Hotel Svendborg

För  127 år sedan – nu i juni – skrev ”Brudparet Sparre, på bröllopsresa från Stockholm” in sig i hotelliggaren på det då ganska nybyggda Hotel Svendborg. Att det blev just där de bodde har senare kryddat historien med ytterligare romantik. För visst är det något med tornrum? Något som förhöjer intrycket av passionerad kärlek? Det var dit de flydde sommaren, 1889, i nästan fem veckor. Sixten och Elvira, med en önskan om att få vara tillsammans. Bara de två.

hotll

Det var därifrån de stack från notan på ca 287 kronor. ”Inget att snacka om” säger anhängarna av ”den vidunderlige kærlighedshistorie”. ”Vem tänker på något så prosaiskt som pengar när man är passionerat förälskad?” Vi som sett Sixtens övriga skulder (och som vet att 287 DKR 1889 motsvarar ca 17 500 SEK idag) ser att bara var en bråkdel av hans skuld. Mer om detta i min bok ”Sorgeliga saker hände”.

Men: nu har det utkommit en fin bok om kulturhistoriskt värdefulla byggnader i Svendborg, utgiven av museet där. Boken kan köpas via svendborgmuseum.dk/shop/index.php. (Det är f ö också det enda ställe som fortfarande har min bok till försäljning.) ”Svendborgs havnefront” är intressant läsning för alla oss som älskar Svendborg och ”det sydfynske öhav”!

bok

Den kärleken förenar mig med min gammelmorfar Sixten. Jag har fått fina vänner där. Han har skrivit in sig i stadens historia:citat

Nystart

Söndag – helgdagarna har varit oändligt många denna jul- och nyårshelg. Idag är en sån där riktigt seeeeg söndag: grått och plusgrader och all den fina vita snön håller sakta på att rinna ner i gatubrunnarna. En sak är bra med sådana dagar. Man får lov att stanna inne. Ingen sund frisk luft, inget nyttigt dagsljus. Bara pappersplock och, i mitt fall, uppfräschning av föredrag inför nya året.Ga Varberg

Sedan jag besökte underbara lilla museet Hofteatret i Christiansborg i Köpenhamn teatermuseet.dk i december hade jag nya bilder att komplettera H C Andersenbildspelet med. Bl a Madame Anna Margrethe Schall en.wikipedia.org/wiki/Margrethe_SchallIMG_3931En 1800-talets megastjärna. Skvallerjournalisterna kunde inte få nog av detaljer om hennes liv. Erkänt duktig solodansös, primadonna vid Det Kongelige Theater.

Henne (!) uppsökte den 14-årige Hans Christian, när han kom till huvudstaden och tänkte sig en teaterkarriär. H C knackade på dörren, klev på och sa att han ”ville in vid balletten”. Slet av sig stövlarna och dansade i strumpsockarna en vild tarantella. Hatten använde han som tamburin. Madame Schall utgick ifrån att han var galen och visade honom på porten. Efter att ha misslyckats även hos teaterchefen (”jag vill bli skådespelare!”) kom han så småningom in i teaterkören. Hans ljusa, höga stämma gjorde sig bra, ansåg den italienske musik- och orkesterchefen. Men efter ett halvår kom H C i målbrottet och blev fotad….

Ja, det var några detaljer från föredraget ”Den fule ankungen – om H C Andersen och hans liv”…

Jag har filat på föredraget om de ”Sorgeliga sakerna” också idag. Fräschat upp och plockat samman inför årets första föredrag, hos Ödåkra SPF, på torsdag. Sedan är det en hel del inbokat fram till vårens sista, den  26 maj hos Föreningen Gamla Varberg. Men till det tillfället skall jag göra nytt bildspel – då får det ju handla om kurorten och familjen Adlercreutz besök där 1875. Det var året då Lycka träffade Axel Munthe:IMG_4050

I denna ljuva sommartid

vallmoDet är mitt i sommaren. Men igår kväll fick jag den första aningen om att vi går mot höst: en stjärnhimmel så klar var det längesedan man skådade. I huvudet hörde jag Evert Taubes strof ”träden skifta ren i rött och gull” och den där vemodiga känslan – snart är det höst! – infann sig.

elvira-madigan-en-droppe-follNu är det en ny dag. Trädgården bjuder på färska blommor efterhand, gräsmattan har aldrig varit så grön som i år.

Men det är kallt. Som sommaren 1889. 15-17 grader var vad termometern visade när Elvira och Sixten spatserade omkring på Tåsinge.

Hur var det just idag, den 17 juli, 1889? Klas Grönqvist redogör för dramat i adlibris.com/se/bok/elvira-madigan-en-droppe-foll-9789175175065

Det börjar dra ihop sig till parets sista dygn tillsammans:

klasbok

H C Andersen i våra hjärtan

Ju mer jag läser av och om H C Andersen, desto mer övertygad blir jag att just hans ”eventyr” lästes i det Sparreska hemmet. Av Luitgard, för barnen, men också för egen förnöjelse. Det var ju det som var speciellt – hans sagor hade något för alla. Han stod på topp just under Lyckas tid. Efter sin död 1875 var han kultförklarad, och den kulten har varat in i våra dagar. 1960 fick jag en sagosamling av H C Andersen i premium – kanske är det därför jag har honom nära fortfarande? Idag har jag filat färdigt på manus till föredraget om hans liv.3ba546eb-3877-46c7-9e8c-ba7f5c8b99b5_170737

En som också uppskattade honom var August Strindberg, som skrev så här vid 100-årsjubileet av hans födelse:

H. C. Andersen. Till Andersen-jubileet 2 april 1905.

I Sverige säga vi inte ens H. C., vi säga Andersen rätt och slätt, ty vi känna endast en Andersen, och det är Andersen. Det är vår och våra föräldrars, vår barndoms, vår mannaålders och vår ålderdoms.

När jag som barn fick fatt i en julkalender, hoppade jag alltid över verserna, ty de föreföllo mig så konstlade och prosaiska. Då så Andersens sagor föllo mig i händerna, frågade jag en äldre sakkunnig, om inte detta var poesi. ”Nej, det är prosa!” svarade den vise mannen. – ”Är detta prosa?”

Så minnes jag det lilla kvartformatet med frakturstilen, jag kommer ihåg träsnitten, pilträdet som hörde till ”Elddonet”, ”Bollen och snurran”, ”Tennsoldaten”, ”John Blund” (Ole Luikøje), ”Snödrottningen” och alla de andra. Och när jag läste och hade läst, blev livet mig så surt. Detta förfärliga vardagsliv med dess småaktighet och orättfärdighet, detta trista enformiga liv i en barnkammare, där vi plantor stodo för tätt och trängdes, kivades om maten och gunsten, blev mig outhärdligt, ty jag hade i Andersens sagovärld fått visshet om tillvaron i en annan värld, en guldålder, i vilken det fanns rättvisa och barmhärtighet, i vilken föräldrarna verkligen smekte sina barn och inte bara drogo dem i håret, i vilken något för mig absolut okänt kastade ett rosenskimmer även över fattigdomen och förödmjukelsen, det skimmer som med ett nu oanvändbart ord kallas: kärleken.

Också om Orfeus erinrade han, denna skald, som sjöng på prosa, så att ej blott djuren, växterna och stenarna lyssnade och rördes, utan så att leksakerna fingo liv, tomtar och troll blevo verkliga, skolböckerna, dessa fasans ting, blevo poetiska, ja han gav hela Danmarks geografi på fyra sidor! Det var en häxmästare!

Så skildes våra vägar. Men vid tjugufem års ålder skulle jag en dag åt en förläggare översätta ”Andsersens sista sagor”. Jag märkte nog att tiden gått fram över både honom och mig. Utilismen och nationalekonomien hade då sin tid, och det var inget ont i det, men Pegasus hade blivit spänd för plogen. Dessa sagor vore litet prosaiska, men en av dem var rolig; den hette ”Den stora sjöormen” och handlade om telegrafkabeln i Atlanten och om fiskarnas grubblande över denna nya fisk, ”som det inte var något slut på”. Det var bra påhittat, och det minns jag ännu.

Då jag blev trettio år, skulle min vän Carl Larsson illustrera Andersen, och då förnyade jag bekantskapen, men då hade jag den glädjen att kunna sätta boken i händerna på mina barn. Och som de voro barn av sin tid, så frågade de mig, om ”det var sant allt det där”. Jag minns inte vad jag svarade! Det var nämligen omkring 1880, då alla gamla sanningar vore satta under diskussion.

Jag blev fyrtio år och upptäckte Andersens romaner, på tyska. Jag förundrade mig över den orättfärdighet, varmed man behandlat Andersens romaner. ”Bara en spelman” är ju en stor saga, och en av de bästa, och att en roman är poetisk, kan inte längre anses som ett fel!

Jag blev femtio år och kom till danska kusten. Cavling kommer ihåg det. Jag bodde i ett lusthus medrankor på väggen; jag strövade omkring i bokskogen och simmade i Öresund, och så lånade jag på lånbiblioteket Andersens Eventyr.

Nu ska vi se, om de ha hållit sig!

De hade hållit sig! – Elddonet gav ännu gnistor, pilträdet grönskade, tennsoldaten skyldrade gevär, fastän han varit i beröring med rännstenen, och detta år 1900, sedan utilismen och nationalekonomien rullat fram med sina ångvältar. Det var en stark karl!

Om lördag fyller min yngsta dotter fyra år, och då skall hon få Andersens sagor, på danska, i vart fall för att hon må titta på bilderna. Kanske hon också kan läsa sagorna, fast jag inte vet det; hon är ju ett underbarn, och hennes mormor var danska, från Odense.

Andersen håller sig, och Andersen följer mig!

Politiken frågar slutligen vad jag har Andersen att tacka för. Jag svarar: Läs mina enkla Sagor av 1903, och se själv var jag har gått i lära!

Många lärare har jag haft: Schiller och Goethe, Victor Hugo och Dickens, Zola och Peladan, men jag vill lika fullt underteckna denna intervju med

August Strindberg,
Elev av H. C. Andersen.

[Politiken 2. april 1905, omtryck i Samlade skrifter, femtiofjärde delen: Efterslåtter, 1920]

Roll up, H C!

Det sista jag gjorde före avresan till Oviken var att beställa en ny roll-up, av samma typ som den som följt mig på Lycka-föredragen. Nu med H C Andersen, säkert en av de författare som Lycka läste. Idag levererades ”roll-uppen”:IMG_3501H C, jag och min sambo Roland ska ut och berätta i höst.

Vi har smygpremiär i nästa vecka på Bollaltebygget i Knäred. HCjpegAtt sitta inne nu, och greja med bildspel och manus, är inte svårt – regnet öser ner och blåsten viner runt knuten. Men till den 19:e borde det väl har lugnat sig och kanske blivit som en sommar ska vara?

Den som är satt i skuld är icke fri

pxojLdIMH8Y-tIAPCMmJWN6jl4QpZ2PMBRTIKVIT19A,94wMtr4wPBIQ2EU17hDdL8fYo7lQviZvJICBjMSL13EI mina föredrag brukar jag ta skulderna till sadelmakarna som exempel. Sixten hade en skuld hos en sadelmakare i Spånga på 80 kronor (=5000 idag).

c66513f5b2-353 Dahlman sadelskilte 024.JPG-for-web-normalOch också en till sadelmakare Dahlman i Köpenhamn på samma summa. Jag brukar säga att jag tror att han ville ha lite elegantare grejor och därför åkte till det mera kontinentala Köpenhamn för att skaffa sadel.

Döm om in förvåning när min bror i Köpenhamn skickade de här bilderna. Firman existerar än! Den ligger på Fortunstræde nära ”Magtens Bolig” Christiansborg. Dit gick Sixten alltså, för att utrusta sig med det senaste, det mest moderna i ridutstyrsel.

Vilken ironi! Fortunstræde – fru Fortunas gata …

Av sadelmager-dahlman.dk/historie.html framgår precis det jag trodde. Det var här de kungliga och de förnämsta och mest förmögna beställde sitt ”rideudstyr”. Och så Sixten med de galanta vanorna.Xb4eMzt9xuROiiVWE4yrLoHh4U7FFwxfd7dxZykLdCQ,-MMNPAsaccJU-IaU31pg2iV3YHT6ZPlDebyyPWXy5E8,U6MThZLFzrGjMp-aPBqR1GdrFTB-AaEotzo4Ht7tKBMUr en bouppteckning från 1800-talet går det att läsa ut mycket. IMG_3406 (1)Men inte trodde jag att någon av butikerna fanns kvar, ännu i vår tid. Nu vet jag, här på Fortunstræde gick Sixten ner i källaren.

Min vän Hans Christian

Snart juli månad –K i Odense och jag går fortfarande klädd i samma jacka som i mars på Fynresan. Vädret är ungefär detsamma nu som då. Det känns som en evighet sedan jag var och höll föredrag på Fyn-Tåsinge-Langeland, men ett roligt minne är det!

I Odense i mars passade jag på att besöka H C Andersens hus och barndomshem (lilla gula huset) och fick idén till höstens föredrag. H C:s liv är ju lika fascinerande som Lyckas – och jag kan ju inte hålla på och berätta om henne hur många gånger som helst. Så idag har jag sorterat bilder och skissat på ett upplägg till min nya föreläsning ”Den fule ankungen”.

För det var ju så det var – allt han skrev handlade om honom själv. Och den fula ankungen – det var han själv. Han kämpade verkligen för ett erkännande, och det fick han till sist. Jag vet inte hur många skulpturer jag har sett. En finns i Malaga, den här i hemstaden Odense:skulptur4

Sankt Hans

Hemma igen efter midsommarfirande i Nordsjälland. Ja, dvs som svensk får man ju ta sig sin sill och sin nubbe en vanlig fredagkväll, danskarna firar midsommar vid den riktiga Johannesnatten.

Just vid den här tiden hade Sixten och Elvira det som bäst, sommaren 1889 (bortsett från att sommaren var som denna sommar: sval och grå och regnig). Än hade hotelldirektören på Hotel Svendborg inget att erinra mot att de bodde på kredit, än fanns lite pengar i börsen att förlusta sig med. Jag föreställer mig att de vid Sankt Hans promenerade ut till Christiansminde – Svendborgs plats för förlustelser. Säkert såg de på bålet:St hansOch säkert liknade det bålet som P S Krøyer målat. Det här Sankt Hansbålet brann på Skagens strand 1906. skagensmuseum.dk/samlingen/vaerkerne/ps-kroeyer/sankthansblus/

Visst, Drachman o Co samlades över tjugo år senare, men traditionen med St Hans var sig nog lik genom decennierna. Vad tänkte de, Sixten och Elvira, när de tittade in i lågorna?

Och pistolen, full av smärta…..

Att ett 126 år gammalt mord ännu förmår att fängsla! Häromdagen, när jag var hos SPF Söndrumsvännerna och berättade, blev de så entusiasmerade att de ville ordna en bussresa ner till Svendborg och Tåsinge! Och visst finns där saker att se, för den som intresserar sig för ”den vidunderliga kærlighedshistorie”.

Mordplatsen, den ständigt blomstersmyckademordplatsen2Graven, den omgestaltade
grav1Det lilla fina museet i Bregningemuseumskylt1museum utställning2

Men ännu intressantare är själva Svendborg med sitt ”forsorgsmuseum”, en autentisk fattiggård där man känner in på bara kroppen hur det var att leva där. Men då har vi ju lämnat ”kærlighedshistorien” – och det är nog lika bra det. Nej, inga bussresor – Tåsinge ligger där det ligger, för den som vill dit.

 

Svendborg i mit hjerte

IMG_3187Kom på mig själv med att längta till Svendborg. Varje gång jag håller föredrag frågar jag om någon varit där – ganska  ofta har någon varit på museet på Tåsinge. Men Svendborg! Åk dit, det är ju en pärla. Lige ved det sydfynske øhav – ja, det er dejligt! Jag saknar att inte ha någon resa planerad dit.

Längst ner på gatan ovan: Svendborg hotel och det beryktade tornværelset. Alltså hotellet där Sixten lämnade en nota på 288 kr – ett ”forhold som i vor tid ville blive betegnet som bedrageri” som poliskommisarien Anders Enevig säger. Han berättar också att Elvira i Sundsvall, före flykten, hade ”pantsat en del Guld-Gestane for et beløb af 348 kr”. Dessa Elviras pengar fick bekosta resan, som enligt Enevigs beräkning gick på ca 200 kr.

150 kr var vad de sedan hade att leva på – Sixten hade inga pengar. Precis som man sjunger i skillingtrycket…. ”men se slut var deras pengar, ingenting att leva av”.

100 svenska kronor 1889 motsvarar 6061 kronor i 2010 års värde. Lätt att räkna ut på historia.se/Jamforelsepris.htm