Boken om Sixten Sparre och hans liv har tagits emot fantastiskt väl – det är en fröjd att känna att han nu möter världen. Här kan man till exempel läsa om honom på https://www.omnible.se/r/10325536884084829526
Och vill man inte läsa pappersbok – ja, då har Pascal Wibe läst in på njutbart sätt:
Tack till Cecilia Leveaux på Svenska Ambassaden i Köpenhamn som arrangerade, till Catharina Collet på Dansk-Svensk kulturfond som engagerade, Merete Pryds Helle som kommenterade och till Henrik Bo Hansen som musicerade! Det var en dejlig eftermiddag sammen med alle som kom! https://www.facebook.com/EmbassyOfSwedenInCopenhagen/videos/271737720194347/
och här är länk till DR-intervjun, med halvdanska, lite telefonstrul och allt: https://www.dr.dk/radio/p1/kulturen-pa-p1/kulturen-pa-p1-2018-11-05#!00:27:50
Annandag påsk – och dagen inleddes med en utmärkt cirkusföreställning av Cirkus Olympia. Lite ovant med cirkus kl 10 på förmiddagen! Hög klass på numren, elegant färgmässigt i blått, svart och rött. Familjen Bengtsson från Drängsered är unik och borde få kulturmedalj!
Hemkommen från cirkus plockade jag ihop grejor till framträdandet på Sagomuseet i morgon. I datorn ramlade jag över följande referat, skrivet idag för ett år sedan.
https://sagomuseet.wordpress.com/2016/04/17/medlemskvall-pa-sagomuseet/
Glädjande att läsa – och det ska bli roligt att komma tillbaka till Ljungby imorgon till en ny medlemskväll, nu tillsammans med Danmarks store eventyrforfatter (alias Roland Andreasson).
Det sista jag gjorde före avresan till Oviken var att beställa en ny roll-up, av samma typ som den som följt mig på Lycka-föredragen. Nu med H C Andersen, säkert en av de författare som Lycka läste. Idag levererades ”roll-uppen”:
H C, jag och min sambo Roland ska ut och berätta i höst.
Vi har smygpremiär i nästa vecka på Bollaltebygget i Knäred. 
Att sitta inne nu, och greja med bildspel och manus, är inte svårt – regnet öser ner och blåsten viner runt knuten. Men till den 19:e borde det väl har lugnat sig och kanske blivit som en sommar ska vara?
Dan Andersson lämnar en inte – han finns kvar inne i hjärtat och huvudet! Särskilt efter en hel helg med sång, berättelser och musik. Ovan syns följebrevet som Dan Andersson sände till August Strindberg 1907. Hans ”egen pinos historia” kan läsas nedan (inlägget 14 maj).
Dan Andersson-sällskapet har bjudit in fördraget om Sixten och Lycka till sin vårträff nu i Kristi Himmesfärdshelgen. Men – vad har familjen Sparres överklassliv gemensamt med Dan Anderssons liv i timmerkojan? Inte mycket, om man ser till det dagliga livet. Så här berättade Dan Andersson om sin bakgrund, när han 1907 tillskrev August Strindberg och bad om ett exemplar av ”En blå bok”:
Jag föddes år 1888 i en låg hydda af det allra lägsta slaget. Från tidigaste år förtrogen med hedens och 
vildmarkens ljung, lärde jag mig från början att intet är för smått för att vara roligt, om man bara icke är för stor. Bekant med skiftningar af sinnet och strider på själsdjupet från mina spädaste år, hade jag svårt för att finna vänner, ty det fanns ingen som hade någon slägtskap med min själ.
Nej, det var långt mellan livet i Kristianstad och det i Grangärde – men det var samma tidsanda, samma pulserande 1880-tal och det hoppas jag kunna gestalta här i Ludvika.
Ikväll börjar mötet med konsert i Ulrika kyrka – Heidi Baier som tolkar Dan Anderssons själ.
dansallskapet.hemsida24.se/2015/04/19/vårträffen-14-till-16-maj!-26553097
Lena Kallenberg. Ny för mig. Jag ramlade över denna på bibblan:
Denna försommareftermiddag, när vinden var stilla och staren ”svirrade” i kapp med koltrastens drillar högt uppe på TV-antennen, solen sken och hunden låg i skuggan – då förflyttades jag i tiden till hungerkravallerna 1917. Min nya favoritförfattare skriver som jag önskar att jag kunde: med flera undertexter. Bakom en mening ligger många bottnar. Det är en ren njutning av läsa och jag läser långsamt, för att uppleva allt.
Lena Kallenberg tycks tänka liksom jag: ”är jag själv bara en länk i en lång kedja som inte kan slitas sönder om jag ska få fäste i mitt eget liv?” frågar hon sig. Och som motto för boken ”Farmors son” har hon valt:
Har redan gått in på bibblans hemsida och reserverat Lena Kallenbergs ”Apelsinflickan”, om 1880-talets prostituerade. Spännande att jämföra med Ola Larsmos roman i samma ämne, ”Jag vill inte tjäna”. Den tyckte jag mycket om.
Mellan Sixten, som utgivare av en styck bok, och mig, också utgivare av en styck bok, ligger en parentes. Sixten skrev med stålpenna, jag med dator. Mellan oss ligger detta idag urmodiga skrivverktyg:
Diktaren Dan Anderssons skrivmaskin, fotograferad vid hans museum i Ludvika.
Att ge ut en bok var säkert inte lätt på 1880-talet heller. I Sixtens bouppteckning finns en skuld till Hj. Möllers bokhandel på 67.50 (motsvarar idag ca 4500 kr) – säkert fick han lägga ut själv för att få boken förlagd.
Jag har inte vetat riktigt när under året 1887 som boken kom ut, men eftersom den recenserades första gången den 12 december har jag antagit att det var i slutet av november. Nu kom besked i brev från författarkollegan Klas Grönqvist (adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065) som skriver så här:
Jag var på KB idag och tittade lite i gamla tidningar i mikrofilmssalen. Av en slump stötte jag på bifogade sida, vet inte om du kände till detta sedan tidigare. Gleerupska bokhandeln hade annons i varje nummer av tidningen, just denna dag dyker Sixtens alster upp för första gången, det måste ha varit alldeles nypublicerat. Finns även nämnt i nästa nummer två dagar senare, sedan försvinner verket från annonserna.
Kul att få besked. 24 november alltså. Så fick Sixten vänta till den 12 december för en anmälan.
I Göteborgsposten kunde han läsa om sin diktning att ”metern haltar och rytmen är ojemn”.
Någon vecka senare (23 december) skriver Stockholmtidningen att hans dikter borde stannat inom hemmets väggar. Hur kändes det egentligen? Jag är övertygad om att hans sinnesstämning var låg då han den 8 januari 1888 gick på premiären på Cirkus Madigan. Månne var då inte Elviras uppträdande än mer förförande? Det sades ju att inte den man fanns som inte satt i publiken och tänkte ”den som ändå fick linda detta hår runt sin hals”.
Diktsamlingen såldes för 2 kronor (motsvarar idag 120). Undrar hur många exemplar som trycktes? Och hur många såldes? Fanns det några lådor kvar i garderoben därhemma på Västra Storgatan – lådor som Lycka eldade upp?
Idag jobbade jag i mitt gamla yrke. Jag vikarierade som bibliotekarie i Laholm. Det är roligt att hjälpa barn att hitta rätt del av Harry Potter, mammor att hitta pekböcker, pappor att hitta ”böcker till sonens specialarbete” (!) och gamla damer att hitta ”en ljudbok som INTE är deckare, jag läser inte deckare av principiella skäl” och att diskutera dessa skäl… Och så lite kurslitteratur och böcker om stenålderskost (fast det heter paleolitisk kost, numera) och hjälpa någon att beställa biljetter till buss till Stockholm för att vederbörande behöver besöka sitt lands ambassad för att förnya sitt pass, och någon att hitta ett telefonnummer till en släkting i Norrland ”varför finns inte telefonkatalogen längre?” och så vidare. Bibliotekarieyrket är kul! Och omväxlande.
Det handlar om möten, och om böcker – där är jag inte helt uppdaterad, men allt går ju att söka nuförtiden.
Idag fick jag för första gången se min bok som biblioteksexemplar. Det var, för en gammal bibliotekarie, en speciell känsla. På hyllan för reserverade böcker stod ett exemplar, på bokbussens hållplatshyllor låg ett och väntade på avfärd. old.laholm.se/kommunal-service/bibliotek/biblioteken-bokbussen/bokbussen/
Jag blev glad!
