Primära källor, källrevision – och om hur man citerar…

Nu har Klas Grönqvists bok ”En droppe föll” (2013) blivit översatt till danska. Den har fått fantastiskt fin layout och bättre illustrationer (förlag Kle Art ”En dråbe faldt”).

Och myten om Sixtens psykiska ohälsa har fått vingar igen. ”Sixten Sparre var inte vid sina sinnens fulla bruk! … verkar det ha gått så långt att han bör ha kunnat betraktas som manisk på psykosnivå” – detta är Klas Grönqvists antagande (2013, s. 79). ”var ikke længere ved sine fulde fem … han kunne betegnes som manisk-psykotisk” (2017, s. 56).

Inför bokreleasen på Tåsinge i lördags skrev Fyns Amtsavis:

Det är mycket tal om ”ny viden”, ”sandhed” och ”kilderevision”.

Som stöd för hypotesen att Sixten var ”psykiskt ostabil” anförs i boken Sixtens våldsamma övertrasseringar – de som han gjorde för att kunna fortsätta att leva på den nivå som äktenskapet med Luitgard (med en stora hemgiften) givit honom möjlighet till. Han hade skaffat sig vanor som han inte längre hade råd med. Därför levde han på krediter. Inget ovanligt – det räcker att se Lyxfällan i TV3 för att se liknande människoöden. Slarvrövar, men inte psykiskt sjuka.

Och så är det det privata brev som hans far skrev till godsägaren på Valdemars slott, på vars ägor de båda liken hittades. Baronen har åsamkats besvär, och pappa Sparre vill tacka och be om ursäkt å sonens vägnar.

Brevets inledning – efter de sedvanliga tacksamhetsfraserna – låter som en vädjan från en förälder till en annan ”Förstå oss!”. Sigge Sparre skriver:

”Att för er skildra hvad ett sargadt faders- och modershjerta skall känna vid ett tillfälle som detta, behöfver jag icke, ty detta inser Ni nog!

Allt detta slog ner som en blixt öfver oss.”

Det är ju just det – när någon gör något alldeles oväntat, något som vi finner olämpligt, reagerar vi med att spontant säga:
– Är han inte klok? – Har han blivit komplett galen? eller – Är han tosig?

De fasta uttrycken ovan ska  ju egentligen inte ha frågetecken. De är retoriska frågor (och borde egentligen förses med uttropstecken) som har betydelsen:
”Detta är för mig så underligt och oväntat att jag kan inte finna NÅGON annan förklaring än att han har blivit totalt vansinnig”. Därmed PÅSTÅR vi ju inte att personen är vansinnig – det är ju inte det vi menar. Snarare understryker vi att beteendet avviker från allt vi tidigare sett hos denna person.

Sixtens förtvivlade pappa skriver:

”Hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”

Att ta Sixtens pappas uttalande i hans tack- och ursäktsbrev bokstavligt är ju rent nonsens. Att dessutom välja att citera på följande vis är tendentiöst:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sixten_Sparre

”Att han var mentalsjuk hävdar också hans egen far i ett privatbrev daterat 30/7 1889, bevarat i Tåsinge lokalhistoriska arkiv: ”… att hans hjerna numera icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”. 

Brevet från Sigge Sparre är en primärkälla. Men sättet att beskära citatet, och ta det ur sitt sammanhang, är oprofessionellt. Att dessutom presentera det som ”ren och skär sanning” pga att det kommer från en primärkälla – ja, det lämnar mycket i övrigt att önska om man vill vara hedervärd.

Primärkällan är Sigge Sparre, ett brev från en förtvivlad far som försöker förstå det hemska som sonen gjort. Låt mig för första gången presentera ännu en primär källa. Ett brev som Sixtens hustru Luitgard skrev 6 augusti 1889.

Hon söker svar på frågan: hur KUNDE han? och den enda förklaringen är, då som nu: ”han måste ha varit rubbad, från sina sinnen, tokig”. Men därifrån är det långt till att den döde ska diagnosticeras med ”bipolär typ 1 med dominans för maniska episoder” (K Grönqvist (2013) s 79).

Jag väntar fortfarande på att få se de ”primärkällor” som verifierar att:

”Sixten skrev dagligen brev till Elivra”

”Sixten hotade att ta livet av sig om hon inte följde honom”

Påståendena finns i Laura Madigans brev (återgivet i Enevig (2005) s 107 ff), skrivet i förtvivlan samma dag som Sigge Sparre skrev, 30 juli 1889. Har Laura öht sett några brev från Sixten? Är det inte som hon försöker förstå? Naturligtvis känner hon skuld över att inte ha anat.

Någon primärkälla är inte Lauras brev! Visa Sixtens dagliga brev till Elvira, och jag ska tro på dem och på Sixtens hot om självmord!

Två föräldrar, var och en utom sig, försöker finna en förklaring på något som slog ned som en blixt. Ingen hade märkt något. Inte heller Sixtens regementskamrater, dem han lånat pengar av, hade på något vis anat att den glade gamängen Sixten var ”från vettet”. Han är 35 år och har aldrig visat tendenser på psykisk sjukdom. Motsäger inte detta hypotesen om psykisk ohälsa? För så vitt man inte klassificerar förälskelse som psykos….

En skitstövel är en skitstövel, men man behöver inte vara galen för att vara en oansvarig och egoistisk slarvröv…

Minnet av Stockebo

10414380_799321270129753_7190954130788841975_nHär på Stockebo (numera Stockeboda gård) i Rörum, Alebo härad på Österlen, föddes den 3 januari 1859 Luitgard och Carlos Adlercreutz tredje barn, Luitgard Engel Agda Dorotha.

Som så ofta på den tiden (i 20% av fallen) drabbades modern, Luitgard Alfrida Emilia, av barnsängsfeber. Hon dog den 21 janauri och IMG_0349 2vilar på Rörums kyrkogård.

Var det denna lokala anknytning som skapade det stora intresset för mitt framträdande på Österlens museum häromdagen? Hur som helst: det var vekligen roligt att möta denna intresserade publik med 80 glada österlenare (70 hade fått nej pga av platsbrist!) i Simrishamn. Och repris blir det på Österlens berättardagar, veckan efter midsommar. Kanske t o m i Rörum?

Fastlagsbullar – inte ”semlor”

Elivraartikel

ur Ystads Allehanda 4 feb 2017.

På torsdag tar jag Öresundståget till Lund och byter sedan till Pågatåg: riktning Simrishamn. Ska bli kul! Skåne är ändå alltid SKÅNE! Och där äter man ”fastlagsbullar”, inte semlor. På Österlens museum är de dessutom hembakade – och jag ser fram emot att få berätta om Lycka på hennes hemmaplan. Närmare Rörum kan man inte komma. Och till ”fastlagsbulleföredraget” lär det strömma massor av österleningar – museet har redan fått säga nej till ett trettiotal….

Roligt att Lyckas historia tilldrar sig intresse, så här 128 år efteråt!

Glædelig jul

img_0239Nej, det är inte tomten vi ser på bilden (som är tagen i stuen på Bjerringbro højskole på Midtjylland) – det är Grundtvig, grundaren av det danske folkehøjskolevæsen. Det som jag kom i åtnjutande av i början av december då jag ”tog på højskole for at lære lidt Photoshop”. Men fick så mycket mera i bagaget av grundtvigiansk anda och danskt språk. Framför allt tack vare de goda människor som jag lärde känna där: Mette, Ole og Yvonne og alle de andre.

Julafton. Den julen, den julen…. Den blir aldrig riktigt som man tänkt. Här sitter jag, i splendid isolation (rätt skönt, faktiskt. Men väldigt olikt jularna på 80- och 90-talen i mitt liv!).

Om jag NU tycker att julen är liksom stillastående (den som förr rusade fram i rasande fart) – hur var den då för Lycka och barnen året 1889 i Kristianstad? Eric var 9 år – dvs han förstod säkert vad som hänt ett halvår tidigare. Märta (min farmor) skulle fylla 8 den kommande nyårsaftonen – naturligtvis förstod också hon. Jag skulle kunnat ge mitt sparkapital för att få veta vad hon tänkte. Men, Lycka valde att – för att skydda sig själv eller av solidaritet med sin far? – sluta sig som en mussla. Så gör vi människor, vi bevarar våra hemligheter. Ungefär som modern i boken av Delphine de Vigan som jag slukar just nu: ”Ingenting kan hindra natten”. Rekommenderas till alla som intresserar sig för familjehemligheter!

Skillingtryck i juletid

img_4422

Sixten och Elvira pryder PRO pensionären 2016:9, och är man intresserad av skillingtryck finns en trevlig och innehållsrik artikel, skriven av Anne-Marie Nilsson, inne i tidningen.

img_4421

Anne-Marie har en spännande blogg med mera läsning i ämnen som rör släktforskning och historia. Där hittar vi Lycka också. avamie.blogspot.se/2016/04/om-skillingtryck-kniven-och.html

Sevärdheter på Tåsinge

Just hemkommen från Svendborg, med flera ovanliga upplevelser för en svensk i bagaget. Diamantbröllop – alltså firande av en 60-års bröllopsdag. Och vilket firande! Det var en fantastisk dag, att få vara med och sjunga på morgonen vid äresporten för Louise och Johannes – dessa kära och goda vänner. Vänner som jag fått tack vare Sixten. För att inte tala om själva festen som varade hela dagen: god mat, härliga människor och fin musik, allt till brudparets ära. Av alla timmars arbete med att söka spåren efter Sixten, Elvira och Luitgard så är detta det mest fantastiska: att jag nu har många vänner i Svendborg, en del så nära att de bjuder in till diamantbröllop! Tack Johannes och Louise, Hanne och Gunnar, Jytte och Per! Och tack till er på museet – det känns som att komma hem när jag kommer till Svendborg, tack vare er!

Turistsäsongen 2016 närmar sig, och nu finns turistkartan över Tåsinge att hämta bl a på biblioteket i Svendborg:

IMG_4179

 

Tre av 24 sevärdheter är relaterade till Sixten och Elvira. Deras historia är alltså än mer intressant idag, än då jag första gången besökte ön, för ca tio år sedan. Då fick man leta sig fram till mordplatsen. Nu är det bara att följa kartan:

IMG_4180IMG_4181IMG_4183

Lika?

paradLycka1908kathinka liggandeÄr vi lika, Lycka och jag? Ju äldre jag blir desto mera tänker jag att jag är som hon. Rätt seg, uthållig. Som en gammal häst 😉

Och orkade du, Lycka, så orkar jag. Livet har många oväntade och tröttsamma upplevelser i beredskap. Inte bara att, som nu, sitta som en dränkt katt efter cykelfärd hem från tågstationen. Nej, det är större besvikelser också, sånt som rubbar ens cirklar. Sånt man ALDRIG trodde skulle hända. Plötsligt, när man som minst anar, ställs man inför dessa erfarenheter. Så är det för alla – inte bara för mig, även om jag just nu ligger sömnlös på nätterna.

Idag läste jag ut den underbara familjeberättelsen av Tommi Kinnunen, adlibris.com/se/bok/dar-vagarna-mots-9789113064352

Det är en sån bok som man vill börja om på så snart man läst sista sidan. Den skildrar LIVET, och livet långt från de förutsättningar som både min farmors mor Lycka hade på 1880-talet och jag har på 2010-talet. Läs den, alla! Den är dessutom ett intressant exempel på hur man kan bygga en berättelse på annorlunda sätt. Alla historier måste inte berättas enligt Ola Olssons ”hollywoodmodell” voodoofilm.org/artikel/filmens-struktur. Kinnunens är ett spännande, just när man börjar läsningen lite svårläst, experiment. Men sååå så mycket det ger åt läsaren att fylla i och se inne i huvudet! Berättarkonst när den står på topp!