Recension 15

Götene kommuns hemsida, bibliotekets nyhetsbrev 22 augusti:

gotene.se/upplevaochgora/bibliotek/nyhetsbrev/biblioteketsnyhetsbrev/biblioteketsnyhetsbrevaugusti2014.17942.html

Där har vi en som omsorgsfullt läst min bok om Luitgard! Så glad jag blir! TACK Götene!sorgeliga-saker-hande-elvira-madigan-sixten-och-mig
ugglan_ram

Svartsjuka

Vad tänkte Lycka dessa dagar på sensommaren 1889? Utåt höll hon masken. Inför barnen låtsades hon som ingenting. Men hemma gapade dubbelsängens ena sida tom.IMG_1468

Självklart brottades hon i sitt inre med tankar på ”den andra” – hon som förvridit huvudet på hennes Sixten. förföriskt liggande

Det var ju så det verkade efteråt. Sixten hade blivit passionerat förälskad. Tappat huvudet (som man sade på den tiden) och låtit sig förföras. Kanske kändes det så här inuti Lycka:

IMG_2521August Strindberg Svarsjukans natt. Målad i Berlin 1893. Strindberg gav målningen som förlovningspresent till sin blivande andra hustru Frida Uhl.

Hjälp! Vad tänkte Frida när hon fick den?

 

Resväskeskörd

Det bästa med att komma hem från en mässa, det är att packa upp väskan med alla påsar, broschyrer och lappar man plockat på sig. Och böcker man köpt ”för att de kan vara kul att läsa”.

Nu har jag möjlighet att fördjupa mig i bondhustrurnas sexliv (Gåtan Märta Cajsa 1810-1850 : en bondhustrus passion och Och hustrun lade sig hos drängen : exempel på bondhustrurs sexualliv 1820-1830). För att inte tala om artiklar i årsboken Jämten. Där hittade jag artiklar om det gamla Östersund (Lösdrivare på stan, Kvinnoverk : bilder från kvinnors arbetsliv, Marknadsnöjen i Östersund för 100 år sedan och Spanska sjukan).

Alla ämnena berör mina jämtländska rötter och jag nästan brinner av längtan nu att sätta igång och rota i dem. Det är bara det där med tiden. Och livet – man blir helt osocial när man genom datorskärmen flyttar tillbaka i tiden. www.sfd2014.seIMG_2520

Hösten närmar sig – snart är det Bok och bibliotek i Göteborg

Här nedan visas medverkande i seminarieprogrammet 2014 liksom i monter- och scenprogrammen.
Programmet hittar du här.

Lindhe, Kathinka

Evenemang

Roligt att vara med i mässprogrammet! Dessutom vid samma mässa som sonen, som har seminarium på torsdagen: bokmassan.se/sv/program/arets-medverkande/?person=10642

Zoïla Amalia Dolores

Artikeln som jag skrev tidigt i somras till tidskriften ”Släkthistoria” (nr 2014:4) väcker en längtan inom mig. En längtan efter ett nytt projekt. Men kring vem?

En kvinna i släkten ska det vara. Jag har funderat på min mormors mor, Kristina. Hon hade rakt motsatt bakgrund mot Lycka. Kristina kom från Oviken och blev ensam mor med olika fäder till barnen. Hon lämnade dem hemma hos släkten på landet, eftersom hon själv jobbade inne i stan. Jag tänker mycket på min anmoder Kristina och hennes öde.

Men den jag nu i vinter vill ägna mig åt är nog Zoïla – Lyckas faster.Zoila d äNär Sixten och Lycka döpte sitt andra barn, min farmor Märta Sofia Margareta Luitgard 1883, var Zoïla ett av dopvittnena. Hon omnämns som ”Dopvittnet fru Homejer”. Zoïla var Lyckas pappa Carlos´ storasyster (hon var ett av de tre syskon som kom från Colombia till Sverige), född i Caracas i Venezuela 1825.

Zoïla (de två punkterna över i anger att båda vokalerna har betoning) var alltså Luitgards (Lyckas) faster. Kanske fick hon ersätta min farmor Märtas mormor som dopvittne, eftersom Märtas mormor, Luitgard Colliander, var död? Ett av de andra dopvittnena vid dopet i Kristianstads stadsförsamling var Märtas farmor, Adèle Sparre.

Zolïa Adlercreutz var gift med godsägaren Eberhard von Homeyer (1820-1878). Vid dopet av min farmor 1883 var hon 58 år och hade varit änka i fem år. Hon levde sina sista år i Cannes, där hon dog 1900. Hur hamnade hon på franska rivieran? Det skulle jag vilja fördjupa mig i. Och om det går: vad gjorde hon i sitt liv?

I Krigsarkivet förvaras en samling brev, skrivna på franska, som hennes far Fredrik Adlercreutz skrev till Zoïla när hon som tonåring kommit till Sverige. Fadern (och även modern, men hon försvann på något vis ur historien) var kvar i Colomiba. Breven är, enligt vad min far Casimir berättade, mycket ”kära” och omsorgsfullt förmanande till dottern.

Titta på Zoïlas klänning: en empireklänning avskuren under bysten. Så mycket bekvämare än de hemska, snörda kreationer som nästa generation kvinnor tvingades bära.

 

Släkthistoria

IMG_2422

Senaste numret av den nya tidningen Släkthistoria (2014:4) har en sex sidor lång, vackert illustrerad, artikel om ”Löjtnant Sparres övergivna hustru”. Redaktören, Tord Karlsson, skriver: ”Elvira Madigan-dramat känner många till, men den övergivna änkan får först nu sin historia berättad, tack vare ihärdig släktforskning”. slakthistoria.se

IMG_2419

Respekt för anfäderna?

IMG_2414

 

1889, samma år som Sixten stack med Elvira, startades Bergdala glasbruk. Där, och på alla de andra glasbruken i östra Småland, har en stolt tradition av svenskt hantverk framställts i över hundra år. Nu är det slut på de flesta bruken (vilket gestaltas på ett enastående sätt i föreställningen ”Glasjesus” byteatern.se/forestallningar/sommar-2014/sommarteater som jag såg igår. Gertrud Larsson – tänk om man kunde skriva manus som hon! Komik och tragik på samma gång, genialiskt!).

Men på Bergdala och Skruv och något bruk till kämpar man vidare.

Bergdala, som drivs av en kines (så märkligt kan historien utveckla sig), tillverkade i morse glaset till den snygga utomhuslampan http://webshop.gysinge.nu/products.php?product=Funkis%2C-utomhuslampa som man tycker är så dyr. När man ser hur den tillverkas förstår man faktiskt. Hantverk blir vackert. Men det tar tid.

Bergdala bed & breakfast rekommenderas! Det var trevligt att bo i glasmästarbostaden, vakna på natten och se fabriksskorstenen stå mörk i fullmånens sken, för att sedan äta en god frukost efter att ha snackat med dem som arbetar i hyttan.

Vilken fin devis: ”Begrunda och respektera våra fäders gärningar”. Fast… det förstås…. jag vet inte riktigt om just jag kan begrunda och respektera min anfaders gärningar. Inte om det är Sixten jag tänker på….

Men jag begrundar och respekterar min anmoder Lyckas gärningar – det gör jag!

Genialiskt eller fel? Om att välja form för berättelsen

En bok räknas som antingen skön- eller facklitteratur. Boken om Luitgard Sparre, född Adlercreutz och kallad Lycka,sorgeliga-saker-hande-elvira-madigan-sixten-och-mig är BÅDE OCH. Vilket har irriterat några läsare.

Det är avsnitten ”Lycka tänker” som skaver. Men greppet har också fått några att utbrista: genialiskt! Så olika kan man läsa!

Jag bar på en berättelse om människor, för länge sedan döda. Den hade följande element:

Släktforskarfakta som gav stommen till personernas liv. Född, flyttat, konfirmerad, lysning, giftermål – allt i datumform. Det går att läsa ut mera här än man i förstone kan tro. Vilka fler flyttade? Där får man veta något om familjens storlek. Fanns tjänstefolk? Säger en del om vilken ekonomisk standard man levde på. Dessa fakta bildar en tidslinje, och man kan lägga flera familjemedlemmars linjer parallellt. Deras liv gick ju in i varandra – en familjemedlems öde påverkade en annans, precis som i vår tid.

Gamla fotografier från släktalbumet. Och andra bilder, på hus och miljöer och föremål som tillhört personen.

Historiska fakta. Allt det som man kan hitta om tiden i fackböcker. Hur umgicks man, just där och då. Arbete? Kläder? Bostad? Vad betydde det till exempel att bli konfirmerad då, just under den tid som skall skildras? En viktigt hylla i biblioteket är den för hembygdslitteratur. I årsböcker finns många  skildringar som kan vara relevanta: hur gick torghandeln till i Kristianstad på 1880-talet, till exempel.

Skönlitteratur med skildringar från just den tiden, helst från den platsen. Ovärderligt, för att flytta sig tillbaka i tiden.

Dagstidningar från orten och tiden – inte bara artiklarna, utan också annonserna säger mycket om tidsandan.

Ja, så sitter man där med sitt hopsamlade material. Hur ska det presenteras? Man kan berätta: född där och då, döpt då, konfirmerad då – och så komplettera med de historiska fakta man lyckats hitta. Som en tidslinje, med ”kött på benen”. Men det blir ju lite tråkigt: ”Lotten konfirmerades i Ödsmåls kyrka den 16 juni 1888. Konfirmationen innebar att flickan nu räknades som vuxen, vilket syntes på hennes klädsel. Hon fick nu bära håret uppsatt…. osv”. Har man en bild kan man komplettera med den här. Och så betar man av vidare, fortsätter att presentera sina fynd från kyrkböcker och husförhörslängder.

Ja, jag funderade mycket på formen för ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Till sist fann jag den, inspirerad av nutidens bloggande.

Det fanns inga brev och dagböcker efter min huvudperson. Men jag konstruerade tankar, ”Lycka tänker”. Här presenteras mina släktforskarfakta, som om Lycka själv berättade dem:IMG_2389

Varje sådant stycke följs sedan av några sidor med fakta, plus bilder som passar in i ämnet. Det var bilderna och de släktforskardata som jag forskat fram som styrde VAD som skulle tas upp. Därför är det ibland hopp i tiden i ”Lycka tänker”, något som irriterat en recensent http://www.boktipset.se/bok/sorgeliga-saker-hande–elvira-madigan-sixten-och-mig som tycker att det saknas upplysningar i berättelsen om Lycka.

Men det finns bara ”Lyckas tankar” kring sådant som jag har fakta om. Den som vill att jag ska berätta mer måste förstå att detta är vad som har gått att hitta. Inget är påhittat – jo, sättet jag presenterar det på, som Lyckas tankar, som ju blir skönlitterärt.

De andra sidorna blir facklitterära. Och nu blir det kaos i huvudet på en del – så kan man väl inte göra? Det blir ju fel!!!! Fel, fel, fel! Tycker några. Å andra sidan har flera läsare spontant sagt: genialiskt! De tycker att formen levandegör det torra släktforskarstoffet.

Men inte kan man tillskriva Lycka tankar, säger någon: http://www.saganomsagorna.se/2014/07/recension-sorgeliga-saker-hande.html

Varför inte, undrar jag? Tänkte gjorde hon ju garanterat. Och när det kommer till de verkligt dramatiska delarna av hennes levnadslopp – då tänkte hon säkert som du och jag och de flesta andra skulle ha gjort:IMG_2390

 

Tröst

IMG_2386

Nej, nån tröst fanns inte att få för Luitgard, 30 år och nu änka. Men den som gör sig stark för att inte visa utåt, den klarar sig också igenom. Hur hon sedan blev inombords, det är en annan sak. Känslomässigt urgröpt – självklart! Lycka bestämde sig: inte visa något för barnen. Allt ska vara som vanligt. Så kanske satt hon denna kväll, när hon hade nåtts av budet från Tåsinge, och läste sagor för de båda barnen – Erik 8 och Märta 7?

Inte skulle det vara till tröst för henne då, att få veta att den sanna historien skulle berättas 125 år senare. Som här t ex, i nättidningen Rötter:

http://www.genealogi.se/123-nyheter/2013/1101-den-sanna-historien-om-elvira-madigan

Och ännu hade Gustaf Fröding inte formulerat de trösterika orden:

si, efter natten kommer alltid dag

och såret läks och natten har en ände

Det gjorde han först 1894.  www.svensklyrik.se/poeter/gustaf-froding/saul-och-david Men Lycka var ju inte särskilt intresserad av lyrik…

Bilden ovan skulle kunna föreställa Luitgard när hon läser godnattsaga. Men den är ett utsnitt av en bildfris på Nislevgaard Mødre- og Spædbørnehjem, målad av Georg Andersen.

Gardinen drogs ner – dörren bakåt slogs igen

IMG_1466Hur Lycka fick beskedet vet vi inte, men det var idag för 125 år sedan.

Jag föreställer mig att hon frös till is inombords. Så har jag själv reagerat, då livet givit mig en smocka. Meddelandet, som förmodligen kom som telegram till lägenheten på hörnet av Västra Storgatan – Ågatan i Kristianstad, var långt mer än en av livets örfilar. Det var så hemskt att det inte gick att berätta om. Inte för barnen, inte för någon.

Luitgard drog ner gardinen, dolde sig för omvärlden och stängde en dörr bakåt. Det var som att hon låste den dörren med dubbla lås. Och vad annat kunde hon göra?

Idag, den 23 juli 1889, gick första delen av följetongen i pressen. Fyns Tidende rapporterade:

Revolverdrama. Fra Ritzaus Bureau telegraferes til os: I Nørreskov paa Taasinge er fundet en Herre og en Dame, bægge dræpte ved Revolverskud. Han er i Følge Visitkortet en Løjtnant Sparre af Skaanske Dragonregimentet; hun antages være Cirkuskonstnerinde Elvira Madigan.

Nu startade de uttömmande artiklarnas rad. Dag efter dag kunde man i Danmark och Sverige läsa om alla detaljer. Nu visste alla. Och Luitgard försökte dölja. Barnen fick inget veta.