Många befarade att skrivandet skulle försvinna. Telefonen skulle göra att skrivandet succesivt ebbade ut. Ingen kunde ana att vi alla istället skulle gå omkring med tangentbord i fickan. Var som helst kan vi sätta oss och skriva: anteckningar, sms och brev. Vem som helst kan, anonymt och lätt som en plätt, fylla i formulär och klicka iväg.
En bokrecension, till exempel. Alla publicerar sig.
Sixten Sparre skrev, och doppade stiftpennan i bläckhornet. Hans far rättade i kanten med blyerts. Sixten lyckades publicera sig, även om det resulterade i en skuld till bokförlaget. Idag hade han kunna lägga ut sina dikter på nätet. Signerade eller anonymt, alla kunde ta del av dem.
När Sparre-Madiganskandalen var ett faktum skrevs och publicerades spaltkilometer i tidningarna. En av dem, Köpenhamnstidningen Morgenbladet 26 juli 1889, bjöd läsarna på en ”ögonvittnesskildring”.
En anonym badgäst på ön Tåsinge berättade vad han (hon?) sett när liken hittades i Nørreskov.
En badgäst? Som fick tillträde till mordplatsen? Redan här är det något som inte stämmer. Vakter var utposterade, polis och läkare var fullt sysselsatta med dokumentation av dubbelmordet.
Artikeln spreds till Sverige, via Skånska Aftonbladet, och rewritades i tidning efter tidning. Den innehöll mängder av avvikelser från polisprotokoll och andra ögonvittneskildringar. Elvira var skjuten i fel öra, hon låg placerad så som man föreställer sig en dramatiskt död kvinna (inte som hon faktiskt låg: propert, med armarna arrangerade över bröstet) och framför allt hade hon helt annorlunda kläder än vad som anges i alla andra dokument. Den ”ulden trøje” som hon bar hade i artikeln blivit till en kort kappa, knäppt upp i halsen.
”Trøje” översatt från danska betyder precis som på svenska ett stickat plagg. Är plagget öppet framtill är det en kofta, om det har helt framstycke kan synonymen vara jumper eller ”genser”, det vi kallar en olle. Badgästen förvandlar i sin artikel koftan till ”en jakke”. I den svenska översättningen blir det ”en kappa”. Danskans jakke och svenskans kappa betyder ett plagg av vävt tyg, ett plagg med fickor. Och nu växer fabulerandet!
I en av fickorna ser turisten något vitt sticka upp. Ett papper, det som – säger han/hon – tjänat som omslag till smörgåsarna som paret hade med in i gläntan. På detta smörpapper, troligen något flottigt efter de danska mackorna, ser han något skrivet med blyerts. Var och en kan föreställa sig detta – trubbig blyertsspets på flottigt smörpapper. Inte lätt att läsa och tyda i bokskogsdunklet! Men badgästen klarar det, och finner en dikt – en som, genom senare tiders reproducerande av myterna, har förvandlat Elvira Madigan till poet. En dikt som gjorde hans artikel lätt att sälja in – den innehöll något sensationellt nytt!
Att dikten inte togs tillvara – eller att badgästen inte gjorde pengar på att sälja den, då – när man gjorde geschäft av allt som hade med ”det romantiska dramat” att göra – är en gåta.
Att han över huvud taget fick TA pappret, mitt i mordutredningen, är synnerligen osannolikt.
Varför finns inte pennan nämnd i förteckningen över saker på platsen: några svenska ören i Sixtens fickor (varför gick man igenom Sixtens, och inte Elviras, fickor? Kan det bero på att hon bar tröja, och därmed inte hade fickor?), ölflaskor och annat ”skröfs” som paret lämnat? Allt förtecknades, ingen penna finns nämnd.
Elvira skulle alltså ha suttit i gläntan som var bevuxen av ogräs och brännässlor. Där skulle hon ha ”kretat” ned en dikt, med en blyerts på ett flottigt papper? Jag ifrågasätter det starkt och skulle i så fall önskat henne ett litet tangentbord och appen ”Anteckningar”. Då hade hon kunnat skriva, och sedan klicka iväg det till hela världen.
Så som vem som helst kan göra idag – skriva anonymt och låta alla ta del!
