Ända upp till Strömstad….

I Strömstad finns en aktiv historisk förening, historieforeningen.se. Där har man nu sett Bo Widerbergs film, och imorgon är det dags för en mer nyanserad bild av historien.

Det är ett bra tag sedan jag blev inbjuden, och det ska bli så himla kul att resa ända upp till norska gränsen för att berätta! Jag, som älskar ”reseplanerare”, har stakat ut färden: Öresundståg Halmstad- Göteborg, och därifrån – på ett ”regionen-runt-kort” – blir det Västtåg: Göteborg-Strömstad (via Vänersborg-Munkedal-Grebbestad, för mig helt exotiska namn!). Detta ska bli roligt! Förutom att träffa de historieintresserade medlemmarna i Strömstads historieförening ser jag fram emot resa och SPA-övernattning! Är mottagandet lika fint som hos Pensionärsuniversitet i Halmstad (jag föreläste om Pompeji där i eftermiddags för ca 120 glada människor) – ja, då känns det kul att leva!

http://www.stromstadstidning.se/familj/madigan-dramat-sett-ur-hustruns-synvinkel-1.4602280

 

Ringar på vattnet – eller snarare i etern

Återigen visades Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” i SVT igår. De måste ha fått den billigt, med fritt antal visningar? Eller också anser tablåläggaren att den är så sevärd att den förtjänar repris på repris på repris…. Filmen finns också på svtplay.se/video/4254849/elvira-madigan/elvira-madigan-avsnitt-1

 

Kul för mig är när det blir ringar på vattnet. Som t ex detta trevliga brev – tack för det!

Hej Kathinka!

Jag har just sett filmen om din fars morfar. Jag har sett den för länge sen dvs när den var ny och var då som 20-åring berörd av kärlekshistorien. Nu när jag såg den så många år senare blev jag upprörd över hur män kan uppfattas som hjältar i mångtydiga historier. Även om hela skildringen kan tolkas på ett helt annat sätt. Så jag började förstås googla på historien och blev så glad när jag hittade dig och din bok! Som jag nu har beställt på mitt bibliotek och ska läsa med stort intresse!

 

Det hela är mystiskt, i sanning!

Det började med att Näringslivkontoret (märkligt nog!) i Vetlanda hörde av sig i vintras.
De undrade om jag hade lust att komma till ett arrangemang som de kallade ”På scenkanten” den 2 augusti, för att berätta om Luitgards anknytning till staden. Det ville jag gärna, inte minst för att få se Lyckas grav igen, och också för att få tillfälle att plantera något litet, någon växt som kunde klara sig själv, men som ändå skulle ”liva upp” den sorgsna graven med den spruckna gravstenen.
Så närmade sig den 2 augusti. Jag köpte en uppsättning taklökar, att ta med. De ringde från Vetlandaposten, och ville uppmärksamma evenemanget:
När vi kom till Vetlanda, och jag såg hörnet som kallades ”Scenkanten”, blev jag nästan full i skratt – det är en mycket ful, typisk 80-talsskapelse, i betong. En hörna som uppstått då man omgestaltade centrum. Man rev bostadshusen (bl a kvarteret Trafiken, där Luitgard, hennes syster Nuttan och dotter Märta (min farmor) bodde från 1890-1912) och byggde en Galleria och ett modernt Bibliotek. Så blev en hörna över. Där gjorde man, fiffigt nog,  en trekantig scen av gatsten och betong, med några bänkrader framför.
Hur som helst: de hade räknat med 50 – allra högst 70 – åhörare. Det kom 175! Det verkade vara en stor sak för vetlandaborna, att få en anknytning till Madigandramat 😉
Det var roligt att komma till Vetlanda och bli så väl mottagen! Bl a kom trevliga Gunilla fram, och ville bjuda oss att komma till Noras (eller Nuttans, som jag alltid trott att hon kallades) sista lägenhet. När Lycka dog 1912 (och Märta hade lämnat hemmet 1909) flyttade Nora till en alldeles nybyggd tvåfamiljsvilla, nära Fornparken:
Damen, som nu ägde huset, visste inte i vilken av våningarna som Nora bott, men vi blev hembjudna dit och fick se båda lägenheterna. Det lustiga var att planlösning och allt påminde starkt om hur det ser ut härhemma (huset var nybyggt 1912, vårt hus i Halmstad är byggt 1908).
Här ser man hur huset ser ut idag:
Det var kul att uppleva, och att fantisera om hur Nora och hennes hushållerska haft det. Särskilt undrar jag hur det var efter fostermodern Sophies död 1916? Det är en spännande gåta, den om vad det var som fattades (om det nu var något?) Nuttan, Lyckas storasyster?
Så till detta med graven.
Jag kanske överdriver, men här är det – för att använda Luitgards egna ord från den 13 juli 1889, – ”det hela är mystiskt, i sanning”.
I uppdraget att hålla pratet från Scenkanten ingick att göra en inspelning av detsamma på eftermiddagen – det hela ska läggas ut på nätet. Min clou i ”pratet” var att avsluta med att Sixten fick ett monument efter sig, på Tåsinge. Hans grav på Landet kirkegård är ju kopiös. Och så slutklämmen i sommarpratet: ”Luitgard, hon vilar under en sprucken gravsten på Vetlanda kyrkogård”.
När inspelningen var gjord tog jag en liten tur till kyrkogården. Roland och jag hade ju planerat att gå dit senare, med taklökarna. Nu ville jag bara titta, inspelningsstudion låg alldeles intill, så jag stegade dit. Och nu kommer det mystiska:
Luitgards gravsten (till höger)  är putsad och rengjord – av sprickan syns inte ett spår.
Så här såg stenen ut när jag fotograferade den i mars 2013:
”I sanning mystiskt”, tänkte jag, och pratade med en av kyrkogårdsarbetarna, som inte hade ”tänkt på” att något såg annorlunda ut.
Nu har graven iallafall prytts med några växter – och jag funderar fortfarande över den kunnat bli som ny. Det där med gravar är för övrigt ett spökeri. Inte bara Sixtens grav på Tåsinge, som ju varit föremål för omgestaltning många gånger under decenierna. Men också Lyckas föräldrars grav, i Rörum. Gång på gång uppmärksammas den. Tidigare i artiklar i tidskriften Österlent, nu senast i boken:
Vi avrundade resan till Vetlanda med att ”göra” Småland i Jönköpingstrakten. Så fint det är där!
Visingsö i fredags, hela dagen, per cykel. En upplevelse!
Så tack, Luitgard, för all inspiration. Men VEM gav dig en ”ny” gravsten????

Mot Vetlanda!

Härlig dag! Sol, vindstilla och med datorn under parasollet. Har funderat över vad jag ska säga ”På scenkanten” i Vetlanda i övermorgon, och också bestämt vilken växt som ska planteras på Luitgards grav. Taklökar i olika former. En vacker växt, sammanhållen och koncentrerad. Precis som Lycka själv. Taklöken breder inte ut sig okontrollerat = den kan stå där på kyrkogården i Vetlanda, samlad och koncentrerad. En god representant för Luitgard som klarade sig själv.

Det ska bli roligt att komma till Luitgards stad, med hennes berättelse! https://www.vetlandaposten.se/article/intressanta-historier-fran-scenkanten-de-sommarpratar-i-vetlanda-jag-har-varit-och-gravt/

 

Gotovetlanda

Konstig sommar. På något vis går man och väntar på att den väl ska komma igång snart. Jag har badat en gång, i förra veckan i Bjärnum. Idag tog jag en promenad längs havet, mitt på dagen, iklädd yllekofta (den 25 juli!).

Men, snart är det augusti. Kanske kommer värmen då? Hoppas iallafall på sol den 2 augusti framåt kvällen – då ska jag sommarprata från Scenkanten i Vetlanda. https://www.destinationvetlanda.se/sv/sommarprat

Den scenen tror jag faktiskt ligger nästan exakt på den plats där Lycka bodde (huset rivet nu, biblioteket ligger där). Det ska bli kul att komma till Vetlanda igen – denna gång en tid på året som medger plantering av något på Lyckas grav. Funderar på vad…. men vad som helst blir bättre än som det är nu. Ingenting.

Här, på Uplanda herregård utanför Vetlanda vistades Luitgard och barnen sommartid på 1880-talet. Härifrån skrev hon sina brev till storebror Carl, sommaren 1889. Mer om dem den 2 augusti från scenkanten!

Hej Österlen, igen!

Min syster Maria och jag – vi tog vägen om Carlos och anmodern Luitgard (Lyckas föräldrar) – alltså deras grav i Rörum, där de vilar tillsammans med dottern Eleonora (Nora, eller Nuttan) – imorse, på väg till Österlens museum i Simrishamn.

Tack ”Österlen berättar”, och tack engagerade Lena Alebo. Museet i Simrishamn är en pärla! Särskilt denna förmiddag under taksparrarna längst upp i huset. Tjugofem entusiastiska och intresserade seminariedeltagare, och så Susanna Alakoski och hennes man Mats Söderlund, samlades för att fundera över detta:

Själv deltog jag med en ny version av berättelsen om Lycka – nu med hennes egen röst infogad i historien om vad som hände i juli 1889. Snacka om primärkälla! ”Det som berättas från hjärtat går rätt in i hjärtat” konstaterade vi på seminariet. Det märktes i luften denna söndagsmorgon på berättarfestens sista dag. Luitgards ord går rakt in, nästan så att håren reser sig på armarna. Och alla, till min förvåning (eftersom publiken inte var 70+), klämde i när jag tog upp skillingtrycket. Det är verkligen väl förankrat !

IMG_1861

Tack alla för en mycket givande dag – er entusiasm gjorde mig glad! Och tack Susanna och Mats för pepp! Jag kör på!

ps. nästa gång jag berättar Luitgards historia i hennes hemtrakter blir den 14 nov i Färlöv!

 

Neuropsykiatriska diagnoser post mortem

Primära och sekundära källor

Ett handskrivet brev i original är inte, per definition, en primärkälla. Är det är skribenten som själv (primär källa) har upplevt det som berättas, eller återberättar skribenten (sekundär källa) något som någon annan (primärkälla) har upplevt?

Den förtvivlade modern Laura Madigan skriver ett åtta sidor långt, ganska förvirrat, brev den 30 juli 1889, samma dag som den förtvivlade fadern, amatörförfattaren Sigge Sparre (som vill formulera det enkla uttrycket ”han måste vara från vettet” lite mera varierat, och därför skriver ”hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna numera icke var normal”) skriver sitt brev.

Vad de båda föräldrarna ger uttryck för är sin egen (primär källa) djupa förtvivlan och känsla av att inte förstå varför.

Laura skriver att hon känner till SS. Hon träffade honom ”för två år sedan” och han ”kom var qvel i Cirkus” och frågade om han ”får Låv att medfölia vegen Hemat i Selskap, då svarade jag, att det är intet passande, men då kåm Han endå…. Det var Hella bekantskapen, och vidare blev det inte tala åm”. 

SS bad att få höra av sig till cirkusen med brev, men ”jag emottog inte Nogran Brev eler vidare. Och vi tenkte Heler aldrig vidare på den Heren.”

Så presenterar Laura den som är primärkällan: cirkusartisten Miss Rosa. ”..det som jag Nu Hör aff mis Rosa för Hon var Heners förtroende”.

Laura återberättar vad Rosa, förmodligen lika upprörd hon själv och ”pumpad” på uppgifter från Laura, har berättat om brevväxlingen och SS:s hot om självmord. Säkert ligger mycket sanning i Rosas berättelse, men i Lauras brev är hon en sekundär källa.

Därefter presenterar Laura ännu en primärkälla: ”min verdina”.

Värdinnan har, återberättar Laura, beskrivit Elviras kval över brev från Sparre – Laura själv har missuppfattat Elviras upprivenhet. Hon har faktsikt helt missbedömt sin egen dotter:

”ja aningslöst trode att det var Huvudpina såm Hon föregav”.

Laura har alltså inte anat något, och hon gör klart att hon ”ville Hava mit barn för mig sel”. (Vilket leder till ytterligare funderingar – hur var egentligen Elviras psyke, fostrad som hon var med järnhand av mamma Laura?).

Primär källa är Laura när hon berättar om sin dotters nervsammanbrott. Laura har själv upplevt det:
”då jag på Plaserne åpptog Biljeterna Hörde jag et volsamt skrik, jag Löper in i gradroben och frogar efter, men Hon står Blekt såm er Lik och siger jag såg en död Hon som var så vit så mager, falla på mis Rosas Föter och då Ropade Hon Sixten. sa Rosa”

Laura fortsätter att beskriva Elviras syner. Hon har sett änglar och det bar av till himlen. Hon var rädd för allting och tordes inte sova ensam på rummet, berättar Laura.

Beskrivningen av Elviras psykiska instabilitet kommer från en primär källa (Laura) – ändå har den aldrig tagits upp i beskrivningen av ”Sparre-Madigan-romansen”. Kanske för att den då skulle förstöra myten om den väna Elvira?

Diagnosticerande

Är inte behovet att sätta diagnos ett uttryck för vår tids manér att sjukstämpla allt avvikande? Och glömmer vi då inte tidsandan? Hur mycket är vi egentligen färgade av den tid vi lever i – det tycker jag är den mest intressanta frågan!

Med 2017 års tankar:

borde Sixten fått antidepressiva? Eller borde kanske Elvira ha medicinerats? Folie à deux kanske vore en diagnos?

Med 1880-talets tankar:

Var de båda färgade av tidens dödslängtan (och den romantiserade synen på den gemensamma döden)? Var de påverkade av det som hänt tidigare på året med Rudolf och Vetsera? I den primärkälla som nyss dykt upp (brev från Lycka till svägerskan) framgår att Sixten och Luitgard (primärkälla), tillsammans med Lyckas storebror Carl och hans fru Jeanna, diskuterat just den händelsen vid en gemensam middag under vårvintern 1889.

Referenser

Vidare ang Sixtens psykiska tillstånd – och primärt och sekundärt:

I Grönqvists bearbetade bok på danska sägs på sidan 58 ”han sank dog tydeligvis også in i depressive perioder fra tid til anden”. Som stöd för detta påstående refereras till Lindhe sid 122. Lindhe, dvs jag (oklart vad det är för bok som avses, den finns inte med i litteraturlistan), skulle alltså ha påstått detta?

På sid 122-131 i min bok (Utblick Media, 2014) försöker jag mig på att analysera Sixtens dikter. Där finns en referens till kulturskribenten Hans Holmberg i Kristianstad (om HH: www.sydsvenskan.se/2016-12-23/hans-holmberg)

Ett kapitel i HH:s bok ”Stad öppna dig!” (2007) ägnas Sixtens litterära produktion. HH närläser fyra dikter och konstaterar att Sixten visar upp några olika sidor: den glade, men städade, Baccusdyrkaren, den typiske efterromantikern som tar upp erotiska motiv, romantikern och – obs! när han översätter en dikt av Heine – melankolikern med döds- och kärlekslängtan. HH sammanfattar sin uppfattning om Sixten, utifrån hans litterära motiv: ”en känslomänniska, romantiskt överspänd och med starka svängningar i sitt psyke emellan melankoli och glättighet”.

Det är alltså litteraturvetaren Holmberg, Hans sid 155 som sagt detta (primär källa). Jag som citerar HH (och är alltså sekundär) har inte diagnosticerat Sixten.

Min teori är istället att Sixten och Elvira var typexempel på det Karin Johannisson beskriver som ”det sena 1800-talets existensiella vånda” och romantiserade dödslängtan. I kombination med den raserade ekonomin blir detta ödestigert.

Sixten hade inte ”otur i affärer”, han var en person som levde högt över sina tillgångar. Från att ha haft det gott ställt var han nu pank, men fortsatte med de vanor han tillåtit sig sedan giftermålet 1880.

Där, och vad gäller historien i övrigt, är Grönqvist och jag helt överens.

Primära källor, källrevision – och om hur man citerar…

Nu har Klas Grönqvists bok ”En droppe föll” (2013) blivit översatt till danska. Den har fått fantastiskt fin layout och bättre illustrationer (förlag Kle Art ”En dråbe faldt”).

Och myten om Sixtens psykiska ohälsa har fått vingar igen. ”Sixten Sparre var inte vid sina sinnens fulla bruk! … verkar det ha gått så långt att han bör ha kunnat betraktas som manisk på psykosnivå” – detta är Klas Grönqvists antagande (2013, s. 79). ”var ikke længere ved sine fulde fem … han kunne betegnes som manisk-psykotisk” (2017, s. 56).

Inför bokreleasen på Tåsinge i lördags skrev Fyns Amtsavis:

Det är mycket tal om ”ny viden”, ”sandhed” och ”kilderevision”.

Som stöd för hypotesen att Sixten var ”psykiskt ostabil” anförs i boken Sixtens våldsamma övertrasseringar – de som han gjorde för att kunna fortsätta att leva på den nivå som äktenskapet med Luitgard (med en stora hemgiften) givit honom möjlighet till. Han hade skaffat sig vanor som han inte längre hade råd med. Därför levde han på krediter. Inget ovanligt – det räcker att se Lyxfällan i TV3 för att se liknande människoöden. Slarvrövar, men inte psykiskt sjuka.

Och så är det det privata brev som hans far skrev till godsägaren på Valdemars slott, på vars ägor de båda liken hittades. Baronen har åsamkats besvär, och pappa Sparre vill tacka och be om ursäkt å sonens vägnar.

Brevets inledning – efter de sedvanliga tacksamhetsfraserna – låter som en vädjan från en förälder till en annan ”Förstå oss!”. Sigge Sparre skriver:

”Att för er skildra hvad ett sargadt faders- och modershjerta skall känna vid ett tillfälle som detta, behöfver jag icke, ty detta inser Ni nog!

Allt detta slog ner som en blixt öfver oss.”

Det är ju just det – när någon gör något alldeles oväntat, något som vi finner olämpligt, reagerar vi med att spontant säga:
– Är han inte klok? – Har han blivit komplett galen? eller – Är han tosig?

De fasta uttrycken ovan ska  ju egentligen inte ha frågetecken. De är retoriska frågor (och borde egentligen förses med uttropstecken) som har betydelsen:
”Detta är för mig så underligt och oväntat att jag kan inte finna NÅGON annan förklaring än att han har blivit totalt vansinnig”. Därmed PÅSTÅR vi ju inte att personen är vansinnig – det är ju inte det vi menar. Snarare understryker vi att beteendet avviker från allt vi tidigare sett hos denna person.

Sixtens förtvivlade pappa skriver:

”Hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”

Att ta Sixtens pappas uttalande i hans tack- och ursäktsbrev bokstavligt är ju rent nonsens. Att dessutom välja att citera på följande vis är tendentiöst:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sixten_Sparre

”Att han var mentalsjuk hävdar också hans egen far i ett privatbrev daterat 30/7 1889, bevarat i Tåsinge lokalhistoriska arkiv: ”… att hans hjerna numera icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”. 

Brevet från Sigge Sparre är en primärkälla. Men sättet att beskära citatet, och ta det ur sitt sammanhang, är oprofessionellt. Att dessutom presentera det som ”ren och skär sanning” pga att det kommer från en primärkälla – ja, det lämnar mycket i övrigt att önska om man vill vara hedervärd.

Primärkällan är Sigge Sparre, ett brev från en förtvivlad far som försöker förstå det hemska som sonen gjort. Låt mig för första gången presentera ännu en primär källa. Ett brev som Sixtens hustru Luitgard skrev 6 augusti 1889.

Hon söker svar på frågan: hur KUNDE han? och den enda förklaringen är, då som nu: ”han måste ha varit rubbad, från sina sinnen, tokig”. Men därifrån är det långt till att den döde ska diagnosticeras med ”bipolär typ 1 med dominans för maniska episoder” (K Grönqvist (2013) s 79).

Jag väntar fortfarande på att få se de ”primärkällor” som verifierar att:

”Sixten skrev dagligen brev till Elivra”

”Sixten hotade att ta livet av sig om hon inte följde honom”

Påståendena finns i Laura Madigans brev (återgivet i Enevig (2005) s 107 ff), skrivet i förtvivlan samma dag som Sigge Sparre skrev, 30 juli 1889. Har Laura öht sett några brev från Sixten? Är det inte som hon försöker förstå? Naturligtvis känner hon skuld över att inte ha anat.

Någon primärkälla är inte Lauras brev! Visa Sixtens dagliga brev till Elvira, och jag ska tro på dem och på Sixtens hot om självmord!

Två föräldrar, var och en utom sig, försöker finna en förklaring på något som slog ned som en blixt. Ingen hade märkt något. Inte heller Sixtens regementskamrater, dem han lånat pengar av, hade på något vis anat att den glade gamängen Sixten var ”från vettet”. Han är 35 år och har aldrig visat tendenser på psykisk sjukdom. Motsäger inte detta hypotesen om psykisk ohälsa? För så vitt man inte klassificerar förälskelse som psykos….

En skitstövel är en skitstövel, men man behöver inte vara galen för att vara en oansvarig och egoistisk slarvröv…

Sixtens lockbete…

image1Min käraste bror Jens, arkitekturfotograf med säte i Köpenhamn, är i Svendborg och bor på samma hotell som Sixten och Elvira. Vid frukostkaffet gör han en reflektion:

Läser bok och drikker kaffe med färjan precis utanför fönstret. Både bok och kaffe är god

Detta går upp för mig: när Sixten pratade om Svendborg med Elvira var den närmsta linien söderut mot Paris:
Svendborg – Sønderborg – Flensborg – Hamborg – raka spåret söderut då.

Lige precis – så havde han tænkt det hele ud, siger jeg!

Minnet av Stockebo

10414380_799321270129753_7190954130788841975_nHär på Stockebo (numera Stockeboda gård) i Rörum, Alebo härad på Österlen, föddes den 3 januari 1859 Luitgard och Carlos Adlercreutz tredje barn, Luitgard Engel Agda Dorotha.

Som så ofta på den tiden (i 20% av fallen) drabbades modern, Luitgard Alfrida Emilia, av barnsängsfeber. Hon dog den 21 janauri och IMG_0349 2vilar på Rörums kyrkogård.

Var det denna lokala anknytning som skapade det stora intresset för mitt framträdande på Österlens museum häromdagen? Hur som helst: det var vekligen roligt att möta denna intresserade publik med 80 glada österlenare (70 hade fått nej pga av platsbrist!) i Simrishamn. Och repris blir det på Österlens berättardagar, veckan efter midsommar. Kanske t o m i Rörum?