Hej Österlen, igen!

Min syster Maria och jag – vi tog vägen om Carlos och anmodern Luitgard (Lyckas föräldrar) – alltså deras grav i Rörum, där de vilar tillsammans med dottern Eleonora (Nora, eller Nuttan) – imorse, på väg till Österlens museum i Simrishamn.

Tack ”Österlen berättar”, och tack engagerade Lena Alebo. Museet i Simrishamn är en pärla! Särskilt denna förmiddag under taksparrarna längst upp i huset. Tjugofem entusiastiska och intresserade seminariedeltagare, och så Susanna Alakoski och hennes man Mats Söderlund, samlades för att fundera över detta:

Själv deltog jag med en ny version av berättelsen om Lycka – nu med hennes egen röst infogad i historien om vad som hände i juli 1889. Snacka om primärkälla! ”Det som berättas från hjärtat går rätt in i hjärtat” konstaterade vi på seminariet. Det märktes i luften denna söndagsmorgon på berättarfestens sista dag. Luitgards ord går rakt in, nästan så att håren reser sig på armarna. Och alla, till min förvåning (eftersom publiken inte var 70+), klämde i när jag tog upp skillingtrycket. Det är verkligen väl förankrat !

IMG_1861

Tack alla för en mycket givande dag – er entusiasm gjorde mig glad! Och tack Susanna och Mats för pepp! Jag kör på!

ps. nästa gång jag berättar Luitgards historia i hennes hemtrakter blir den 14 nov i Färlöv!

 

Vintervila

Lagom till vinterns ankomst – det våldsamma snöfallet i Stockholm och den vackra  rimfrosten här hemma i Halland – lägger jag nu föredragen på hyllan tills väglaget blir bra igen. Vilan ägnas åt att förbereda ett nytt föredrag, ”Erotik, graffiti och sprutande eld” heter det. Gissa om vad?

Det har varit många trevliga stunder i höst, både med Lyckas historia och H C Andersens, i fina samlingslokaler med glada åhörare. Sista framträdandet, hos Varbergs anrika föreläsningsförening (startad 1897), var, tillsammans med Roland, vårt H C Andersenprogram.

I en lokal helt i samma stil som den H C själv sökte jobb i som ung nykomling i huvudstaden 1820, Det Kongelige Hoftheater. Varbergs teater stod klar 1895. Idealet var fortfarande guld och vinröd sammet. En väl bevarad pärla bland teatersalonger i Sverige:

img_4392

Lyckaföredraget förpassas till arkivet, snart…

music + musikal

Fortfarande, snart två år efter att ”Sorgeliga saker hände…” kom ut, packar jag då och då rullväskan med projektor, dator, högtalare (för allsångens skull – jag brukar låta Lennart Kjellgren och Gunnel Nilsson hjälpa till, för att få lite krydda i allsången), gamla skillingtryck mm. Nu i februari var det Båstad som fick besök, för tredje gången. Och i lördags Kulturhuset Komedianten i Varberg.

Faktiskt tröttnar jag inte – publiken är alltid intresserad och ställer så roliga frågor. Det var tredje gången jag var i Varberg och berättade – första gången var på Arkivens dag förra året, andra gången på biblioteket i Bua i höstas. Och i slutet av maj är jag inbjuden till Föreningen Gamla Varberg. Då ska jag fokusera lite extra på Lyckas besök på badorten 1876. Det var då hon träffade den jämngamle (nästan) Axel Munthe.

Men, frågan är om inte ämnet ändå börjar bli uttömt? I lördags eftermiddag kom tolv personer. Tolv trevliga människor som lyssnade så intresserat och hade så kloka synpunkter. Men visst hade det kunnat vara betydligt fler när biblioteket och Hallands släktforskarförening bjöd på gratis eftermiddagsföredrag? Några dagar tidigare hade man haft ett liknande program med en betydligt mer etablerad författare, Carin Gerhardsen, som skrivit mängder av deckare bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Carin%20Gerhardsen. Åtta personer kom för att lyssna!

Har det blivit omodernt med föredrag, plötsligt? Funkar de bara som inslag på föreningsmöten? Ja, jag vet inte. Jag håller just på att grotta ner mig i ett ämne till nytt föredrag till hösten – ett som ska ersätta Lycka. Berättelsen om henne får förpassas till arkivet. Den finns ju att låna på biblioteken (och ett tag till att se på urplay.se/Produkter?q=elvira+madigan). I ”arkivet” finns ju redan alla de andra filmerna, böckerna och skivorna som givits ut genom åren.

En sann berättelse i sagans värld

Sagomuseet i Ljungby är en oas i berättarbygden Småland. En spännande miljö, formgiven av konstnären Kjell Sundberg kjellsundberg.com/index.html – han som för övrigt också gestaltat Elviras lyskraft på linan hos Cirkus Madigan:

KjellSundberg
Lägg märke till Luitgard, flankerad av barnen Eric och Märta, nere i högra hörnet.

Jag står för ett av vårens program på Sagomuseet: sagobygden.se/aktuellt-for-medlemmar/medlemstraffar-och-program

Lika, men olika.

Igår var det dags för inspirationskväll på Hallands släktforskarförening. Roligt att det kom så många – över 30 släktforskare! Gunnar Dahl (se senaste numret av tidskriften Släkthistoria – nr 1:2016) berättade om sin ”Sanning, skröna och muntlig tradition” och jag om min ”Sorgeliga saker hände : Elvira Madigan, Sixten och mig”. Foto: Elisabeth Fagerberg.
IMG_3553

Mycket är likt i våra respektive böcker. Tiden, bl a 1880-tal, och att vi velat fånga tidsandan. Båda skildrar vi nedtystade släkthistorier, vi uppehåller oss vid det som INTE har berättats. Men medan Gunnar har samlat alla berättelser han hört genom åren och försöker fylla i med släktforskarfakta, så har ju jag inte en enda berättelse. Lycka föstes in i historiens glömska – ingen pratade om henne och inte någon historia om henne har förmedlats till oss i senare generationer. Så sorgligt!

Ändå har vi jobbat på likartat sätt. Genom studier i arkiv, facklitteratur, skönlitteratur och tidningsartiklar har vi ändå försökt lägga ett pussel som ger en mera fullständig bild av våra anförvanter. Det har varit så roligt för mig att lära känna Gunnar och diskutera med honom.

För den som är intresserad: jag framträder på Kulturhuset Komedianten 20 feb kl 14, Gunnar på samma ställe på Släktforskningens dag 19 mars kl 13. varberg.se/download/18.284d80d1151e8332c1a56b86/1452779963670/Komedianten161.pdf

Dags igen…

Skärmavbild 2016-01-25 kl. 11.12.11

Snart är det två år sedan som boken om Lyckas liv kom ut. Just vid den här tiden 2014 höll Stefan Gustafsson och jag på med de sista ändringarna av manus. Man kan sakna den där intensiva uppslukade känslan. Kanske dags att fila på något nytt, vi får se. Än återstår iallafall en del föredrag i ämnet – bl a på Kulturhuset Komedianten i Varberg i 20 februari.

Och på torsdag blir det diskussionskväll på Hallands släktforskarförening tillsammans med Gunnar Dahl: hallandsslaktforskare.se

Nystart

Söndag – helgdagarna har varit oändligt många denna jul- och nyårshelg. Idag är en sån där riktigt seeeeg söndag: grått och plusgrader och all den fina vita snön håller sakta på att rinna ner i gatubrunnarna. En sak är bra med sådana dagar. Man får lov att stanna inne. Ingen sund frisk luft, inget nyttigt dagsljus. Bara pappersplock och, i mitt fall, uppfräschning av föredrag inför nya året.Ga Varberg

Sedan jag besökte underbara lilla museet Hofteatret i Christiansborg i Köpenhamn teatermuseet.dk i december hade jag nya bilder att komplettera H C Andersenbildspelet med. Bl a Madame Anna Margrethe Schall en.wikipedia.org/wiki/Margrethe_SchallIMG_3931En 1800-talets megastjärna. Skvallerjournalisterna kunde inte få nog av detaljer om hennes liv. Erkänt duktig solodansös, primadonna vid Det Kongelige Theater.

Henne (!) uppsökte den 14-årige Hans Christian, när han kom till huvudstaden och tänkte sig en teaterkarriär. H C knackade på dörren, klev på och sa att han ”ville in vid balletten”. Slet av sig stövlarna och dansade i strumpsockarna en vild tarantella. Hatten använde han som tamburin. Madame Schall utgick ifrån att han var galen och visade honom på porten. Efter att ha misslyckats även hos teaterchefen (”jag vill bli skådespelare!”) kom han så småningom in i teaterkören. Hans ljusa, höga stämma gjorde sig bra, ansåg den italienske musik- och orkesterchefen. Men efter ett halvår kom H C i målbrottet och blev fotad….

Ja, det var några detaljer från föredraget ”Den fule ankungen – om H C Andersen och hans liv”…

Jag har filat på föredraget om de ”Sorgeliga sakerna” också idag. Fräschat upp och plockat samman inför årets första föredrag, hos Ödåkra SPF, på torsdag. Sedan är det en hel del inbokat fram till vårens sista, den  26 maj hos Föreningen Gamla Varberg. Men till det tillfället skall jag göra nytt bildspel – då får det ju handla om kurorten och familjen Adlercreutz besök där 1875. Det var året då Lycka träffade Axel Munthe:IMG_4050

Hela världen nr 2 1943

HVnr2

IMG_3911Lagom till att det börjar bli dags för mig att avrunda alla föredrag om ”de sorgeliga sakerna som inträffade 1889” fick jag en present från butiken ”Elvira antik” (sic!) här i Halmstad.

Nr 2 av Hela världen 1943 lanserar följetongen, med anledning av Åke Ohbergs film som hade premiär samma år. Sixten kallas här, och i filmen, ”greve Gösta” – en eftergift åt min farfar, som med sin militära kraft greppat reservoarpennan och tillskrivit Europafilm AB: ”Härmed förbjuder jag att den manlige huvudpersonen får sitt rätta namn, av hänsyn till de efterlevande”.

Här har vi hela den romantiska soppan igen – väl kokad, för att passa publiken mitt under brinnande krig. Avkoppling och sirapssöt romantik! Hade jag bara haft postadressen till bloggerskan ”Sofie” så skulle jag skickat tidningen till henne, hon som fortsätter att hålla soppkoket vid liv genom sin dyrkan av den stilige militären och hans passionerade kärlekshistoria. HV1943

Nu lägger jag föredraget i malpåse över jul och nyår och ägnar tankarna åt annan släktforskning.