Minnet av Stockebo

10414380_799321270129753_7190954130788841975_nHär på Stockebo (numera Stockeboda gård) i Rörum, Alebo härad på Österlen, föddes den 3 januari 1859 Luitgard och Carlos Adlercreutz tredje barn, Luitgard Engel Agda Dorotha.

Som så ofta på den tiden (i 20% av fallen) drabbades modern, Luitgard Alfrida Emilia, av barnsängsfeber. Hon dog den 21 janauri och IMG_0349 2vilar på Rörums kyrkogård.

Var det denna lokala anknytning som skapade det stora intresset för mitt framträdande på Österlens museum häromdagen? Hur som helst: det var vekligen roligt att möta denna intresserade publik med 80 glada österlenare (70 hade fått nej pga av platsbrist!) i Simrishamn. Och repris blir det på Österlens berättardagar, veckan efter midsommar. Kanske t o m i Rörum?

Fastlagsbullar – inte ”semlor”

Elivraartikel

ur Ystads Allehanda 4 feb 2017.

På torsdag tar jag Öresundståget till Lund och byter sedan till Pågatåg: riktning Simrishamn. Ska bli kul! Skåne är ändå alltid SKÅNE! Och där äter man ”fastlagsbullar”, inte semlor. På Österlens museum är de dessutom hembakade – och jag ser fram emot att få berätta om Lycka på hennes hemmaplan. Närmare Rörum kan man inte komma. Och till ”fastlagsbulleföredraget” lär det strömma massor av österleningar – museet har redan fått säga nej till ett trettiotal….

Roligt att Lyckas historia tilldrar sig intresse, så här 128 år efteråt!

Skillingtryck i juletid

img_4422

Sixten och Elvira pryder PRO pensionären 2016:9, och är man intresserad av skillingtryck finns en trevlig och innehållsrik artikel, skriven av Anne-Marie Nilsson, inne i tidningen.

img_4421

Anne-Marie har en spännande blogg med mera läsning i ämnen som rör släktforskning och historia. Där hittar vi Lycka också. avamie.blogspot.se/2016/04/om-skillingtryck-kniven-och.html

I skillingtryckens värld

Så heter utställningen på Arboga museum just nu. Och på tisdag den 11 oktober håller jag föredrag i  anslutning till utställningen.d47e10b97b-skarmklipp-skillingtryck

 

Bergslagsbladet Arboga tidning skrev 23 september, inför vernissagen:

Ordet skillingtryck, kan låta ålderdomligt, men faktum är att flera av trycksakerna som visas upp bara är lite mer än hundra år gamla.
– Jag har minnen av att ha hört några av dem när jag var barn, men jag är nog sista generationen att växa upp med skillingtryck, säger museiintendenten Merit Åhs Janbrink.
Ett skillingtryck kan enkelt beskrivas som ett tunt häfte – ofta bara några få sidor långt. De första utgåvorna kom redan på 1500-talet, men skillingtrycken hade sin storhetstid vid förra sekelskiftet.
Namnet härstammar från priset på bilagan som kostade mellan en till två skillingar. 
Innehållet i skillingtrycken bestod av sentimentala visor, både förankrade i verkliga händelser och i fantasi, och hade inte alltför sällan ett sedelärande syfte. 
Ett av de mest kända skillingtrycken är faktiskt skrivet av Arboga Nya Tidnings gamla redaktörer Johan Lindström Saxon.
– Visan handlar om cirkusartisten Elvira Madigan som rymde till Danmark med den redan gifta dragonlöjtnanten Sixten Sparre. Det är en riktig berättelse, berättar Merit.
Kärlekshistorien fick ett hemskt slut, vilket framkommer i visan. Sparre, som var hårt skuldsatt, sköt både sig själv och Elvira efter bara några månader på rymmen. 
Just det fasansfulla och makabra är något som ständigt återkommer i skillingtrycken.
– Det verkar ha varit ett allmänmänskligt behov att förfasas över de som hade det lite sämre än en själv, och i det här fallet bearbeta det genom musik, säger Merit och gör en jämförelse:
– Det som ligger närmast till hands i dag är väl kvällstidningarnas braskande löpsedlar.
På Arboga museum har visan om Madigan gestaltas med en docka balanserades på en lina. Lite längre bort sitter en annan kvinna tillsammans med ett lejon. Blod hänger över dem i linor.
Sammanlagt är sju skillingtryck gestaltade med dockor och övrig rekvisita. 
Dessutom finns det ett antal stationer där man kan höra hur visorna låter.
– Man får även brista ut i spontansång om man vill det, säger Merit.

Utställningen kommer att visas ända fram till och med 3 november.

På tisdag arrangerar Hembygdsföreningen Arboga Minne föreläsning. Kom klockan 18.30 till Stensalen – då blir det allsång, sorgeliga saker och 1800-talstidsanda!

Sevärdheter på Tåsinge

Just hemkommen från Svendborg, med flera ovanliga upplevelser för en svensk i bagaget. Diamantbröllop – alltså firande av en 60-års bröllopsdag. Och vilket firande! Det var en fantastisk dag, att få vara med och sjunga på morgonen vid äresporten för Louise och Johannes – dessa kära och goda vänner. Vänner som jag fått tack vare Sixten. För att inte tala om själva festen som varade hela dagen: god mat, härliga människor och fin musik, allt till brudparets ära. Av alla timmars arbete med att söka spåren efter Sixten, Elvira och Luitgard så är detta det mest fantastiska: att jag nu har många vänner i Svendborg, en del så nära att de bjuder in till diamantbröllop! Tack Johannes och Louise, Hanne och Gunnar, Jytte och Per! Och tack till er på museet – det känns som att komma hem när jag kommer till Svendborg, tack vare er!

Turistsäsongen 2016 närmar sig, och nu finns turistkartan över Tåsinge att hämta bl a på biblioteket i Svendborg:

IMG_4179

 

Tre av 24 sevärdheter är relaterade till Sixten och Elvira. Deras historia är alltså än mer intressant idag, än då jag första gången besökte ön, för ca tio år sedan. Då fick man leta sig fram till mordplatsen. Nu är det bara att följa kartan:

IMG_4180IMG_4181IMG_4183

Hotel Svendborg

För  127 år sedan – nu i juni – skrev ”Brudparet Sparre, på bröllopsresa från Stockholm” in sig i hotelliggaren på det då ganska nybyggda Hotel Svendborg. Att det blev just där de bodde har senare kryddat historien med ytterligare romantik. För visst är det något med tornrum? Något som förhöjer intrycket av passionerad kärlek? Det var dit de flydde sommaren, 1889, i nästan fem veckor. Sixten och Elvira, med en önskan om att få vara tillsammans. Bara de två.

hotll

Det var därifrån de stack från notan på ca 287 kronor. ”Inget att snacka om” säger anhängarna av ”den vidunderlige kærlighedshistorie”. ”Vem tänker på något så prosaiskt som pengar när man är passionerat förälskad?” Vi som sett Sixtens övriga skulder (och som vet att 287 DKR 1889 motsvarar ca 17 500 SEK idag) ser att bara var en bråkdel av hans skuld. Mer om detta i min bok ”Sorgeliga saker hände”.

Men: nu har det utkommit en fin bok om kulturhistoriskt värdefulla byggnader i Svendborg, utgiven av museet där. Boken kan köpas via svendborgmuseum.dk/shop/index.php. (Det är f ö också det enda ställe som fortfarande har min bok till försäljning.) ”Svendborgs havnefront” är intressant läsning för alla oss som älskar Svendborg och ”det sydfynske öhav”!

bok

Den kärleken förenar mig med min gammelmorfar Sixten. Jag har fått fina vänner där. Han har skrivit in sig i stadens historia:citat

Rapport från en släktforskarkväll

Nr 111 av ”Hallandsfarares information” har kommit (hallandsfarare = gammalt namn på hallänningar- belagt mellan 1208 och 1746):

FullSizeRenderFullSizeRender 2I tidningen kan man också läsa om 2017 års Släktforskardagar – de kommer att bli i Halmstad. Temat blir ”Vägen till Västerhavet”. Men dessförinnan ska ju Umeå vara värdkommun, 20-21 augusti sfd2016.se, ”Fjället, skogarna, älvarna och människorna”. Vilket passar mig och mina rötter utmärkt nu när jag börjat gräva lite i Storsjöbygden.

Och innan dess är vi några, rätt många tror jag, som hänger med tidningen Släkthistoria på släktforskarkryss till Mariehamn nu på söndag. Rapport kommer!

 

Lyckaföredraget förpassas till arkivet, snart…

music + musikal

Fortfarande, snart två år efter att ”Sorgeliga saker hände…” kom ut, packar jag då och då rullväskan med projektor, dator, högtalare (för allsångens skull – jag brukar låta Lennart Kjellgren och Gunnel Nilsson hjälpa till, för att få lite krydda i allsången), gamla skillingtryck mm. Nu i februari var det Båstad som fick besök, för tredje gången. Och i lördags Kulturhuset Komedianten i Varberg.

Faktiskt tröttnar jag inte – publiken är alltid intresserad och ställer så roliga frågor. Det var tredje gången jag var i Varberg och berättade – första gången var på Arkivens dag förra året, andra gången på biblioteket i Bua i höstas. Och i slutet av maj är jag inbjuden till Föreningen Gamla Varberg. Då ska jag fokusera lite extra på Lyckas besök på badorten 1876. Det var då hon träffade den jämngamle (nästan) Axel Munthe.

Men, frågan är om inte ämnet ändå börjar bli uttömt? I lördags eftermiddag kom tolv personer. Tolv trevliga människor som lyssnade så intresserat och hade så kloka synpunkter. Men visst hade det kunnat vara betydligt fler när biblioteket och Hallands släktforskarförening bjöd på gratis eftermiddagsföredrag? Några dagar tidigare hade man haft ett liknande program med en betydligt mer etablerad författare, Carin Gerhardsen, som skrivit mängder av deckare bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Carin%20Gerhardsen. Åtta personer kom för att lyssna!

Har det blivit omodernt med föredrag, plötsligt? Funkar de bara som inslag på föreningsmöten? Ja, jag vet inte. Jag håller just på att grotta ner mig i ett ämne till nytt föredrag till hösten – ett som ska ersätta Lycka. Berättelsen om henne får förpassas till arkivet. Den finns ju att låna på biblioteken (och ett tag till att se på urplay.se/Produkter?q=elvira+madigan). I ”arkivet” finns ju redan alla de andra filmerna, böckerna och skivorna som givits ut genom åren.

Lika?

paradLycka1908kathinka liggandeÄr vi lika, Lycka och jag? Ju äldre jag blir desto mera tänker jag att jag är som hon. Rätt seg, uthållig. Som en gammal häst 😉

Och orkade du, Lycka, så orkar jag. Livet har många oväntade och tröttsamma upplevelser i beredskap. Inte bara att, som nu, sitta som en dränkt katt efter cykelfärd hem från tågstationen. Nej, det är större besvikelser också, sånt som rubbar ens cirklar. Sånt man ALDRIG trodde skulle hända. Plötsligt, när man som minst anar, ställs man inför dessa erfarenheter. Så är det för alla – inte bara för mig, även om jag just nu ligger sömnlös på nätterna.

Idag läste jag ut den underbara familjeberättelsen av Tommi Kinnunen, adlibris.com/se/bok/dar-vagarna-mots-9789113064352

Det är en sån bok som man vill börja om på så snart man läst sista sidan. Den skildrar LIVET, och livet långt från de förutsättningar som både min farmors mor Lycka hade på 1880-talet och jag har på 2010-talet. Läs den, alla! Den är dessutom ett intressant exempel på hur man kan bygga en berättelse på annorlunda sätt. Alla historier måste inte berättas enligt Ola Olssons ”hollywoodmodell” voodoofilm.org/artikel/filmens-struktur. Kinnunens är ett spännande, just när man börjar läsningen lite svårläst, experiment. Men sååå så mycket det ger åt läsaren att fylla i och se inne i huvudet! Berättarkonst när den står på topp!