H C Andersen i våra hjärtan

Ju mer jag läser av och om H C Andersen, desto mer övertygad blir jag att just hans ”eventyr” lästes i det Sparreska hemmet. Av Luitgard, för barnen, men också för egen förnöjelse. Det var ju det som var speciellt – hans sagor hade något för alla. Han stod på topp just under Lyckas tid. Efter sin död 1875 var han kultförklarad, och den kulten har varat in i våra dagar. 1960 fick jag en sagosamling av H C Andersen i premium – kanske är det därför jag har honom nära fortfarande? Idag har jag filat färdigt på manus till föredraget om hans liv.3ba546eb-3877-46c7-9e8c-ba7f5c8b99b5_170737

En som också uppskattade honom var August Strindberg, som skrev så här vid 100-årsjubileet av hans födelse:

H. C. Andersen. Till Andersen-jubileet 2 april 1905.

I Sverige säga vi inte ens H. C., vi säga Andersen rätt och slätt, ty vi känna endast en Andersen, och det är Andersen. Det är vår och våra föräldrars, vår barndoms, vår mannaålders och vår ålderdoms.

När jag som barn fick fatt i en julkalender, hoppade jag alltid över verserna, ty de föreföllo mig så konstlade och prosaiska. Då så Andersens sagor föllo mig i händerna, frågade jag en äldre sakkunnig, om inte detta var poesi. ”Nej, det är prosa!” svarade den vise mannen. – ”Är detta prosa?”

Så minnes jag det lilla kvartformatet med frakturstilen, jag kommer ihåg träsnitten, pilträdet som hörde till ”Elddonet”, ”Bollen och snurran”, ”Tennsoldaten”, ”John Blund” (Ole Luikøje), ”Snödrottningen” och alla de andra. Och när jag läste och hade läst, blev livet mig så surt. Detta förfärliga vardagsliv med dess småaktighet och orättfärdighet, detta trista enformiga liv i en barnkammare, där vi plantor stodo för tätt och trängdes, kivades om maten och gunsten, blev mig outhärdligt, ty jag hade i Andersens sagovärld fått visshet om tillvaron i en annan värld, en guldålder, i vilken det fanns rättvisa och barmhärtighet, i vilken föräldrarna verkligen smekte sina barn och inte bara drogo dem i håret, i vilken något för mig absolut okänt kastade ett rosenskimmer även över fattigdomen och förödmjukelsen, det skimmer som med ett nu oanvändbart ord kallas: kärleken.

Också om Orfeus erinrade han, denna skald, som sjöng på prosa, så att ej blott djuren, växterna och stenarna lyssnade och rördes, utan så att leksakerna fingo liv, tomtar och troll blevo verkliga, skolböckerna, dessa fasans ting, blevo poetiska, ja han gav hela Danmarks geografi på fyra sidor! Det var en häxmästare!

Så skildes våra vägar. Men vid tjugufem års ålder skulle jag en dag åt en förläggare översätta ”Andsersens sista sagor”. Jag märkte nog att tiden gått fram över både honom och mig. Utilismen och nationalekonomien hade då sin tid, och det var inget ont i det, men Pegasus hade blivit spänd för plogen. Dessa sagor vore litet prosaiska, men en av dem var rolig; den hette ”Den stora sjöormen” och handlade om telegrafkabeln i Atlanten och om fiskarnas grubblande över denna nya fisk, ”som det inte var något slut på”. Det var bra påhittat, och det minns jag ännu.

Då jag blev trettio år, skulle min vän Carl Larsson illustrera Andersen, och då förnyade jag bekantskapen, men då hade jag den glädjen att kunna sätta boken i händerna på mina barn. Och som de voro barn av sin tid, så frågade de mig, om ”det var sant allt det där”. Jag minns inte vad jag svarade! Det var nämligen omkring 1880, då alla gamla sanningar vore satta under diskussion.

Jag blev fyrtio år och upptäckte Andersens romaner, på tyska. Jag förundrade mig över den orättfärdighet, varmed man behandlat Andersens romaner. ”Bara en spelman” är ju en stor saga, och en av de bästa, och att en roman är poetisk, kan inte längre anses som ett fel!

Jag blev femtio år och kom till danska kusten. Cavling kommer ihåg det. Jag bodde i ett lusthus medrankor på väggen; jag strövade omkring i bokskogen och simmade i Öresund, och så lånade jag på lånbiblioteket Andersens Eventyr.

Nu ska vi se, om de ha hållit sig!

De hade hållit sig! – Elddonet gav ännu gnistor, pilträdet grönskade, tennsoldaten skyldrade gevär, fastän han varit i beröring med rännstenen, och detta år 1900, sedan utilismen och nationalekonomien rullat fram med sina ångvältar. Det var en stark karl!

Om lördag fyller min yngsta dotter fyra år, och då skall hon få Andersens sagor, på danska, i vart fall för att hon må titta på bilderna. Kanske hon också kan läsa sagorna, fast jag inte vet det; hon är ju ett underbarn, och hennes mormor var danska, från Odense.

Andersen håller sig, och Andersen följer mig!

Politiken frågar slutligen vad jag har Andersen att tacka för. Jag svarar: Läs mina enkla Sagor av 1903, och se själv var jag har gått i lära!

Många lärare har jag haft: Schiller och Goethe, Victor Hugo och Dickens, Zola och Peladan, men jag vill lika fullt underteckna denna intervju med

August Strindberg,
Elev av H. C. Andersen.

[Politiken 2. april 1905, omtryck i Samlade skrifter, femtiofjärde delen: Efterslåtter, 1920]

Svartsjuka

Vad tänkte Lycka dessa dagar på sensommaren 1889? Utåt höll hon masken. Inför barnen låtsades hon som ingenting. Men hemma gapade dubbelsängens ena sida tom.IMG_1468

Självklart brottades hon i sitt inre med tankar på ”den andra” – hon som förvridit huvudet på hennes Sixten. förföriskt liggande

Det var ju så det verkade efteråt. Sixten hade blivit passionerat förälskad. Tappat huvudet (som man sade på den tiden) och låtit sig förföras. Kanske kändes det så här inuti Lycka:

IMG_2521August Strindberg Svarsjukans natt. Målad i Berlin 1893. Strindberg gav målningen som förlovningspresent till sin blivande andra hustru Frida Uhl.

Hjälp! Vad tänkte Frida när hon fick den?

 

Fruntimmer, fruntimmer – fruntimmer överallt!

A propos Fi:s framgångar i det svenska EU-valet:

1888 skrev vår hyllade nationalförfattare August Strindberg i ett brev till sin kollega, en annan av våra nationalförfattare, Verner von Heidenstam om kvinnor som intellektuella:

”Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till, såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behöflig såsom vår äggstock och lifmoder, allra bäst dock som slida!

AugustStrindberg

 

Strindbergs generationskamrat, författaren Ola Hansson, irriterades över dessa fruntimmer som tog sig ton överallt med ”sin svada”:

olahansson

De skrifver böcker och deras pjäser går öfver scenen och de segra och agitera. Kjolväldet regerar i liteaturen … liksom på alla andra områden.”

Sådan var Lyckas tidsanda. Och min, långt, långt senare. Förändringar tar tid.

ps citaten är hämtade ur ”Individer i rörelse : kulturhistoria i 1880-talets Sverige” (2012)   individer-i-rorelse-kulturhistoria-i-1880-talets-sverige

http://www.adlibris.com/se/bok/individer-i-rorelse-kulturhistoria-i-1880-talets-sverige-9789170611025