Roll up, H C!

Det sista jag gjorde före avresan till Oviken var att beställa en ny roll-up, av samma typ som den som följt mig på Lycka-föredragen. Nu med H C Andersen, säkert en av de författare som Lycka läste. Idag levererades ”roll-uppen”:IMG_3501H C, jag och min sambo Roland ska ut och berätta i höst.

Vi har smygpremiär i nästa vecka på Bollaltebygget i Knäred. HCjpegAtt sitta inne nu, och greja med bildspel och manus, är inte svårt – regnet öser ner och blåsten viner runt knuten. Men till den 19:e borde det väl har lugnat sig och kanske blivit som en sommar ska vara?

… här är helg, djupt i skogarnas ro

FullSizeRenderDan Andersson-sällskapet har bjudit in fördraget om Sixten och Lycka till sin vårträff nu i Kristi Himmesfärdshelgen. Men – vad har familjen Sparres överklassliv gemensamt med Dan Anderssons liv i timmerkojan? Inte mycket, om man ser till det dagliga livet. Så här berättade Dan Andersson om sin bakgrund, när han 1907  tillskrev August Strindberg och bad om ett exemplar av ”En blå bok”:


Jag föddes år 1888 i en låg hydda af det allra lägsta slaget. Från tidigaste år förtrogen med hedens och Dan Avildmarkens ljung, lärde jag mig från början att intet är för smått för att vara roligt, om man bara icke är för stor. 
Bekant med skiftningar af sinnet och strider på själsdjupet från mina spädaste år, hade jag svårt för att finna vänner, ty det fanns ingen som hade någon slägtskap med min själ.

Nej, det var långt mellan livet i Kristianstad och det i Grangärde – men det var samma tidsanda, samma pulserande 1880-tal och det hoppas jag kunna gestalta här i Ludvika.

Ikväll börjar mötet med konsert i Ulrika kyrka – Heidi Baier som tolkar Dan Anderssons själ.

dansallskapet.hemsida24.se/2015/04/19/vårträffen-14-till-16-maj!-26553097

 

Ny favoritförfattare

Lena Kallenberg. Ny för mig. Jag ramlade över denna på bibblan:
IMG_3129Denna försommareftermiddag, när vinden var stilla och staren ”svirrade” i kapp med koltrastens drillar högt uppe på TV-antennen, solen sken och hunden låg i skuggan – då förflyttades jag i tiden till hungerkravallerna 1917. Min nya favoritförfattare skriver som jag önskar att jag kunde: med flera undertexter. Bakom en mening ligger många bottnar. Det är en ren njutning av läsa och jag läser långsamt, för att uppleva allt.

Lena Kallenberg tycks tänka liksom jag: ”är jag själv bara en länk i en lång kedja som inte kan slitas sönder om jag ska få fäste i mitt eget liv?” frågar hon sig. Och som motto för boken ”Farmors son” har hon valt:IMG_3130Har redan gått in på bibblans hemsida och reserverat Lena Kallenbergs ”Apelsinflickan”, om 1880-talets prostituerade. Spännande att jämföra med Ola Larsmos roman i samma ämne, ”Jag vill inte tjäna”. Den tyckte jag mycket om.

Att debutera som författare

Att ge ut en bok var säkert inte lätt på 1880-talet heller. I Sixtens bouppteckning finns en skuld till Hj. Möllers bokhandel på 67.50 (motsvarar idag ca 4500 kr) – säkert fick han lägga ut själv för att få boken förlagd.

Jag har inte vetat riktigt när under året 1887 som boken kom ut, men eftersom den recenserades första gången den 12 december har jag antagit att det var i slutet av november. Nu kom besked i brev från författarkollegan Klas Grönqvist (adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065) som skriver så här:

Jag var på KB idag och tittade lite i gamla tidningar i mikrofilmssalen. Av en slump stötte jag på bifogade sida, vet inte om du kände till detta sedan tidigare. Gleerupska bokhandeln hade annons i varje nummer av tidningen, just denna dag dyker Sixtens alster upp för första gången, det måste ha varit alldeles nypublicerat.  Finns även nämnt i nästa nummer två dagar senare, sedan försvinner verket från annonserna.

Lunds Veckoblad 871124
Lunds Veckoblad 871125Kul att få besked. 24 november alltså. Så fick Sixten vänta till den 12 december för en anmälan.IMG_3012

I Göteborgsposten kunde han läsa om sin diktning att ”metern haltar och rytmen är ojemn”.

Någon vecka senare (23 december) skriver Stockholmtidningen att hans dikter borde stannat inom hemmets väggar. Hur kändes det egentligen? Jag är övertygad om att hans sinnesstämning var låg då han den 8 januari 1888 gick på premiären på Cirkus Madigan. Månne var då inte Elviras uppträdande än mer förförande? Det sades ju att inte den man fanns som inte satt i publiken och tänkte ”den som ändå fick linda detta hår runt sin hals”.

Diktsamlingen såldes för 2 kronor (motsvarar idag 120). Undrar hur många exemplar som trycktes? Och hur många såldes? Fanns det några lådor kvar i garderoben därhemma på Västra Storgatan – lådor som Lycka eldade upp?

 

 

Lycka som biblioteksex

Huvudbiblioteket%20webbenIdag jobbade jag i mitt gamla yrke. Jag vikarierade som bibliotekarie i Laholm. Det är roligt att hjälpa barn att hitta rätt del av Harry Potter, mammor att hitta pekböcker, pappor att hitta ”böcker till sonens specialarbete” (!) och gamla damer att hitta ”en ljudbok som INTE är deckare, jag läser inte deckare av principiella skäl” och att diskutera dessa skäl… Och så lite kurslitteratur och böcker om stenålderskost (fast det heter paleolitisk kost, numera) och hjälpa någon att beställa biljetter till buss till Stockholm för att vederbörande behöver besöka sitt lands ambassad för att förnya sitt pass, och någon att hitta ett telefonnummer till en släkting i Norrland ”varför finns inte telefonkatalogen längre?” och så vidare. Bibliotekarieyrket är kul! Och omväxlande.

Det handlar om möten, och om böcker – där är jag inte helt uppdaterad, men allt går ju att söka nuförtiden.

Idag fick jag för första gången se min bok som biblioteksexemplar. Det var, för en gammal bibliotekarie, en speciell känsla. På hyllan för reserverade böcker stod ett exemplar, på bokbussens hållplatshyllor låg ett och väntade på avfärd. old.laholm.se/kommunal-service/bibliotek/biblioteken-bokbussen/bokbussen/

Jag blev glad!IMG_2692 IMG_2693

Tiden flyktar

BnmiVCMCEAASnWG.jpg-large

Vad fort denna sommar har gått! Jag minns som igår när balen med 900 böcker från tryckeriet i Litauen kördes in i garaget här hemma. Det var som en förlossning, nästan.

Och känslan när jag kom in i bokhandeln i Laholm den 14 maj och såg hur fint Diana och Stefan hade förberett för min författarafton. Det var då allt satte igång.

www.bokhandelnlaholm.se/14-maj-kl-19-kathinka-lindhe-sorgeliga-saker-hande/ Den kvällen sålde jag 37 böcker –  det var roligt, oväntat och härligt att mötas av ett sådant intresse.

Allt eftersom har garagehögen med lådor krympt. Viktigast, för mig, har varit att biblioteken har beställt flitigt. Nu har resterande 12 lådor flyttat inomhus inför vintern. De 240 exemplaren borde väl gå åt under höstens och vårens föredrag om de ”sorgeliga sakerna”?

Datum är spikat för Båstad filmklubbs ”Elvira Madigan-dag”: lördagen den 18 oktober. elvira_madigan_74Mer info kommer här: www.filmibastad.se

Har jag varit för hård mot dig, Sixten?

porträttsamlingen  bengt edvard sixten sparre af rossvikBengt Edvard Sixten Sparre af Rossvik – har jag varit för hård mot dig? Jag, liksom din pappa. Idag är det 125 år sedan pappa Sigge skrev brevet som finns återgivet längre ner i bloggen. Han säger, att om man obducerade din hjärna så skulle man finna att något var fel på dig. Han måste ju försöka förklara det du gjort på något sätt.

Igår fick jag ett brev från en vän, en av de mera insiktsfulla och psykologiskt kloka. Han skriver så här, efter att ha läst boken, angående Sixten:

Hela historien är ju tragisk. För de implicerade, för dig och hela din familjehistoria.
Tragiskt för ”Lycka” naturligtvis. Den gången var det ju en social katastrof som spridde sig som ringar i vatten. Inte minst för henne och hennes barn, osv, som du skriver.
Men en sak som slog mig, och som du (naturligt nog) inte har större empati för, är Sparres tragik.
Som jag ser det är han ”dödsdömd” från starten. Han skulle givetvis inte varit miliär. Det var hans tids kultur och klass som drev honom in i det. Han skulle självfallet fått studera istället. Hela hans, delvist misslyckade, litterära produktion beror möjligtvis- och troligtvis – på att han inte fått tillräcklig bildning, stimulans och stöd i sitt skapande.
Tiden, samhället, klassen och kulturen hade predestinerat honom till den militära banan.
Visst var han en slarver. Men som man säger om Jeppe på Bjerget: ”Alle ved, at Jeppe drikker. Ingen spørger hvorfor”. Jag misstänker, att hans skuldsättande, drickande, utsvävande liv kan ha två sidor.
Dels som en – omedveten – protest mot sitt liv, i stil med Freuds kvinnliga neurotiska patienters rop på hjälp från en inlåst borgerlig tillvaro.
Dels som en gruppress från och livsstil hos vissa yngre officerare, som inte hade mycket att göra, men som bara skulle kompensera för adelns och den adliga officerskårens dalande betydelse.
Ju mindre inflytande, desto mer förstenas traditionen.
Sparres ”avskedssalut” var kanske hans sista desperata protest och rop om att ”Se mig”. Kanske för första – och avgjort för sista – gången.
Allt detta fråntar naturligtvis inte honom från skulden till alla de andra och till Elvira Madigan, som fick betala med  livet. Men jag anar i glimt något i mörkret.
Intressanta tankar! Hur skulle Sixten ha utvecklats om han till exempel hade fått gå en av alla författarutbildningar som finns nuförtiden, istället för att skickas till Karlberg?

Skotten

skottet stortVar det igår, den 19 juli, för 125 år sedan? Eller idag, den 20:e? I ”ligsynsattestet” antar man att skotten föll natten mellan den 18 och 19 juli – ”ligene funnet den 22 juli henad aftenen”. Dateringen gjordes utifrån den grad av förruttnelse de var i. Den var stark – och detta trots att det var en kall juli just detta år. 15-17 grader och gråmulet.

Ja, du Sixten. Jag tänkte så mycket på dig just idag. Jag som är ditt, som man säger på danska, ”oldebarn”. Alltså barnbarnsbarn. Själv satt jag i skuggan av mitt valnötsträd, med mitt lilla barnbarn Beate 1 år i famnen. Det susade i elefantgräset och humlorna surrade, till Beates förtjusning.

Just i den stunden kände jag stark lycka. Hon är alltså ditt, återigen på danska, tip-tip-oldebarn och jag är snart (nåja) dubbelt så gammal som du blev. Så mycket mera jag fått ut av livet. Och så mycket du missade – du som hade alla chanser och ekonomiska förutsättningar, till skillnad från så många av dina generationskamrater.

Men du tänkte nog med Kierkegaard:

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Sören Kierkegaard blev staty efter sin död, utanför Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn:Søren-Kirkegaard-Statue

Och du Sixten fick en grav som liknar ett monument över en statsman.