Skotten

skottet stortVar det igår, den 19 juli, för 125 år sedan? Eller idag, den 20:e? I ”ligsynsattestet” antar man att skotten föll natten mellan den 18 och 19 juli – ”ligene funnet den 22 juli henad aftenen”. Dateringen gjordes utifrån den grad av förruttnelse de var i. Den var stark – och detta trots att det var en kall juli just detta år. 15-17 grader och gråmulet.

Ja, du Sixten. Jag tänkte så mycket på dig just idag. Jag som är ditt, som man säger på danska, ”oldebarn”. Alltså barnbarnsbarn. Själv satt jag i skuggan av mitt valnötsträd, med mitt lilla barnbarn Beate 1 år i famnen. Det susade i elefantgräset och humlorna surrade, till Beates förtjusning.

Just i den stunden kände jag stark lycka. Hon är alltså ditt, återigen på danska, tip-tip-oldebarn och jag är snart (nåja) dubbelt så gammal som du blev. Så mycket mera jag fått ut av livet. Och så mycket du missade – du som hade alla chanser och ekonomiska förutsättningar, till skillnad från så många av dina generationskamrater.

Men du tänkte nog med Kierkegaard:

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Sören Kierkegaard blev staty efter sin död, utanför Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn:Søren-Kirkegaard-Statue

Och du Sixten fick en grav som liknar ett monument över en statsman.

 

Dubbelnamn

Under en (som det känns nu) kort period av mitt liv – ca 1978-1998, ok 20 år, men det är länge sedan – hade jag dubbelnamn. Det var under de åren då jag, likt Lycka, trodde att livet skulle bli så som det var ämnat att vara.

En familj, en framtid.

Så blev det inte, och när allt var i grus plockade jag bort mannens namn. Jag minns när jag deklarerade i radio (mitt jobb var programledarens, i Radio Halland) att jag nu hette Kathinka Lindhe (mitt flicknamn) och inte Fleischer – hur lyssnarna faxade (man gjorde det på den tiden) in lyckönskningar till bröllopet.

Men det var en skilsmässa, med allt vad det för med sig av tomhet, känsla av misslyckande och också sorg.

Fast det blev liksom komiskt, med lyckönskningarna. Hur som helst, jag kunde ju inte gå omkring med hans namn längre!

Tänk om möjligheten hade funnits för Lycka, på sin tid. Om hon hade kunnat ”klä av sig” Sparre-identiteten och återgå till sitt flicknamn: Adlercreutz. Kanske hade det varit lättare för henne att skapa sig ett nytt liv?

Våra liv har många likheter, Lyckas och mitt, men jag har så många fler möjligheter!

Jag vet inte. Men vad jag vet är att det känns MYCKET konstigt, att i den nationella biblioteksdatabasen finna min bok utgiven mer än 16 år efter det att jag återgått till min egen identitet, katalogiserad som ”Fleischer Lindhe, Kathinka”.

Vem är hon? Hur har hon kunnat skriva en bok? Hon finns ju inte.

Fixa det, Kungliga biblioteket! libris.kb.se/bib/16412835juni2014 002

Mitt namn är Kathinka Lindhe – inget annat!

Dödsdansen

Strindberg = kvinnohataren brukar man säga.

Så enkelt är det inte. På Skottorps slott, söder om Laholm, ger Görel Crona just nu ”Dödsdansen” – en tät föreställning. http://skottorpsslott.se/dodsdansen-pa-skottorp/#comment-72

Precis så som Strindberg ska framföras – på en intim teater. Ett gammalt stall som har förvandlats till en sekelskiftessalong. Scenografin leder oss 2010-talsåskådare vid handen, och placerar oss i tiden. Detta i ett stall, i Skottorp!

Jag såg Dödsdansen på Dramaten häromåret. Det var en avskalad scenografi som endast andades ”low budget”. I Skottorp får vi färdas bakåt till Strindbergs tid, tillika med fantastiska skådespelarprestationer av Johannes Brost, Henrik Norman och Görel Crona. Och så husan, som jag tror har skrivits till. Hon gestaltas underfundigt av Anders Axelsson. En suverän föreställning.image002

Nej, det är inte så enkelt att man kan avfärda Strindberg som ”kvinnohataren”. Dödsdansen, liksom Fadren, Fordringsägare och Fröken Julie, handlar om maktbalansen mellan man och kvinna. Kampen böljar, fram och tillbaka. Än är det mannen, än kvinnan, som har övertaget.

Men: kvinnan kan föda barn – det kan inte mannen. Mannen sliter för brödfödan för att försörja kvinnan och en klase ungar. Tänk om det inte är han som är far till barnen???? Det är det som är kvinnans övertag – enligt Strindberg.

Ibsen (Ett dockhem, Gengångare och Hedda Gabler) handlar också om maktkampen i parförhållandet. Allt skrevs under den tid som var Sixtens och Lyckas gemensamma liv – dvs de senare decennierna av 1800-talet. Kampen mellan könen.

Dorthe Sondrup Andersen skriver i ”Kærlighed i klunketiden” ( 2009):

Infolge tidens førende skuespilsforfattere består det interessante nemlig ikke i forholdet mellem Sixten Sparre og elskerinden, men derimod i forholdet mellem hr. og fru Sixten Sparre.

Dorthe Sondrup Andersens bok kan inte nog rekommenderas till den som intresserar sig för tidens tendenser i Norden kring 1880-1900.

En riktig hyggeaften

Tack Sixten för allt vad jag har fått vara med om i spåren efter ditt dåd i Danmark. Jag räknade efter häromdagen och kom på att jag, faktiskt, genom detta har fått tolv vänner och en massa bekanta på Fyn och Tåsinge. Häromkvällen var det riktigt hyggeligt, i den gamla delen av Svendborg.

Hanne och jag var inbjudna till min oldemor (alltså Luitgard = Marianne som gestaltade Lycka i det stora amatörskådespelet ”Elvira” och som sedan regisserat spelet i ytterligare två uppsättningar=Marianne, som skrev om min bok i Fyns Amts Avis i maj).

Inte nog med att jag fick ”träffa” Lycka, också Sixten (= Per som spelade Sixten som barn i den första uppsättningen och som sedan haft olika roller – bland annat rollen som Sigge Sparre, Sixtens far – och som kände historien utan och innan), var inbjuden till denna verkligt trevliga kväll. IMG_2287 IMG_2288

Som vi skrattade! Och så mycket vi hade att prata om – livet, teater och ja, kvällen gick i en rasande fart, allt medan vi njöt Mariannes goda mat och den fina haven med bron mot Tåsinge i bakgrunden. paradLycka1908okänt


Det var så hyggeligt, och jeg satte stor pris på att bli inbjuden till denna kväll.

 

 

 

 

 

 

De är inte helt olika varann, min oldemor på riktigt och kvällens värdinna, Marianne!

På bilden ovan ses hon, tillsammans med sin medspelare Erik 1982, då hon gestaltade Lycka i amatörskådespelet Elvira, som framfördes i Svendborg. Å om man ändå hade sett det.

Men på den tiden ägnade jag inte Lycka en tanke.

Nuförtiden leder Marianne flera teatergrupper i Svendborg, och i augusti är det premiär på en pjäs om olika människoöden på Fattiggården – låter jätteintressant!

Marianne har många järn i elden, också www.svendborgteater.dk/?page_id=93

Sören och Sixten

 

kierkegaardKanske är det för att jag är i Danmark som tanken slog mig? Läste Sixten kanske Kierkegaard? Var han möjligen påverkad av Sören Kierkegaards idéer?

Søren_Kierkegaard_i_Corsaren

Kierkegaard tillhörde generationen före Sixten. Han dog vid 42 (1855), året efter Sixtens födelse, men hans idéer levde vidare. I sitt verk ”Enten-Eller” (1843) talade han om tre olika existensmöjligheter:

den estetiska, den etiska och den religiösa.

Kanske kände Sixten en samhörighet med estetikern – den gudlöse egocentrikern, som föraktade vänskap och äktenskap?

Människan kan, sade Kierkegaard, i motsats till djuren, VÄLJA vad hon vill med sitt liv. Det är bara hon själv som kan bestämma över sitt liv.

Sixten hade inte fått välja sitt liv som militär, och säkert kände han sig föst in i äktenskapet. Och en dussinmänniska ville han verkligen inte vara.

Om han läste Kierkegaard fick han kanske impulsen att VÄLJA. Till exempel att leva med glans, så länge det går?

Mer om Sören Kierkegaard: www.filosofer.se/kierkegaard.html

Att bli recenserad

Att ge ut en bok – ett ekonomiskt vågspel, ja. Men vilken glädje med alla positiva tillrop i form av mail: ”Nu har vi läst ut din bok. Fascinerande historia! Fina bilder, välskrivet och intressant läsning”, SMS: ”Fantastisk historia du skrivit” och vykort: ”Så bra boken är, precis sådana böcker vill jag läsa – om verkliga människor!”.

Att höra ifrån folk som läst är värt alltihop. Undrar hur det kändes för Sixten när han gav ut sin diktsamling hösten 1887. Vad sa folk? Tidningrecensenterna var stränga:

IMG_0961Vad Lycka tänkte om diktandet vet vi från Sixtens dikt till Nuttan (sid 84-85 i Sorgeliga saker hände…)