Neuropsykiatriska diagnoser post mortem

Primära och sekundära källor

Ett handskrivet brev i original är inte, per definition, en primärkälla. Är det är skribenten som själv (primär källa) har upplevt det som berättas, eller återberättar skribenten (sekundär källa) något som någon annan (primärkälla) har upplevt?

Den förtvivlade modern Laura Madigan skriver ett åtta sidor långt, ganska förvirrat, brev den 30 juli 1889, samma dag som den förtvivlade fadern, amatörförfattaren Sigge Sparre (som vill formulera det enkla uttrycket ”han måste vara från vettet” lite mera varierat, och därför skriver ”hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna numera icke var normal”) skriver sitt brev.

Vad de båda föräldrarna ger uttryck för är sin egen (primär källa) djupa förtvivlan och känsla av att inte förstå varför.

Laura skriver att hon känner till SS. Hon träffade honom ”för två år sedan” och han ”kom var qvel i Cirkus” och frågade om han ”får Låv att medfölia vegen Hemat i Selskap, då svarade jag, att det är intet passande, men då kåm Han endå…. Det var Hella bekantskapen, och vidare blev det inte tala åm”. 

SS bad att få höra av sig till cirkusen med brev, men ”jag emottog inte Nogran Brev eler vidare. Och vi tenkte Heler aldrig vidare på den Heren.”

Så presenterar Laura den som är primärkällan: cirkusartisten Miss Rosa. ”..det som jag Nu Hör aff mis Rosa för Hon var Heners förtroende”.

Laura återberättar vad Rosa, förmodligen lika upprörd hon själv och ”pumpad” på uppgifter från Laura, har berättat om brevväxlingen och SS:s hot om självmord. Säkert ligger mycket sanning i Rosas berättelse, men i Lauras brev är hon en sekundär källa.

Därefter presenterar Laura ännu en primärkälla: ”min verdina”.

Värdinnan har, återberättar Laura, beskrivit Elviras kval över brev från Sparre – Laura själv har missuppfattat Elviras upprivenhet. Hon har faktsikt helt missbedömt sin egen dotter:

”ja aningslöst trode att det var Huvudpina såm Hon föregav”.

Laura har alltså inte anat något, och hon gör klart att hon ”ville Hava mit barn för mig sel”. (Vilket leder till ytterligare funderingar – hur var egentligen Elviras psyke, fostrad som hon var med järnhand av mamma Laura?).

Primär källa är Laura när hon berättar om sin dotters nervsammanbrott. Laura har själv upplevt det:
”då jag på Plaserne åpptog Biljeterna Hörde jag et volsamt skrik, jag Löper in i gradroben och frogar efter, men Hon står Blekt såm er Lik och siger jag såg en död Hon som var så vit så mager, falla på mis Rosas Föter och då Ropade Hon Sixten. sa Rosa”

Laura fortsätter att beskriva Elviras syner. Hon har sett änglar och det bar av till himlen. Hon var rädd för allting och tordes inte sova ensam på rummet, berättar Laura.

Beskrivningen av Elviras psykiska instabilitet kommer från en primär källa (Laura) – ändå har den aldrig tagits upp i beskrivningen av ”Sparre-Madigan-romansen”. Kanske för att den då skulle förstöra myten om den väna Elvira?

Diagnosticerande

Är inte behovet att sätta diagnos ett uttryck för vår tids manér att sjukstämpla allt avvikande? Och glömmer vi då inte tidsandan? Hur mycket är vi egentligen färgade av den tid vi lever i – det tycker jag är den mest intressanta frågan!

Med 2017 års tankar:

borde Sixten fått antidepressiva? Eller borde kanske Elvira ha medicinerats? Folie à deux kanske vore en diagnos?

Med 1880-talets tankar:

Var de båda färgade av tidens dödslängtan (och den romantiserade synen på den gemensamma döden)? Var de påverkade av det som hänt tidigare på året med Rudolf och Vetsera? I den primärkälla som nyss dykt upp (brev från Lycka till svägerskan) framgår att Sixten och Luitgard (primärkälla), tillsammans med Lyckas storebror Carl och hans fru Jeanna, diskuterat just den händelsen vid en gemensam middag under vårvintern 1889.

Referenser

Vidare ang Sixtens psykiska tillstånd – och primärt och sekundärt:

I Grönqvists bearbetade bok på danska sägs på sidan 58 ”han sank dog tydeligvis også in i depressive perioder fra tid til anden”. Som stöd för detta påstående refereras till Lindhe sid 122. Lindhe, dvs jag (oklart vad det är för bok som avses, den finns inte med i litteraturlistan), skulle alltså ha påstått detta?

På sid 122-131 i min bok (Utblick Media, 2014) försöker jag mig på att analysera Sixtens dikter. Där finns en referens till kulturskribenten Hans Holmberg i Kristianstad (om HH: www.sydsvenskan.se/2016-12-23/hans-holmberg)

Ett kapitel i HH:s bok ”Stad öppna dig!” (2007) ägnas Sixtens litterära produktion. HH närläser fyra dikter och konstaterar att Sixten visar upp några olika sidor: den glade, men städade, Baccusdyrkaren, den typiske efterromantikern som tar upp erotiska motiv, romantikern och – obs! när han översätter en dikt av Heine – melankolikern med döds- och kärlekslängtan. HH sammanfattar sin uppfattning om Sixten, utifrån hans litterära motiv: ”en känslomänniska, romantiskt överspänd och med starka svängningar i sitt psyke emellan melankoli och glättighet”.

Det är alltså litteraturvetaren Holmberg, Hans sid 155 som sagt detta (primär källa). Jag som citerar HH (och är alltså sekundär) har inte diagnosticerat Sixten.

Min teori är istället att Sixten och Elvira var typexempel på det Karin Johannisson beskriver som ”det sena 1800-talets existensiella vånda” och romantiserade dödslängtan. I kombination med den raserade ekonomin blir detta ödestigert.

Sixten hade inte ”otur i affärer”, han var en person som levde högt över sina tillgångar. Från att ha haft det gott ställt var han nu pank, men fortsatte med de vanor han tillåtit sig sedan giftermålet 1880.

Där, och vad gäller historien i övrigt, är Grönqvist och jag helt överens.

Om faran med bokläsning

En gång i tiden lär det ha funnits en skylt på svenska tåg, en skylt som varnade för läsning under färd. Man kunde, på grund av tågets skakningar, få ”skakögon”.

glasögonLångt fram på 1970-talet hörde jag folk påstå att det var farligt att läsa – ögonen kunde ta skada. Det fanns också de som trodde att man kunde bli tokig av att läsa för mycket böcker (roligt skildrat i Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”).

I slutet av 1800-talet kom en revolutionerande nyhet. Det elektriska ljuset! Säkert var det en större innovation då än när vi, i slutet av 1900-talet, fick datorena och så småningom internet.

Blanchs café i Stockholm var först med det moderna elektriska ljuset, år 1878. tekniskamuseet.se/1/1000.html berättar bland annat:
Det tog dock tid innan det elektriska ljuset blev tillgängligt för alla. Sveriges första elverk öppnade i Göteborg 1884 och följdes av Härnösand 1885 och Stockholm 1892. Även på landsbygden byggdes elverk och 1893 fanns 100 elektriska anläggningar i Sverige. Det var främst industrin som använde sig av elkraft. I hemmen var fotogenlampan den billigaste och vanligaste typen av belysning fram till 1910-talet.B12936fotokopia_hb

Men denna  fantastiska nyhet – att kunna ha ljust när man man ville – kunde kanske också vara farlig? Särskilt om den kombinerades med bokläsning!

Det diktar Sixten Sparre om i mitten av 1880-talet, och det med en liten humoristisk varning:

 

LJUSET

Två vänner träffades en gång

och händelsen jag satt i sång.

De träffades en gång på krogen,

der vännen A. var redobogen

vän B. att bjuda på ett glas.

Och denne, uti ren extas

bjöd vännen A. tillbaka åter

som nog, jag hoppas, ni förlåter.

 

Alltnog, här pokulerades

och saker ventilerades

av varjehanda slag och halt.

Rätt svårt nu är att minnas allt.–

 

Bland annat sporde vännen B.:

– Bror A., den saken mig förklara

hur i all verlden det kan vara,

du bränner ljus till klockan tre?

Och det varenda natt ändå,

jag blir ej riktigt klok derpå.

 

– Nå, efter du förveten är.

så ska jag säga dig, mon chèr,

att jag i bäddens quafa iden

med god lektyr fördrifver tiden.

Jag kan ej somna före tre,

men boken är min räddare.

– Nå, Gud ske lof – en sådan tok

som du, min bror, jag aldrig var.

Jag skonar mina ögons par,

ännu jag aldrig tog i bok.

 

Af denna sång helt visst man lär

att ljuset fasligt farligt är:

pupillen kunde skada taga

och sedan bli rätt svår att laga.

elbelysning

Dagens dikt

Hur ofta rimmar vi nuförtiden? Kanske när man ska sätta in en annons om ”uppvaktning undanbedes”: ” Ni kan era gratulationer spara, jag kommer inte att hemma vara”. 

På Sixtens tid gnetades det med rimmen. Det var en förmåga som uppskattades i umgängeslivet. Men att skriva tillfällighetsverser var inte helt enkelt, förstår man av följande vers:

dikt a

Ty lyran der i hvarje rad, så rent melodiskt klingar

en sång så enkel och så glad, och lätt som lärkans vingar ….

Det var nog en ren njutning för den gode Sixten att få till rimmen. För oss blir det mest ett rabblande av ord och fraser. Men vilken handstil!

Här kommer slutet på dikten, signerad – så som han alltid gjorde –  -e.

dikt b

Recension 12 – en som ser berättelsens alla delar!

Den första recension som berör FORMEN och också det faktum att analysen av Sixtens dikter är intressant i sammanhanget hittade jag här: www.cirkus-dk.dk/htm/dk/nyheder.htm Roligt att bli uppmärksammad i Danmark igen!

1. juli 2014

Det historiske hjørne. Elvira Madigan og Sixten Sparre.sorgeliga-saker-hande-elvira-madigan-sixten-och-mig

”Forgældet svensk løjtnant bortfører og dræber cirkusprinsesse.” Sådan burde avisoverskrifterne måske egentlig have set ud, da Sixten Sparre i 1889 skød først Elvira Madigan og derefter sig selv. Som bekendt gik det anderledes. Aviserne beskrev det som et romantisk drama, hvor de elskende sluttede med i fællesskab at gå i døden.

I 2013 udgav svenske Klas Grönqvist en bog om Elvira Madigan. Den var omtalt her på siden den 5. maj 2014. Nu er der udkommet yderligere en bog, som i modsætning til de mange tidligere bøger primært fokusere på Sixten Sparre og hans hustru.

Lindhe, Kathinka: Sorgeliga saker hände – Elvira Madigan, Sixten och mig. Svensk. Udgivet af Utblick Media. 240 sider. Rigt illustreret

Kathinka Lindhe er radiojournalist og bibliotekar i Halmstad og oldebarn af Sixten Sparre og hans hustru Luitgard, kaldet Lycke.

At Sixten Sparre stak af med en cirkusprinsesse og senere skød både sig selv og cirkusprinsessen var en skandale i 1880’ernes Sverige. Uanset om det blev opfattet som mord eller romantik. Det var derfor ikke noget, man talte om i familien, og Kathinka Lindhe blev først på et sent tidspunkt opmærksom på, hvem hendes oldeforældre var.

Baseret på fotografier fra familiealbummet, slægtsforskning og gennemgang af arkiver og samlinger beskriver Kathinka Lindhe i bogen Liutgard Sparres liv. Trods Liutgards kaldenavnet Lycke blev det bestemt ikke lykkeligt. Kathinka Lindhe analyserer også Sixten Sparres digte og konstaterer, at han trods sine litterære ambitioner manglende talent og var bedst som lejlighedsdigter.

Hendes opfattelse er, at Sixten Sparre nærmest var en samvittighedsløs person. Og at flugten sammen med Elvira og parrets død måske mest af alt var drevet af ønske om på den måde at skaffe sig den berømmelse, som hans forfatterskab ikke havde bragt ham.

I boet efter Lycke Sparre fandtes der hverken breve eller dagbøger, men kun fotografier. Og i Kathinka Sparres mormors hjem talte man ikke om Lycke, fordi Sixten var tabu.

I bogen forsøger Kathinka Sparre baseret avisomtale, fotos og forskning omkring forholdene i overklassen i datidens Sverige at beskrive Lycke Sparres liv og at skrive en fiktiv dagbog om, hvad Lycke har tænkt og ment.

Bogen er et interessant forsøg på at sætte en ny vinkel på det drama, som for hoverpersonernes vedkommende for 125 år siden fandt sin afslutning på Tåsinge. Men som berørte bipersoner som Lycke Sparre og hendes familie i resten af deres liv.

I Danmark kan bogen købes på Svendborg Museum eller på nettet hos cdon.dk. I Sverige sælges den over nettet hos bl.a. bokfynd.nu.

Bogens titel er baseret på den skillingsvise, som Johan Lindström Saxon skrev i 1889. Klik her, hvos du har lyst til at høre den gamle skillingsvise, som gengiver den romantiske version af dramaet.

 

Har jag varit för hård mot dig, Sixten?

porträttsamlingen  bengt edvard sixten sparre af rossvikBengt Edvard Sixten Sparre af Rossvik – har jag varit för hård mot dig? Jag, liksom din pappa. Idag är det 125 år sedan pappa Sigge skrev brevet som finns återgivet längre ner i bloggen. Han säger, att om man obducerade din hjärna så skulle man finna att något var fel på dig. Han måste ju försöka förklara det du gjort på något sätt.

Igår fick jag ett brev från en vän, en av de mera insiktsfulla och psykologiskt kloka. Han skriver så här, efter att ha läst boken, angående Sixten:

Hela historien är ju tragisk. För de implicerade, för dig och hela din familjehistoria.
Tragiskt för ”Lycka” naturligtvis. Den gången var det ju en social katastrof som spridde sig som ringar i vatten. Inte minst för henne och hennes barn, osv, som du skriver.
Men en sak som slog mig, och som du (naturligt nog) inte har större empati för, är Sparres tragik.
Som jag ser det är han ”dödsdömd” från starten. Han skulle givetvis inte varit miliär. Det var hans tids kultur och klass som drev honom in i det. Han skulle självfallet fått studera istället. Hela hans, delvist misslyckade, litterära produktion beror möjligtvis- och troligtvis – på att han inte fått tillräcklig bildning, stimulans och stöd i sitt skapande.
Tiden, samhället, klassen och kulturen hade predestinerat honom till den militära banan.
Visst var han en slarver. Men som man säger om Jeppe på Bjerget: ”Alle ved, at Jeppe drikker. Ingen spørger hvorfor”. Jag misstänker, att hans skuldsättande, drickande, utsvävande liv kan ha två sidor.
Dels som en – omedveten – protest mot sitt liv, i stil med Freuds kvinnliga neurotiska patienters rop på hjälp från en inlåst borgerlig tillvaro.
Dels som en gruppress från och livsstil hos vissa yngre officerare, som inte hade mycket att göra, men som bara skulle kompensera för adelns och den adliga officerskårens dalande betydelse.
Ju mindre inflytande, desto mer förstenas traditionen.
Sparres ”avskedssalut” var kanske hans sista desperata protest och rop om att ”Se mig”. Kanske för första – och avgjort för sista – gången.
Allt detta fråntar naturligtvis inte honom från skulden till alla de andra och till Elvira Madigan, som fick betala med  livet. Men jag anar i glimt något i mörkret.
Intressanta tankar! Hur skulle Sixten ha utvecklats om han till exempel hade fått gå en av alla författarutbildningar som finns nuförtiden, istället för att skickas till Karlberg?

Tröst

IMG_2386

Nej, nån tröst fanns inte att få för Luitgard, 30 år och nu änka. Men den som gör sig stark för att inte visa utåt, den klarar sig också igenom. Hur hon sedan blev inombords, det är en annan sak. Känslomässigt urgröpt – självklart! Lycka bestämde sig: inte visa något för barnen. Allt ska vara som vanligt. Så kanske satt hon denna kväll, när hon hade nåtts av budet från Tåsinge, och läste sagor för de båda barnen – Erik 8 och Märta 7?

Inte skulle det vara till tröst för henne då, att få veta att den sanna historien skulle berättas 125 år senare. Som här t ex, i nättidningen Rötter:

http://www.genealogi.se/123-nyheter/2013/1101-den-sanna-historien-om-elvira-madigan

Och ännu hade Gustaf Fröding inte formulerat de trösterika orden:

si, efter natten kommer alltid dag

och såret läks och natten har en ände

Det gjorde han först 1894.  www.svensklyrik.se/poeter/gustaf-froding/saul-och-david Men Lycka var ju inte särskilt intresserad av lyrik…

Bilden ovan skulle kunna föreställa Luitgard när hon läser godnattsaga. Men den är ett utsnitt av en bildfris på Nislevgaard Mødre- og Spædbørnehjem, målad av Georg Andersen.

Barndomens land

Dagens morgensang ur Folkehøjskolens sangbog – med en helt annan syn på barn än på Lyckas tid, då man använde riset som uppfostringsmedel. Benny Andersen diktar och har tonsatt fint:

Barndommens land

Tidens mælketand

Verden er ny for dit øjebarnen Sparre

Folk er to tre meter høje

så de må bøje sig

ned til dig.

 

Velden er stor.

Kaldes ”Moder Jord”.

Der findes børn der må flygte,

med du har intet at frygte.

Ingen skal mishandle dig –

håber jeg.

Hela visan finns här, med text och musik:

http://festklaveret.dk/da/tekst/1199/barndommens+land.html

 

Att ta vara på livet

För varje år känns det allt viktigare: att ta vara på livet, inte slarva bort det som Sixten gjorde.

Imorron är det den 1 juni, och Kajenns dikt plockas fram:

IMG_2024

Var glad min vän åt vad du har

nu har du hundra sommardar

och detta är den första!

När solens lopp sin ände tar

så har du nittionio kvar

och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står

i morgon är med ens igår

det går så fort att vandra.

Lägg märke till att vad du får

är hundra sommardar per år

i morgon är den andra!

Levnadsvisdom från förr

dikt

dagens dikt är hämtad från en samling utgiven 1883.

födelsedagsbok

Carl Larsson heter bokformgivaren – lika skicklig som Stefan Gustafsson utblickmedia.se

1883 – det var samma år som Strindberg pläderade för det nya samhället: luft och ljus skulle in i Esplanadsystemet. Hemma hos Lycka och Sixten knakade det i fogarna. Sixten triskades – ville inte gå med på konsert (s 85 i Sorgeliga saker hände) och Lycka fick gå ensam. Hon fick ”larva dit som enka” som han sa….