Boken om Sixten Sparre och hans liv har tagits emot fantastiskt väl – det är en fröjd att känna att han nu möter världen. Här kan man till exempel läsa om honom på https://www.omnible.se/r/10325536884084829526
Och vill man inte läsa pappersbok – ja, då har Pascal Wibe läst in på njutbart sätt:
Många befarade att skrivandet skulle försvinna. Telefonen skulle göra att skrivandet succesivt ebbade ut. Ingen kunde ana att vi alla istället skulle gå omkring med tangentbord i fickan. Var som helst kan vi sätta oss och skriva: anteckningar, sms och brev. Vem som helst kan, anonymt och lätt som en plätt, fylla i formulär och klicka iväg.
En bokrecension, till exempel. Alla publicerar sig.
Sixten Sparre skrev, och doppade stiftpennan i bläckhornet. Hans far rättade i kanten med blyerts. Sixten lyckades publicera sig, även om det resulterade i en skuld till bokförlaget. Idag hade han kunna lägga ut sina dikter på nätet. Signerade eller anonymt, alla kunde ta del av dem.
När Sparre-Madiganskandalen var ett faktum skrevs och publicerades spaltkilometer i tidningarna. En av dem, Köpenhamnstidningen Morgenbladet 26 juli 1889, bjöd läsarna på en ”ögonvittnesskildring”.
En anonym badgäst på ön Tåsinge berättade vad han (hon?) sett när liken hittades i Nørreskov.
En badgäst? Som fick tillträde till mordplatsen? Redan här är det något som inte stämmer. Vakter var utposterade, polis och läkare var fullt sysselsatta med dokumentation av dubbelmordet.
Artikeln spreds till Sverige, via Skånska Aftonbladet, och rewritades i tidning efter tidning. Den innehöll mängder av avvikelser från polisprotokoll och andra ögonvittneskildringar. Elvira var skjuten i fel öra, hon låg placerad så som man föreställer sig en dramatiskt död kvinna (inte som hon faktiskt låg: propert, med armarna arrangerade över bröstet) och framför allt hade hon helt annorlunda kläder än vad som anges i alla andra dokument. Den ”ulden trøje” som hon bar hade i artikeln blivit till en kort kappa, knäppt upp i halsen.
”Trøje” översatt från danska betyder precis som på svenska ett stickat plagg. Är plagget öppet framtill är det en kofta, om det har helt framstycke kan synonymen vara jumper eller ”genser”, det vi kallar en olle. Badgästen förvandlar i sin artikel koftan till ”en jakke”. I den svenska översättningen blir det ”en kappa”. Danskans jakke och svenskans kappa betyder ett plagg av vävt tyg, ett plagg med fickor. Och nu växer fabulerandet!
I en av fickorna ser turisten något vitt sticka upp. Ett papper, det som – säger han/hon – tjänat som omslag till smörgåsarna som paret hade med in i gläntan. På detta smörpapper, troligen något flottigt efter de danska mackorna, ser han något skrivet med blyerts. Var och en kan föreställa sig detta – trubbig blyertsspets på flottigt smörpapper. Inte lätt att läsa och tyda i bokskogsdunklet! Men badgästen klarar det, och finner en dikt – en som, genom senare tiders reproducerande av myterna, har förvandlat Elvira Madigan till poet. En dikt som gjorde hans artikel lätt att sälja in – den innehöll något sensationellt nytt!
Att dikten inte togs tillvara – eller att badgästen inte gjorde pengar på att sälja den, då – när man gjorde geschäft av allt som hade med ”det romantiska dramat” att göra – är en gåta.
Att han över huvud taget fick TA pappret, mitt i mordutredningen, är synnerligen osannolikt.
Varför finns inte pennan nämnd i förteckningen över saker på platsen: några svenska ören i Sixtens fickor (varför gick man igenom Sixtens, och inte Elviras, fickor? Kan det bero på att hon bar tröja, och därmed inte hade fickor?), ölflaskor och annat ”skröfs” som paret lämnat? Allt förtecknades, ingen penna finns nämnd.
Elvira skulle alltså ha suttit i gläntan som var bevuxen av ogräs och brännässlor. Där skulle hon ha ”kretat” ned en dikt, med en blyerts på ett flottigt papper? Jag ifrågasätter det starkt och skulle i så fall önskat henne ett litet tangentbord och appen ”Anteckningar”. Då hade hon kunnat skriva, och sedan klicka iväg det till hela världen.
Så som vem som helst kan göra idag – skriva anonymt och låta alla ta del!
Att bli recenserad är numera nästan bara de stora författarna förunnat – internationella bästsäljare och nationella snackisar.
Men Sixten och hans bok recenseras faktiskt i Släkthistoriskt Forum 2021:1.
Särskilt glad blev jag, att just denna tidning och skribenten Eva Johansson, en tungviktare inom släktforskningen, har läst och förstått det arbete som ligger bakom.
Också att bli omskriven i form av en artikel är roligt. Hittills har NST, Hallandsposten, Hallands Nyheter, Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan haft helsidesartiklar. Liksom Kristianstadsjournalen och Kvällsstunden:
Det blev en uppsättning av ”Elvira Madigan” av Parkteatern ändå i år! En coroananpassad familjeföreställning i slutet av juli och början av augusti. Lika färgsprakande och hisnande som förra året, om än förkortad. Och det blev ett föredag av mig, ändå: https://www.facebook.com/Kulturhuset.Parkteatern/videos/vb.104063363010607/1167865006918425/?type=2&theater
5 september firar ”Den romantiske have” söder om Odense på Fyn sitt 10-årsjubileum. Och OM nu inte coronan lägger hinder i vägen, då blir det ”foredrag på line” i anslutning till min bror Jens Lindhes utställning.
I början kunde jag inte få nog av pestinformation. Alla rekommenderade Albert Camus, Björn Olsen och Hanne-Vibeke Holst. Nu är jag mätt, jag vill läsa om annat.
Men tipset om Holst stannade kvar och jag plockade fram underhållande ”Min mosters migrän”. Ett tips till den som har missat – hög igenkänningsfaktor! Här ett exempel:
Nu har jag startat ett instagramkonto om Sixten, om hans liv och om dramat 1889. Där, och i boken som kommer längre fram i sommar kan man läsa om hur det VERKLIGEN var.
”Vacker var han, utav börd : Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan”, Ekström&Garay, 2020.
på Tåsinge 22 juli, vid ”mindearrangemanget” av att det gått 130 år, enligt senaste numret av TåsingeNYT Nr. 47 – 11. september 2019:
Elvira og Sixten 130 år senere
Af: Niels Ole Nielsen
SIDSTE: Tåsinge Turistinformation har netop anskaffet domænenet elviramadigan.dk og lader det vise hen på vores information om historien. Vi linker også til Taasinge-museum.dk og deres beskrivelser. Nye opslag og tips om anden information er velkomne
”Sixtens Sparres oldebarn, Kathinka Lindhe fangede meget levende alle i det tæt pakkede lokale i sin gennemgang af de mange detaljer i familien Sparres slægt. Det var fint at supplere beretningen med plakater hæftet op på en rød tørresnor. Og hun var ikke i tvivl. Sixten Sparre har haft mulighed for at leve et afslappet liv med det resultat, at han stod med en meget stor gæld. Han fik arrangeret sin død, så han blev mindet med ære, mens hans hustru stod tilbage med skammen.
Taasinge Museum sælger Kathinka Lindhes bog, ”Sorgeliga saker hände”. I den beskriver hun historien ud fra den forladte hustru, Luitgard Sparres tanker. Den kan varmt anbefales. Med lidt tålmodighed, kan man godt komme igennem den svenske tekst.
Erfaringerne fra arrangementerne ligger stadig som inspiration til en gentagelse.”
Ja – jag åker gärna ner igen. Tåsinge är värt en resa ”hvergang”!
Kristianstad är ”en stram och militärisk rektangel”, men en otroligt vacker sådan. En stad med ”fyra snörräta gator på längden, två bredare och två smala” skriver Gustav Hellström i sin ”Snörmakare Lekholm får en idé”. Den romanen är oumbärlig om man vill förstå Sixtens officersliv i det sena 1800-talet. Igår påmindes man i staden om gamla tider – det var hästar, kanoner och militärmusikkår på torget. Och så var det den årliga bokfestivalen – i år på temat ”Genom dina ögon”.
Så passande då att presentera boken om Madigandramat, sett ur Luitgards ögon!
”Äntligen föll bitarna på plats!”.
Så sammanfattade en av de ca 40 åhörarna på Tåsinge museum föredraget på lina på årsdagen av att Sixten och Elvira hittades. I hela sitt drygt 80-åriga liv på Tåsinge hade hon levt med historien – n u kändes berättelsen hel. Hon hade hört sin morfar och hans bror, båda födda på 1870-talet, många gånger tala om hur de såg Sixten och Elvira ute på Christiansminde, svendborgensarnas festplats, en sommardag 1889.
”Det var det vackraste par vi någonsin sett”, sade de. De glömde det aldrig.
Idag, också en torsdag, är det 130 år sedan Sixten och Elvira vandrade iväg med sin ”lille Kurv med Mad og Drikkevarer”, in i Nørreskov på Tåsinge. Idag arrangeras en vandring där nere, i parets fotspår. Men matkorgar liknande den som utgjorde Sixtens och Elviras sista måltid.
Härhemma ”generalrepterar” jag mitt ”foredrag på line” – det som ska hållas på måndag – årsdagen av att man fann liken i skogen. Årsdagen av att ”den vidunderlige kærlighedshistorie” började berättas, för att efterhand få ett eget liv. Myt lades till myt.
Det roliga är att det är MINST lika kul att planera som att så småningom genomföra! Äntligen, på gamla dagar, har jag lärt mig att göra mina förberedelser i god tid. I dagarna är jag igång med föredraget på museet på Tåsinge, ”Mindearrangementet for Elvira og Sixten 130 år efter”.
Efter att ha hållit ca 50 föredrag med ljusbilder vill jag nu förnya framställningen. Välkommen till Taasinge Museum månd 22 juli kl 14-17!