En sann berättelse i sagans värld

Sagomuseet i Ljungby är en oas i berättarbygden Småland. En spännande miljö, formgiven av konstnären Kjell Sundberg kjellsundberg.com/index.html – han som för övrigt också gestaltat Elviras lyskraft på linan hos Cirkus Madigan:

KjellSundberg
Lägg märke till Luitgard, flankerad av barnen Eric och Märta, nere i högra hörnet.

Jag står för ett av vårens program på Sagomuseet: sagobygden.se/aktuellt-for-medlemmar/medlemstraffar-och-program

Lika, men olika.

Igår var det dags för inspirationskväll på Hallands släktforskarförening. Roligt att det kom så många – över 30 släktforskare! Gunnar Dahl (se senaste numret av tidskriften Släkthistoria – nr 1:2016) berättade om sin ”Sanning, skröna och muntlig tradition” och jag om min ”Sorgeliga saker hände : Elvira Madigan, Sixten och mig”. Foto: Elisabeth Fagerberg.
IMG_3553

Mycket är likt i våra respektive böcker. Tiden, bl a 1880-tal, och att vi velat fånga tidsandan. Båda skildrar vi nedtystade släkthistorier, vi uppehåller oss vid det som INTE har berättats. Men medan Gunnar har samlat alla berättelser han hört genom åren och försöker fylla i med släktforskarfakta, så har ju jag inte en enda berättelse. Lycka föstes in i historiens glömska – ingen pratade om henne och inte någon historia om henne har förmedlats till oss i senare generationer. Så sorgligt!

Ändå har vi jobbat på likartat sätt. Genom studier i arkiv, facklitteratur, skönlitteratur och tidningsartiklar har vi ändå försökt lägga ett pussel som ger en mera fullständig bild av våra anförvanter. Det har varit så roligt för mig att lära känna Gunnar och diskutera med honom.

För den som är intresserad: jag framträder på Kulturhuset Komedianten 20 feb kl 14, Gunnar på samma ställe på Släktforskningens dag 19 mars kl 13. varberg.se/download/18.284d80d1151e8332c1a56b86/1452779963670/Komedianten161.pdf

Dags igen…

Skärmavbild 2016-01-25 kl. 11.12.11

Snart är det två år sedan som boken om Lyckas liv kom ut. Just vid den här tiden 2014 höll Stefan Gustafsson och jag på med de sista ändringarna av manus. Man kan sakna den där intensiva uppslukade känslan. Kanske dags att fila på något nytt, vi får se. Än återstår iallafall en del föredrag i ämnet – bl a på Kulturhuset Komedianten i Varberg i 20 februari.

Och på torsdag blir det diskussionskväll på Hallands släktforskarförening tillsammans med Gunnar Dahl: hallandsslaktforskare.se

Nystart

Söndag – helgdagarna har varit oändligt många denna jul- och nyårshelg. Idag är en sån där riktigt seeeeg söndag: grått och plusgrader och all den fina vita snön håller sakta på att rinna ner i gatubrunnarna. En sak är bra med sådana dagar. Man får lov att stanna inne. Ingen sund frisk luft, inget nyttigt dagsljus. Bara pappersplock och, i mitt fall, uppfräschning av föredrag inför nya året.Ga Varberg

Sedan jag besökte underbara lilla museet Hofteatret i Christiansborg i Köpenhamn teatermuseet.dk i december hade jag nya bilder att komplettera H C Andersenbildspelet med. Bl a Madame Anna Margrethe Schall en.wikipedia.org/wiki/Margrethe_SchallIMG_3931En 1800-talets megastjärna. Skvallerjournalisterna kunde inte få nog av detaljer om hennes liv. Erkänt duktig solodansös, primadonna vid Det Kongelige Theater.

Henne (!) uppsökte den 14-årige Hans Christian, när han kom till huvudstaden och tänkte sig en teaterkarriär. H C knackade på dörren, klev på och sa att han ”ville in vid balletten”. Slet av sig stövlarna och dansade i strumpsockarna en vild tarantella. Hatten använde han som tamburin. Madame Schall utgick ifrån att han var galen och visade honom på porten. Efter att ha misslyckats även hos teaterchefen (”jag vill bli skådespelare!”) kom han så småningom in i teaterkören. Hans ljusa, höga stämma gjorde sig bra, ansåg den italienske musik- och orkesterchefen. Men efter ett halvår kom H C i målbrottet och blev fotad….

Ja, det var några detaljer från föredraget ”Den fule ankungen – om H C Andersen och hans liv”…

Jag har filat på föredraget om de ”Sorgeliga sakerna” också idag. Fräschat upp och plockat samman inför årets första föredrag, hos Ödåkra SPF, på torsdag. Sedan är det en hel del inbokat fram till vårens sista, den  26 maj hos Föreningen Gamla Varberg. Men till det tillfället skall jag göra nytt bildspel – då får det ju handla om kurorten och familjen Adlercreutz besök där 1875. Det var året då Lycka träffade Axel Munthe:IMG_4050

Hela världen nr 2 1943

HVnr2

IMG_3911Lagom till att det börjar bli dags för mig att avrunda alla föredrag om ”de sorgeliga sakerna som inträffade 1889” fick jag en present från butiken ”Elvira antik” (sic!) här i Halmstad.

Nr 2 av Hela världen 1943 lanserar följetongen, med anledning av Åke Ohbergs film som hade premiär samma år. Sixten kallas här, och i filmen, ”greve Gösta” – en eftergift åt min farfar, som med sin militära kraft greppat reservoarpennan och tillskrivit Europafilm AB: ”Härmed förbjuder jag att den manlige huvudpersonen får sitt rätta namn, av hänsyn till de efterlevande”.

Här har vi hela den romantiska soppan igen – väl kokad, för att passa publiken mitt under brinnande krig. Avkoppling och sirapssöt romantik! Hade jag bara haft postadressen till bloggerskan ”Sofie” så skulle jag skickat tidningen till henne, hon som fortsätter att hålla soppkoket vid liv genom sin dyrkan av den stilige militären och hans passionerade kärlekshistoria. HV1943

Nu lägger jag föredraget i malpåse över jul och nyår och ägnar tankarna åt annan släktforskning.

Bibblan är bäst!

IMG_3708Väldigt trevligt att bli inbjuden till Bua bibliotek på författarkväll igår. Intresserad publik, trevligt välkomnande och fikapaus i mitten av föredraget. Det var riktigt roligt.

Biblioteksränderna går aldrig ur på mig. Min första bibbla var Malmö Stadsbibliotek. På den tiden kunde en sexåring gå ensam genom Slottsparken, från Erikstorpsgatan och ända bort till biblioteket och barnavdelningen på första våningen. Den var en kopia av vuxenavdelningen – samma indelning i olika ämnesområden och också en läsesal för barn. Långa rader av pulpeter. Längst fram satt en bibliotekarie och hade uppsikt (som en nutida skrivsal på högskolan!). Endast läskunniga barn hade tillträde – detta kontrollerades av damen där framme. Man fick ta med EN bok, och läsa en snutt för att visa att man behärskade läsningens konst. Jag ville så gärna sitta i den där salen. I rummet utanför stavade jag mig fram, så som mor hade förklarat. ”Man ljudar” bokstäverna. Jag ljudade och ljudade och rätt vad det var kom det fram ett ord. Så ett till, och ett till. Jag stormade fram och läste för tanten och fick inträde i den åtråvärda salen.