I början kunde jag inte få nog av pestinformation. Alla rekommenderade Albert Camus, Björn Olsen och Hanne-Vibeke Holst. Nu är jag mätt, jag vill läsa om annat.
Men tipset om Holst stannade kvar och jag plockade fram underhållande ”Min mosters migrän”. Ett tips till den som har missat – hög igenkänningsfaktor! Här ett exempel:
Exakt beskrivning av Bo Widerbergs romantiserade skildring i hallonrött och bokskogsgrönt!
Nu har jag startat ett instagramkonto om Sixten, om hans liv och om dramat 1889. Där, och i boken som kommer längre fram i sommar kan man läsa om hur det VERKLIGEN var.
”Vacker var han, utav börd : Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan”, Ekström&Garay, 2020.
Tack till Cecilia Leveaux på Svenska Ambassaden i Köpenhamn som arrangerade, till Catharina Collet på Dansk-Svensk kulturfond som engagerade, Merete Pryds Helle som kommenterade och till Henrik Bo Hansen som musicerade! Det var en dejlig eftermiddag sammen med alle som kom! https://www.facebook.com/EmbassyOfSwedenInCopenhagen/videos/271737720194347/
och här är länk till DR-intervjun, med halvdanska, lite telefonstrul och allt: https://www.dr.dk/radio/p1/kulturen-pa-p1/kulturen-pa-p1-2018-11-05#!00:27:50
Imorgon gör jag som Sixten och Elvira, jag styr kosan till Köpenhamn. Extra kul är det att veta att intresset varit så stort, många fler än vad som får plats ville komma.
Dramat från 1889 lever än! Det förstod jag då DR-kultur ville ha min medverkan i eftermiddagens program. Det är ovant att vara den som blir intervjuad (mycket bättre att hålla i mikrofonen själv!) och för att det hela skulle flyta i direktsändning satt jag här med nybryggt kaffe, en särskild app installerad på telefonen (som ändå inte funkade, det fick blir fast linje istället) och en nyskriven fusklapp. Jag lär mig aldrig att räkna på danska.
Men idag har jag tränat inför morgondagens framträdande, tres og firs og alt hvad det nu hedder! Imorgon blir det ambassadframträdande, tillsammans med en av mina favoritförfattare: Merete Pryds Helle.
Min syster Maria och jag – vi tog vägen om Carlos och anmodern Luitgard (Lyckas föräldrar) – alltså deras grav i Rörum, där de vilar tillsammans med dottern Eleonora (Nora, eller Nuttan) – imorse, på väg till Österlens museum i Simrishamn.
Tack ”Österlen berättar”, och tack engagerade Lena Alebo. Museet i Simrishamn är en pärla! Särskilt denna förmiddag under taksparrarna längst upp i huset. Tjugofem entusiastiska och intresserade seminariedeltagare, och så Susanna Alakoski och hennes man Mats Söderlund, samlades för att fundera över detta:
Själv deltog jag med en ny version av berättelsen om Lycka – nu med hennes egen röst infogad i historien om vad som hände i juli 1889. Snacka om primärkälla! ”Det som berättas från hjärtat går rätt in i hjärtat” konstaterade vi på seminariet. Det märktes i luften denna söndagsmorgon på berättarfestens sista dag. Luitgards ord går rakt in, nästan så att håren reser sig på armarna. Och alla, till min förvåning (eftersom publiken inte var 70+), klämde i när jag tog upp skillingtrycket. Det är verkligen väl förankrat !
Tystnad. Det enda som hörs är en och annan fluga, knattret från datorns tangenter och hur morgonens regn droppar från träden runtom. Solen bryter igenom och jag försöker gjuta liv i min anmoder Kristina, generationskamrat med Lycka. Allt i deras liv skilde sig åt. Ekonomiska förutsättningar, socialt sammanhang och vardag. Medan Lycka var änka hade Kristina två oäkta barn med olika fäder.
Ändå finns mycket som förenar de båda ensamstående tvåbarnsmammorna. En sorg och en längtan kom att dominera bådas liv. Här, hos Veronica Grönte på www.forfattarskola.se, på gränsen mellan Småland/Skåne/Blekinge, försöker jag få Kristina att framträda ur historiens dimmor. Bilden med Kristina och hennes barn är tagen ca 1900.
Res dig upp, Kristina, från fotografens stol!
Följ med mig en stund så att jag får lära känna dig!
Idag var första ”sandaldagen”. Blommande körsbärsträd, vindstilla och försommarvarmt. Rapsen blommar. Björken har slagit ut, liksom boken: Denna strålande söndag valde 75 personer att, istället för att njuta eftermiddagens försommar, gå inomhus för att delta i PRO Akademiens program om ”Sorgeliga saker hände …”! Vi sjöng skillingtrycket tillsammans, till Manolos fina pianoarrangemang
Manolo kom till Sverige från Spanien 1967 för att spela i Cirkus Scotts orkester. Idag hade han med sig sina noter i sitt ”Bloc Musica”.
En trivsam eftermiddag på Karl XI i ett Halmstad i försommarskrud.
I mina föredrag brukar jag berätta om kvinnans korsettering under senare delen av 1800-talet. Bilden av Sixten Sparres syster Bibi väcker alltid intresse – och förfäran.
På besök i Stockholm över påsken ramlar jag över senaste numret av tidskriften Biblis. Ämnet är mode, sett ur Kungliga bibliotekets samlingar av småtryck. Spännande!
En artikel rör just korsetten genom tiderna:Här kan man läsa om hur korsetten ”vandrade” från kokottens klädsel till överklasskvinnans, och hur den orsakade skador på de inre organen på de kvinnor som bar den.
Spännande läsning! Bara denna uppsats gör att man blir sugen på att prenumerera – trots att årsavgiften för Biblis (4 nr per år) är 400 kronor!
En älskad bild av en älskad mor. Någonstans har den suttit uppnålad på en vägg. Någon har suttit med bilden liggande på ett bord, och ”OJ! Nu spillde jag på den…”
Bilden gick att frilägga från fläcken så att den kunde bli omslagsbild på min bok ”Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig”.
Idag har jag mejlat kopia på originalbilden till programmet Släktband i P1. Elisabeth Renström, programmets ena redaktör, skrev:
Programmet om Lycka kommer att sändas den 19 januari, och till webben och framför allt som pressbild skulle vi behöva en fin bild på henne. Den som sitter på bokens omslag tycker jag är fin, och jag tror att den skulle kunna locka till lyssning.
Så måndagen den 19 januari kl 10.35 hör man Lyckas historia i programmet som berättar många spännande öden. Hör t ex om Andreas Bruce som föddes som Therese Bruce år 1808. WOW, vilken historia! sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=2068
Det är snart ett halvt år sedan boken om Lycka kom ut. Jag har legat i för att få den känd – hur ska boken annars hitta sina läsare? Roligast, för mig som bibliotekarie, är ju att den sålt så bra till biblioteken. Varje vecka sedan i slutet av maj har det ramlat in beställningar från Bibliotekstjänst. Det har varit ett pyssel med paketering och att kuta iväg till Hemköps lilla postavdelning.
Det börjar bli glesare mellan beställningarna så här efter ett halvår, men igår postade jag ytterligare två ex till Btj.
Boken lever sitt eget liv nu. Då och då får jag reaktioner. I brev, och när folk (alltid kvinnor) dyker på mig på stan: i duschen, efter träningen: ”Jag har läst den två gånger. Jag blev så berörd – jag grät”. I kön i mataffären: ”Det var en så vacker bok – tack för allt jag fick lära mig om kvinnors liv!”
Den som vill ha ett ex kan tävla med tidningen Lingonet:
