det var fint at supplere beretningen med plakater hæftet op på en rød tørresnor. Og hun var ikke i tvivl. Sixten Sparre har haft mulighed for at leve et afslappet liv med det resultat, at han stod med en meget stor gæld. Han fik arrangeret sin død, så han blev mindet med ære, mens hans hustru stod tilbage med skammen.
Taasinge Museum sælger Kathinka Lindhes bog, ”Sorgeliga saker hände”. I den beskriver hun historien ud fra den forladte hustru, Luitgard Sparres tanker. Den kan varmt anbefales. Med lidt tålmodighed, kan man godt komme igennem den svenske tekst.
 
Erfaringerne fra arrangementerne ligger stadig som inspiration til en gentagelse.”

Ja – jag åker gärna ner igen. Tåsinge är värt en resa ”hvergang”!

Lyckas hemvändardag

Kristianstad är ”en stram och militärisk rektangel”, men en otroligt vacker sådan. En stad med ”fyra snörräta gator på längden, två bredare och två smala” skriver Gustav Hellström i sin ”Snörmakare Lekholm får en idé”. Den romanen är oumbärlig om man vill förstå Sixtens officersliv i det sena 1800-talet. Igår påmindes man i staden om gamla tider – det var hästar, kanoner och militärmusikkår på torget. Och så var det den årliga bokfestivalen – i år på temat ”Genom dina ögon”.

Så passande då att presentera boken om Madigandramat, sett ur Luitgards ögon!

Kristianstads bokfestivals bokbord – längs hela Östra Boulevarden lörd 7 sept
Luitgard komtillbaka till sin hemstad på bokfestivalen. Nu läser många kvinnor i Kristianstad om dramat, men ur hennes synvinkel. Och märkligt nog, alla givande samtal med intresserade kristianstadsbor skedde bara ca 50 meter från där Cirkus Madigan hade sin premiär i januari 1888, dit Sixten gick – Fisktorget nere vid kanalen, nu Galleria Boulevard.

18 juli 1889, och 2019

Idag, också en torsdag, är det 130 år sedan Sixten och Elvira vandrade iväg med sin ”lille Kurv med Mad og Drikkevarer”, in i Nørreskov på Tåsinge. Idag arrangeras en vandring där nere, i parets fotspår. Men matkorgar liknande den som utgjorde Sixtens och Elviras sista måltid.

Härhemma ”generalrepterar” jag mitt ”foredrag på line” – det som ska hållas på måndag – årsdagen av att man fann liken i skogen. Årsdagen av att ”den vidunderlige kærlighedshistorie” började berättas, för att efterhand få ett eget liv. Myt lades till myt.

På linan hänger jag den sanna historien. Kul att komma till Tåsinge och Svendborg igen!

Ambassadframträdande i Köpenhamn 6 november

Tack till Cecilia Leveaux på Svenska Ambassaden i Köpenhamn som arrangerade, till Catharina Collet på Dansk-Svensk kulturfond som engagerade, Merete Pryds Helle som kommenterade och till Henrik Bo Hansen som musicerade! Det var en dejlig eftermiddag sammen med alle som kom! https://www.facebook.com/EmbassyOfSwedenInCopenhagen/videos/271737720194347/

och här är länk till DR-intervjun, med halvdanska,  lite telefonstrul och allt: https://www.dr.dk/radio/p1/kulturen-pa-p1/kulturen-pa-p1-2018-11-05#!00:27:50

Så till Danmark styres färden!

Imorgon gör jag som Sixten och Elvira, jag styr kosan till Köpenhamn. Extra kul är det att veta att intresset varit så stort, många fler än vad som får plats ville komma.

Dramat från 1889 lever än! Det förstod jag då DR-kultur ville ha min medverkan i eftermiddagens program. Det är ovant att vara den som blir intervjuad (mycket bättre att hålla i mikrofonen själv!) och för att det hela skulle flyta i direktsändning satt jag här med nybryggt kaffe, en särskild app installerad på telefonen (som ändå inte funkade, det fick blir fast linje istället) och en nyskriven fusklapp. Jag lär mig aldrig att räkna på danska.

Men idag har jag tränat inför morgondagens framträdande, tres og firs og alt hvad det nu hedder! Imorgon blir det ambassadframträdande, tillsammans med en av mina favoritförfattare: Merete Pryds Helle.

 

Sixtens bok på G

Aktiviteten är låg här på hemsidan. Men desto större i datorn. En bok om Sixten är på väg, en skildring av personen bakom uniform och officersstatus.

Vem var han? Och framför allt: hur KUNDE han? Det är frågor jag söker svar på. Läs mer i boken som kommer hösten 2018. Tills dess är det lugnt här på hemsidan.

I den nya boken får vi också veta mer om Luitgard, hustrun. Hon deltar, med egna ord, kring händelserna sommaren 1889.

Och den fråga som många ställt – ”hur gick det sedan för den övergivna?” – får ett överraskande svar.

Vill du att jag kommer och föreläser? Hör av dig på kathinka.lindhe(snabela)gmail.com. Jag är bokad i oktober/november 2018 för att presentera boken i Köpenhamn – i övrigt är jag ledig för att komma och berätta om ”den vidunderlige kærlighedshistorie” – i en ny belysning.

Det hela är mystiskt, i sanning!

Det började med att Näringslivkontoret (märkligt nog!) i Vetlanda hörde av sig i vintras.
De undrade om jag hade lust att komma till ett arrangemang som de kallade ”På scenkanten” den 2 augusti, för att berätta om Luitgards anknytning till staden. Det ville jag gärna, inte minst för att få se Lyckas grav igen, och också för att få tillfälle att plantera något litet, någon växt som kunde klara sig själv, men som ändå skulle ”liva upp” den sorgsna graven med den spruckna gravstenen.
Så närmade sig den 2 augusti. Jag köpte en uppsättning taklökar, att ta med. De ringde från Vetlandaposten, och ville uppmärksamma evenemanget:
När vi kom till Vetlanda, och jag såg hörnet som kallades ”Scenkanten”, blev jag nästan full i skratt – det är en mycket ful, typisk 80-talsskapelse, i betong. En hörna som uppstått då man omgestaltade centrum. Man rev bostadshusen (bl a kvarteret Trafiken, där Luitgard, hennes syster Nuttan och dotter Märta (min farmor) bodde från 1890-1912) och byggde en Galleria och ett modernt Bibliotek. Så blev en hörna över. Där gjorde man, fiffigt nog,  en trekantig scen av gatsten och betong, med några bänkrader framför.
Hur som helst: de hade räknat med 50 – allra högst 70 – åhörare. Det kom 175! Det verkade vara en stor sak för vetlandaborna, att få en anknytning till Madigandramat 😉
Det var roligt att komma till Vetlanda och bli så väl mottagen! Bl a kom trevliga Gunilla fram, och ville bjuda oss att komma till Noras (eller Nuttans, som jag alltid trott att hon kallades) sista lägenhet. När Lycka dog 1912 (och Märta hade lämnat hemmet 1909) flyttade Nora till en alldeles nybyggd tvåfamiljsvilla, nära Fornparken:
Damen, som nu ägde huset, visste inte i vilken av våningarna som Nora bott, men vi blev hembjudna dit och fick se båda lägenheterna. Det lustiga var att planlösning och allt påminde starkt om hur det ser ut härhemma (huset var nybyggt 1912, vårt hus i Halmstad är byggt 1908).
Här ser man hur huset ser ut idag:
Det var kul att uppleva, och att fantisera om hur Nora och hennes hushållerska haft det. Särskilt undrar jag hur det var efter fostermodern Sophies död 1916? Det är en spännande gåta, den om vad det var som fattades (om det nu var något?) Nuttan, Lyckas storasyster?
Så till detta med graven.
Jag kanske överdriver, men här är det – för att använda Luitgards egna ord från den 13 juli 1889, – ”det hela är mystiskt, i sanning”.
I uppdraget att hålla pratet från Scenkanten ingick att göra en inspelning av detsamma på eftermiddagen – det hela ska läggas ut på nätet. Min clou i ”pratet” var att avsluta med att Sixten fick ett monument efter sig, på Tåsinge. Hans grav på Landet kirkegård är ju kopiös. Och så slutklämmen i sommarpratet: ”Luitgard, hon vilar under en sprucken gravsten på Vetlanda kyrkogård”.
När inspelningen var gjord tog jag en liten tur till kyrkogården. Roland och jag hade ju planerat att gå dit senare, med taklökarna. Nu ville jag bara titta, inspelningsstudion låg alldeles intill, så jag stegade dit. Och nu kommer det mystiska:
Luitgards gravsten (till höger)  är putsad och rengjord – av sprickan syns inte ett spår.
Så här såg stenen ut när jag fotograferade den i mars 2013:
”I sanning mystiskt”, tänkte jag, och pratade med en av kyrkogårdsarbetarna, som inte hade ”tänkt på” att något såg annorlunda ut.
Nu har graven iallafall prytts med några växter – och jag funderar fortfarande över den kunnat bli som ny. Det där med gravar är för övrigt ett spökeri. Inte bara Sixtens grav på Tåsinge, som ju varit föremål för omgestaltning många gånger under decenierna. Men också Lyckas föräldrars grav, i Rörum. Gång på gång uppmärksammas den. Tidigare i artiklar i tidskriften Österlent, nu senast i boken:
Vi avrundade resan till Vetlanda med att ”göra” Småland i Jönköpingstrakten. Så fint det är där!
Visingsö i fredags, hela dagen, per cykel. En upplevelse!
Så tack, Luitgard, för all inspiration. Men VEM gav dig en ”ny” gravsten????

Gotovetlanda

Konstig sommar. På något vis går man och väntar på att den väl ska komma igång snart. Jag har badat en gång, i förra veckan i Bjärnum. Idag tog jag en promenad längs havet, mitt på dagen, iklädd yllekofta (den 25 juli!).

Men, snart är det augusti. Kanske kommer värmen då? Hoppas iallafall på sol den 2 augusti framåt kvällen – då ska jag sommarprata från Scenkanten i Vetlanda. https://www.destinationvetlanda.se/sv/sommarprat

Den scenen tror jag faktiskt ligger nästan exakt på den plats där Lycka bodde (huset rivet nu, biblioteket ligger där). Det ska bli kul att komma till Vetlanda igen – denna gång en tid på året som medger plantering av något på Lyckas grav. Funderar på vad…. men vad som helst blir bättre än som det är nu. Ingenting.

Här, på Uplanda herregård utanför Vetlanda vistades Luitgard och barnen sommartid på 1880-talet. Härifrån skrev hon sina brev till storebror Carl, sommaren 1889. Mer om dem den 2 augusti från scenkanten!