Hej Österlen, igen!

Min syster Maria och jag – vi tog vägen om Carlos och anmodern Luitgard (Lyckas föräldrar) – alltså deras grav i Rörum, där de vilar tillsammans med dottern Eleonora (Nora, eller Nuttan) – imorse, på väg till Österlens museum i Simrishamn.

Tack ”Österlen berättar”, och tack engagerade Lena Alebo. Museet i Simrishamn är en pärla! Särskilt denna förmiddag under taksparrarna längst upp i huset. Tjugofem entusiastiska och intresserade seminariedeltagare, och så Susanna Alakoski och hennes man Mats Söderlund, samlades för att fundera över detta:

Själv deltog jag med en ny version av berättelsen om Lycka – nu med hennes egen röst infogad i historien om vad som hände i juli 1889. Snacka om primärkälla! ”Det som berättas från hjärtat går rätt in i hjärtat” konstaterade vi på seminariet. Det märktes i luften denna söndagsmorgon på berättarfestens sista dag. Luitgards ord går rakt in, nästan så att håren reser sig på armarna. Och alla, till min förvåning (eftersom publiken inte var 70+), klämde i när jag tog upp skillingtrycket. Det är verkligen väl förankrat !

IMG_1861

Tack alla för en mycket givande dag – er entusiasm gjorde mig glad! Och tack Susanna och Mats för pepp! Jag kör på!

ps. nästa gång jag berättar Luitgards historia i hennes hemtrakter blir den 14 nov i Färlöv!

 

Neuropsykiatriska diagnoser post mortem

Primära och sekundära källor

Ett handskrivet brev i original är inte, per definition, en primärkälla. Är det är skribenten som själv (primär källa) har upplevt det som berättas, eller återberättar skribenten (sekundär källa) något som någon annan (primärkälla) har upplevt?

Den förtvivlade modern Laura Madigan skriver ett åtta sidor långt, ganska förvirrat, brev den 30 juli 1889, samma dag som den förtvivlade fadern, amatörförfattaren Sigge Sparre (som vill formulera det enkla uttrycket ”han måste vara från vettet” lite mera varierat, och därför skriver ”hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna numera icke var normal”) skriver sitt brev.

Vad de båda föräldrarna ger uttryck för är sin egen (primär källa) djupa förtvivlan och känsla av att inte förstå varför.

Laura skriver att hon känner till SS. Hon träffade honom ”för två år sedan” och han ”kom var qvel i Cirkus” och frågade om han ”får Låv att medfölia vegen Hemat i Selskap, då svarade jag, att det är intet passande, men då kåm Han endå…. Det var Hella bekantskapen, och vidare blev det inte tala åm”. 

SS bad att få höra av sig till cirkusen med brev, men ”jag emottog inte Nogran Brev eler vidare. Och vi tenkte Heler aldrig vidare på den Heren.”

Så presenterar Laura den som är primärkällan: cirkusartisten Miss Rosa. ”..det som jag Nu Hör aff mis Rosa för Hon var Heners förtroende”.

Laura återberättar vad Rosa, förmodligen lika upprörd hon själv och ”pumpad” på uppgifter från Laura, har berättat om brevväxlingen och SS:s hot om självmord. Säkert ligger mycket sanning i Rosas berättelse, men i Lauras brev är hon en sekundär källa.

Därefter presenterar Laura ännu en primärkälla: ”min verdina”.

Värdinnan har, återberättar Laura, beskrivit Elviras kval över brev från Sparre – Laura själv har missuppfattat Elviras upprivenhet. Hon har faktsikt helt missbedömt sin egen dotter:

”ja aningslöst trode att det var Huvudpina såm Hon föregav”.

Laura har alltså inte anat något, och hon gör klart att hon ”ville Hava mit barn för mig sel”. (Vilket leder till ytterligare funderingar – hur var egentligen Elviras psyke, fostrad som hon var med järnhand av mamma Laura?).

Primär källa är Laura när hon berättar om sin dotters nervsammanbrott. Laura har själv upplevt det:
”då jag på Plaserne åpptog Biljeterna Hörde jag et volsamt skrik, jag Löper in i gradroben och frogar efter, men Hon står Blekt såm er Lik och siger jag såg en död Hon som var så vit så mager, falla på mis Rosas Föter och då Ropade Hon Sixten. sa Rosa”

Laura fortsätter att beskriva Elviras syner. Hon har sett änglar och det bar av till himlen. Hon var rädd för allting och tordes inte sova ensam på rummet, berättar Laura.

Beskrivningen av Elviras psykiska instabilitet kommer från en primär källa (Laura) – ändå har den aldrig tagits upp i beskrivningen av ”Sparre-Madigan-romansen”. Kanske för att den då skulle förstöra myten om den väna Elvira?

Diagnosticerande

Är inte behovet att sätta diagnos ett uttryck för vår tids manér att sjukstämpla allt avvikande? Och glömmer vi då inte tidsandan? Hur mycket är vi egentligen färgade av den tid vi lever i – det tycker jag är den mest intressanta frågan!

Med 2017 års tankar:

borde Sixten fått antidepressiva? Eller borde kanske Elvira ha medicinerats? Folie à deux kanske vore en diagnos?

Med 1880-talets tankar:

Var de båda färgade av tidens dödslängtan (och den romantiserade synen på den gemensamma döden)? Var de påverkade av det som hänt tidigare på året med Rudolf och Vetsera? I den primärkälla som nyss dykt upp (brev från Lycka till svägerskan) framgår att Sixten och Luitgard (primärkälla), tillsammans med Lyckas storebror Carl och hans fru Jeanna, diskuterat just den händelsen vid en gemensam middag under vårvintern 1889.

Referenser

Vidare ang Sixtens psykiska tillstånd – och primärt och sekundärt:

I Grönqvists bearbetade bok på danska sägs på sidan 58 ”han sank dog tydeligvis også in i depressive perioder fra tid til anden”. Som stöd för detta påstående refereras till Lindhe sid 122. Lindhe, dvs jag (oklart vad det är för bok som avses, den finns inte med i litteraturlistan), skulle alltså ha påstått detta?

På sid 122-131 i min bok (Utblick Media, 2014) försöker jag mig på att analysera Sixtens dikter. Där finns en referens till kulturskribenten Hans Holmberg i Kristianstad (om HH: www.sydsvenskan.se/2016-12-23/hans-holmberg)

Ett kapitel i HH:s bok ”Stad öppna dig!” (2007) ägnas Sixtens litterära produktion. HH närläser fyra dikter och konstaterar att Sixten visar upp några olika sidor: den glade, men städade, Baccusdyrkaren, den typiske efterromantikern som tar upp erotiska motiv, romantikern och – obs! när han översätter en dikt av Heine – melankolikern med döds- och kärlekslängtan. HH sammanfattar sin uppfattning om Sixten, utifrån hans litterära motiv: ”en känslomänniska, romantiskt överspänd och med starka svängningar i sitt psyke emellan melankoli och glättighet”.

Det är alltså litteraturvetaren Holmberg, Hans sid 155 som sagt detta (primär källa). Jag som citerar HH (och är alltså sekundär) har inte diagnosticerat Sixten.

Min teori är istället att Sixten och Elvira var typexempel på det Karin Johannisson beskriver som ”det sena 1800-talets existensiella vånda” och romantiserade dödslängtan. I kombination med den raserade ekonomin blir detta ödestigert.

Sixten hade inte ”otur i affärer”, han var en person som levde högt över sina tillgångar. Från att ha haft det gott ställt var han nu pank, men fortsatte med de vanor han tillåtit sig sedan giftermålet 1880.

Där, och vad gäller historien i övrigt, är Grönqvist och jag helt överens.

Primära källor, källrevision – och om hur man citerar…

Nu har Klas Grönqvists bok ”En droppe föll” (2013) blivit översatt till danska. Den har fått fantastiskt fin layout och bättre illustrationer (förlag Kle Art ”En dråbe faldt”).

Och myten om Sixtens psykiska ohälsa har fått vingar igen. ”Sixten Sparre var inte vid sina sinnens fulla bruk! … verkar det ha gått så långt att han bör ha kunnat betraktas som manisk på psykosnivå” – detta är Klas Grönqvists antagande (2013, s. 79). ”var ikke længere ved sine fulde fem … han kunne betegnes som manisk-psykotisk” (2017, s. 56).

Inför bokreleasen på Tåsinge i lördags skrev Fyns Amtsavis:

Det är mycket tal om ”ny viden”, ”sandhed” och ”kilderevision”.

Som stöd för hypotesen att Sixten var ”psykiskt ostabil” anförs i boken Sixtens våldsamma övertrasseringar – de som han gjorde för att kunna fortsätta att leva på den nivå som äktenskapet med Luitgard (med en stora hemgiften) givit honom möjlighet till. Han hade skaffat sig vanor som han inte längre hade råd med. Därför levde han på krediter. Inget ovanligt – det räcker att se Lyxfällan i TV3 för att se liknande människoöden. Slarvrövar, men inte psykiskt sjuka.

Och så är det det privata brev som hans far skrev till godsägaren på Valdemars slott, på vars ägor de båda liken hittades. Baronen har åsamkats besvär, och pappa Sparre vill tacka och be om ursäkt å sonens vägnar.

Brevets inledning – efter de sedvanliga tacksamhetsfraserna – låter som en vädjan från en förälder till en annan ”Förstå oss!”. Sigge Sparre skriver:

”Att för er skildra hvad ett sargadt faders- och modershjerta skall känna vid ett tillfälle som detta, behöfver jag icke, ty detta inser Ni nog!

Allt detta slog ner som en blixt öfver oss.”

Det är ju just det – när någon gör något alldeles oväntat, något som vi finner olämpligt, reagerar vi med att spontant säga:
– Är han inte klok? – Har han blivit komplett galen? eller – Är han tosig?

De fasta uttrycken ovan ska  ju egentligen inte ha frågetecken. De är retoriska frågor (och borde egentligen förses med uttropstecken) som har betydelsen:
”Detta är för mig så underligt och oväntat att jag kan inte finna NÅGON annan förklaring än att han har blivit totalt vansinnig”. Därmed PÅSTÅR vi ju inte att personen är vansinnig – det är ju inte det vi menar. Snarare understryker vi att beteendet avviker från allt vi tidigare sett hos denna person.

Sixtens förtvivlade pappa skriver:

”Hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”

Att ta Sixtens pappas uttalande i hans tack- och ursäktsbrev bokstavligt är ju rent nonsens. Att dessutom välja att citera på följande vis är tendentiöst:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sixten_Sparre

”Att han var mentalsjuk hävdar också hans egen far i ett privatbrev daterat 30/7 1889, bevarat i Tåsinge lokalhistoriska arkiv: ”… att hans hjerna numera icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”. 

Brevet från Sigge Sparre är en primärkälla. Men sättet att beskära citatet, och ta det ur sitt sammanhang, är oprofessionellt. Att dessutom presentera det som ”ren och skär sanning” pga att det kommer från en primärkälla – ja, det lämnar mycket i övrigt att önska om man vill vara hedervärd.

Primärkällan är Sigge Sparre, ett brev från en förtvivlad far som försöker förstå det hemska som sonen gjort. Låt mig för första gången presentera ännu en primär källa. Ett brev som Sixtens hustru Luitgard skrev 6 augusti 1889.

Hon söker svar på frågan: hur KUNDE han? och den enda förklaringen är, då som nu: ”han måste ha varit rubbad, från sina sinnen, tokig”. Men därifrån är det långt till att den döde ska diagnosticeras med ”bipolär typ 1 med dominans för maniska episoder” (K Grönqvist (2013) s 79).

Jag väntar fortfarande på att få se de ”primärkällor” som verifierar att:

”Sixten skrev dagligen brev till Elivra”

”Sixten hotade att ta livet av sig om hon inte följde honom”

Påståendena finns i Laura Madigans brev (återgivet i Enevig (2005) s 107 ff), skrivet i förtvivlan samma dag som Sigge Sparre skrev, 30 juli 1889. Har Laura öht sett några brev från Sixten? Är det inte som hon försöker förstå? Naturligtvis känner hon skuld över att inte ha anat.

Någon primärkälla är inte Lauras brev! Visa Sixtens dagliga brev till Elvira, och jag ska tro på dem och på Sixtens hot om självmord!

Två föräldrar, var och en utom sig, försöker finna en förklaring på något som slog ned som en blixt. Ingen hade märkt något. Inte heller Sixtens regementskamrater, dem han lånat pengar av, hade på något vis anat att den glade gamängen Sixten var ”från vettet”. Han är 35 år och har aldrig visat tendenser på psykisk sjukdom. Motsäger inte detta hypotesen om psykisk ohälsa? För så vitt man inte klassificerar förälskelse som psykos….

En skitstövel är en skitstövel, men man behöver inte vara galen för att vara en oansvarig och egoistisk slarvröv…

Mot H C:s och Sixtens Fyn!

Det var trevligt att komma till Sagomuseet häromdagen. Åk aldrig Ljungby förbi utan att besöka denna lilla pärla!

Berättarkväll på Sagomuseet

Vi kände oss som resande i ”tips-på-trevlig-resa-till-Odense”. Och nu sticker vi själva till Fyn, det är ett ställe som känns som hemma. Själva platsen, Sixtens och Elviras grav på Landet kirkegård på Tåsinge, är ju numera som ett monument. Det visar det här fina fotot, taget häromveckan av min bror, Jens Lindhe:

Men nu är det inte graven som är målet – nej, nu ger Klas Grönqvist ut sin utförliga bok www.adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065

på danska: www.kleart.dk/elvira-madigan

Grattis Klas – det passar perfekt i år, när Elvira skulle fyllt 150. Och är det någonstans som Elvira ska finnas i bok så är det i Danmark! Det ska bli roligt att delta i evenemanget på Tåsinge:

Fastlagsbullar – inte ”semlor”

Elivraartikel

ur Ystads Allehanda 4 feb 2017.

På torsdag tar jag Öresundståget till Lund och byter sedan till Pågatåg: riktning Simrishamn. Ska bli kul! Skåne är ändå alltid SKÅNE! Och där äter man ”fastlagsbullar”, inte semlor. På Österlens museum är de dessutom hembakade – och jag ser fram emot att få berätta om Lycka på hennes hemmaplan. Närmare Rörum kan man inte komma. Och till ”fastlagsbulleföredraget” lär det strömma massor av österleningar – museet har redan fått säga nej till ett trettiotal….

Roligt att Lyckas historia tilldrar sig intresse, så här 128 år efteråt!

Skillingtryck i juletid

img_4422

Sixten och Elvira pryder PRO pensionären 2016:9, och är man intresserad av skillingtryck finns en trevlig och innehållsrik artikel, skriven av Anne-Marie Nilsson, inne i tidningen.

img_4421

Anne-Marie har en spännande blogg med mera läsning i ämnen som rör släktforskning och historia. Där hittar vi Lycka också. avamie.blogspot.se/2016/04/om-skillingtryck-kniven-och.html

I skillingtryckens värld

Så heter utställningen på Arboga museum just nu. Och på tisdag den 11 oktober håller jag föredrag i  anslutning till utställningen.d47e10b97b-skarmklipp-skillingtryck

 

Bergslagsbladet Arboga tidning skrev 23 september, inför vernissagen:

Ordet skillingtryck, kan låta ålderdomligt, men faktum är att flera av trycksakerna som visas upp bara är lite mer än hundra år gamla.
– Jag har minnen av att ha hört några av dem när jag var barn, men jag är nog sista generationen att växa upp med skillingtryck, säger museiintendenten Merit Åhs Janbrink.
Ett skillingtryck kan enkelt beskrivas som ett tunt häfte – ofta bara några få sidor långt. De första utgåvorna kom redan på 1500-talet, men skillingtrycken hade sin storhetstid vid förra sekelskiftet.
Namnet härstammar från priset på bilagan som kostade mellan en till två skillingar. 
Innehållet i skillingtrycken bestod av sentimentala visor, både förankrade i verkliga händelser och i fantasi, och hade inte alltför sällan ett sedelärande syfte. 
Ett av de mest kända skillingtrycken är faktiskt skrivet av Arboga Nya Tidnings gamla redaktörer Johan Lindström Saxon.
– Visan handlar om cirkusartisten Elvira Madigan som rymde till Danmark med den redan gifta dragonlöjtnanten Sixten Sparre. Det är en riktig berättelse, berättar Merit.
Kärlekshistorien fick ett hemskt slut, vilket framkommer i visan. Sparre, som var hårt skuldsatt, sköt både sig själv och Elvira efter bara några månader på rymmen. 
Just det fasansfulla och makabra är något som ständigt återkommer i skillingtrycken.
– Det verkar ha varit ett allmänmänskligt behov att förfasas över de som hade det lite sämre än en själv, och i det här fallet bearbeta det genom musik, säger Merit och gör en jämförelse:
– Det som ligger närmast till hands i dag är väl kvällstidningarnas braskande löpsedlar.
På Arboga museum har visan om Madigan gestaltas med en docka balanserades på en lina. Lite längre bort sitter en annan kvinna tillsammans med ett lejon. Blod hänger över dem i linor.
Sammanlagt är sju skillingtryck gestaltade med dockor och övrig rekvisita. 
Dessutom finns det ett antal stationer där man kan höra hur visorna låter.
– Man får även brista ut i spontansång om man vill det, säger Merit.

Utställningen kommer att visas ända fram till och med 3 november.

På tisdag arrangerar Hembygdsföreningen Arboga Minne föreläsning. Kom klockan 18.30 till Stensalen – då blir det allsång, sorgeliga saker och 1800-talstidsanda!

Sevärdheter på Tåsinge

Just hemkommen från Svendborg, med flera ovanliga upplevelser för en svensk i bagaget. Diamantbröllop – alltså firande av en 60-års bröllopsdag. Och vilket firande! Det var en fantastisk dag, att få vara med och sjunga på morgonen vid äresporten för Louise och Johannes – dessa kära och goda vänner. Vänner som jag fått tack vare Sixten. För att inte tala om själva festen som varade hela dagen: god mat, härliga människor och fin musik, allt till brudparets ära. Av alla timmars arbete med att söka spåren efter Sixten, Elvira och Luitgard så är detta det mest fantastiska: att jag nu har många vänner i Svendborg, en del så nära att de bjuder in till diamantbröllop! Tack Johannes och Louise, Hanne och Gunnar, Jytte och Per! Och tack till er på museet – det känns som att komma hem när jag kommer till Svendborg, tack vare er!

Turistsäsongen 2016 närmar sig, och nu finns turistkartan över Tåsinge att hämta bl a på biblioteket i Svendborg:

IMG_4179

 

Tre av 24 sevärdheter är relaterade till Sixten och Elvira. Deras historia är alltså än mer intressant idag, än då jag första gången besökte ön, för ca tio år sedan. Då fick man leta sig fram till mordplatsen. Nu är det bara att följa kartan:

IMG_4180IMG_4181IMG_4183

Hotel Svendborg

För  127 år sedan – nu i juni – skrev ”Brudparet Sparre, på bröllopsresa från Stockholm” in sig i hotelliggaren på det då ganska nybyggda Hotel Svendborg. Att det blev just där de bodde har senare kryddat historien med ytterligare romantik. För visst är det något med tornrum? Något som förhöjer intrycket av passionerad kärlek? Det var dit de flydde sommaren, 1889, i nästan fem veckor. Sixten och Elvira, med en önskan om att få vara tillsammans. Bara de två.

hotll

Det var därifrån de stack från notan på ca 287 kronor. ”Inget att snacka om” säger anhängarna av ”den vidunderlige kærlighedshistorie”. ”Vem tänker på något så prosaiskt som pengar när man är passionerat förälskad?” Vi som sett Sixtens övriga skulder (och som vet att 287 DKR 1889 motsvarar ca 17 500 SEK idag) ser att bara var en bråkdel av hans skuld. Mer om detta i min bok ”Sorgeliga saker hände”.

Men: nu har det utkommit en fin bok om kulturhistoriskt värdefulla byggnader i Svendborg, utgiven av museet där. Boken kan köpas via svendborgmuseum.dk/shop/index.php. (Det är f ö också det enda ställe som fortfarande har min bok till försäljning.) ”Svendborgs havnefront” är intressant läsning för alla oss som älskar Svendborg och ”det sydfynske öhav”!

bok

Den kärleken förenar mig med min gammelmorfar Sixten. Jag har fått fina vänner där. Han har skrivit in sig i stadens historia:citat