Namnsdag idag: Sixten

Förr, på Sixtens och Lyckas tid, var det namnsdagen som firades, inte födelsedagen. Sixten hade namnsdag den 6 augusti. Vi firade alltid Sixtendagen i mitt hem. Far, liksom hans fyra bröder, hette alla Sixten efter morfar. Lite märkligt, eftersom deras mor, Sixtens dotter, aldrig berättade något om sin far för sina söner. Jag får lite känslan av ”Pappa kom hem, för vi längtar efter dig” när jag tänker på Märta som döpte alla sina pågar efter pappa, den förlorade.

Numera är Sixtendagen flyttad till den 14 december. Här en bild, en jag aldrig hade sett  förut, på dagens namnsdagsbarn. Bilden fanns med på Arboga museums utställning med skillingtryck i höstas. Vad gjorde Sixten i Westerås? Och när?

img_4366-2

 

Skillingtryck i juletid

img_4422

Sixten och Elvira pryder PRO pensionären 2016:9, och är man intresserad av skillingtryck finns en trevlig och innehållsrik artikel, skriven av Anne-Marie Nilsson, inne i tidningen.

img_4421

Anne-Marie har en spännande blogg med mera läsning i ämnen som rör släktforskning och historia. Där hittar vi Lycka också. avamie.blogspot.se/2016/04/om-skillingtryck-kniven-och.html

Vintervila

Lagom till vinterns ankomst – det våldsamma snöfallet i Stockholm och den vackra  rimfrosten här hemma i Halland – lägger jag nu föredragen på hyllan tills väglaget blir bra igen. Vilan ägnas åt att förbereda ett nytt föredrag, ”Erotik, graffiti och sprutande eld” heter det. Gissa om vad?

Det har varit många trevliga stunder i höst, både med Lyckas historia och H C Andersens, i fina samlingslokaler med glada åhörare. Sista framträdandet, hos Varbergs anrika föreläsningsförening (startad 1897), var, tillsammans med Roland, vårt H C Andersenprogram.

I en lokal helt i samma stil som den H C själv sökte jobb i som ung nykomling i huvudstaden 1820, Det Kongelige Hoftheater. Varbergs teater stod klar 1895. Idealet var fortfarande guld och vinröd sammet. En väl bevarad pärla bland teatersalonger i Sverige:

img_4392

I skillingtryckens värld

Så heter utställningen på Arboga museum just nu. Och på tisdag den 11 oktober håller jag föredrag i  anslutning till utställningen.d47e10b97b-skarmklipp-skillingtryck

 

Bergslagsbladet Arboga tidning skrev 23 september, inför vernissagen:

Ordet skillingtryck, kan låta ålderdomligt, men faktum är att flera av trycksakerna som visas upp bara är lite mer än hundra år gamla.
– Jag har minnen av att ha hört några av dem när jag var barn, men jag är nog sista generationen att växa upp med skillingtryck, säger museiintendenten Merit Åhs Janbrink.
Ett skillingtryck kan enkelt beskrivas som ett tunt häfte – ofta bara några få sidor långt. De första utgåvorna kom redan på 1500-talet, men skillingtrycken hade sin storhetstid vid förra sekelskiftet.
Namnet härstammar från priset på bilagan som kostade mellan en till två skillingar. 
Innehållet i skillingtrycken bestod av sentimentala visor, både förankrade i verkliga händelser och i fantasi, och hade inte alltför sällan ett sedelärande syfte. 
Ett av de mest kända skillingtrycken är faktiskt skrivet av Arboga Nya Tidnings gamla redaktörer Johan Lindström Saxon.
– Visan handlar om cirkusartisten Elvira Madigan som rymde till Danmark med den redan gifta dragonlöjtnanten Sixten Sparre. Det är en riktig berättelse, berättar Merit.
Kärlekshistorien fick ett hemskt slut, vilket framkommer i visan. Sparre, som var hårt skuldsatt, sköt både sig själv och Elvira efter bara några månader på rymmen. 
Just det fasansfulla och makabra är något som ständigt återkommer i skillingtrycken.
– Det verkar ha varit ett allmänmänskligt behov att förfasas över de som hade det lite sämre än en själv, och i det här fallet bearbeta det genom musik, säger Merit och gör en jämförelse:
– Det som ligger närmast till hands i dag är väl kvällstidningarnas braskande löpsedlar.
På Arboga museum har visan om Madigan gestaltas med en docka balanserades på en lina. Lite längre bort sitter en annan kvinna tillsammans med ett lejon. Blod hänger över dem i linor.
Sammanlagt är sju skillingtryck gestaltade med dockor och övrig rekvisita. 
Dessutom finns det ett antal stationer där man kan höra hur visorna låter.
– Man får även brista ut i spontansång om man vill det, säger Merit.

Utställningen kommer att visas ända fram till och med 3 november.

På tisdag arrangerar Hembygdsföreningen Arboga Minne föreläsning. Kom klockan 18.30 till Stensalen – då blir det allsång, sorgeliga saker och 1800-talstidsanda!

Samtidigt som det som händer i Paris….

IMG_3898

Det är en förfärlig dag! Vakande till nyheterna om attentaten i Paris. Samtidigt: Arkivens dag, i hela Norden. I Svendborg vet jag att man jobbat hårt med arrangemangen.

I Laholm likaså. Där invigde vår landshövding Lena Sommestad med ett så BRA tal (hon är ju historiker) om vikten av ÖPPNA arkiv, och vikten av att vi vet vilka vi är. Hon beskrev den känsla man kan få när man sitter i ett arkiv och knyter upp snörena till den bruna boxen, den som EVENTUELLT innehåller det man söker. Och så hittar man det!

Precis så var det för mig, i måndags, på Krigsarkivet. Jag hittade brev från Carlos Natividad, han som blev far till min farmors mor Lycka. Hans skriver till sin far Fredric Adlercreutz, militären i Colombia – han som enrollerat sig för Simon Bolivars armé – och berättar om livet som invandrad yngling i Skåne. Håren reste sig när jag, med vita handskar, kunde bläddra i Carlos, och hans syskons, brev hem till far i Latinamerika (ca 1840).

Samtidigt, en dag som denna: vad är det för mening, att sitta och bläddra i forntiden? När världen brinner och det ser ut som att vi aldrig får fred?

Sista boken såld idag

och det känns nästan lite ”sorgeligt” att nu ta avsked av bokhögen.Lycka omslag IMG_3633

Jag, som tyckte att jag var tuff som valde att trycka 900 ex, ångrar nu att jag inte valde att trycka fler.

Idag kom två förfrågningar om föredrag om ”de sorgeliga sakerna”, samtidigt som sista boken såldes. Nu känns det nästan som att äventyret med att gjuta liv i Lycka närmat sig sitt slut.

Ikväll är istället H C Andersen huvudperson.

Men jag undrar: hur många kommer till ett evenemang som annonseras först samma dag (HP 29 sept)?

Brev till en farmors far

Käre Sixten!

_SPIdag är det 126 år sedan du hittades död på Tåsinge. Jag har mest tänkt på dina barn och din fru. Hur kändes det för dem? En dag som denna kan jag ändå inte låta bli att fundera över hur det var för dig.

Jo, jag ska erkänna – lite äckligt har jag tyckt att det varit att läsa om era kroppar som var ”stadda i stark förruttnelse” när de hittades. Men de tankarna har jag snabbt suddat ut. Det är en sorglig historia, den om dig och ditt livs slut, och det sista året har jag berättat den många gånger.

Nu känns det som att jag snart är färdig med den – det blev som det blev. Som med så många människoöden slutade det inte lyckligt.

Vad som fascinerar mig är, att ett beslut som fattas av en person får efterverkningar i så långa tider. Du var född 1854, jag 1950. Det skilde alltså 96 år, vi hade knappast kunnat träffas.

Ändå präglade ditt beslut år 1889 fortfarande mitt liv. Hemlighetsmakeriet, skriverierna och snacket drabbade naturligtvis Lycka i första hand.

barnen SparreMen också Eric och Märta, dina barn. Och deras barn. Därefter släktled efter släktled. Det kanske är så med alla mänskliga trauman, att vi bär tidigare generationer inom oss?

Vad har hela historien inneburit för mig – nu efter bokutgivning och föredrag – undrar du kanske? Massor av glädje! Alla möten med människor, alla spännande samtal, alla nyfunna släktingar på långt håll och, inte minst: jag har fått en sorts anknytning till Svendborg – din och Elviras stad sommaren 1889.

Där har jag fått riktiga vänner, där har jag fördjupat min förtjusning i Danmark och i det danska språket och dit har jag åkt gång på gång, just med anledning av ditt beslut för 126 år sedan.

Där borrade jag ner mig i H C Andersens liv, och igår – precis i anslutning till årsdagen av ditt beslut – hade Roland och jag premiär på vårt program om H C:

IMG_3520Det kom långt över 100 personer, trots regnet. En liten kort sekund tänkte jag på dig – att just vid denna dag (eller om det var dagen före, ingen vet) fattade du ditt beslut och greppade revolvern. Sedan lämnade jag tanken på dig och återvände till nutid.

Så många intresserade människor som ville höra berättelsen om den fule ankungen som blev en svan! H C Andersen hade stora svårigheter i sitt liv. Hans barndom var raka motsatsen till din. Där finns egentligen inga likheter alls, inte mer än att ni båda var 1800-talsmänniskor och att ni på olika sätt hade anknytning till Fyn. Men utan ditt beslut hade jag inte kommit i kontakt med H C.

Nu satsar jag på honom istället, i mina föredrag. Snart ska du få vila i frid (jag har bara några framträdanden kvar med de sorgeliga sakerna som hände 1889) där under eken på Landet kirkegård. Jag lovar! Och du – även om jag aldrig kan förlåta dig det du gjorde, så gillar jag dig ändå, på något sätt. Eller rättare: jag är säker på att vi kunde haft kul ihop!

Med hälsningar till dig, därborta på Tåsinge!
ditt barnbarnsbarn Kathinka

H C Andersen i våra hjärtan

Ju mer jag läser av och om H C Andersen, desto mer övertygad blir jag att just hans ”eventyr” lästes i det Sparreska hemmet. Av Luitgard, för barnen, men också för egen förnöjelse. Det var ju det som var speciellt – hans sagor hade något för alla. Han stod på topp just under Lyckas tid. Efter sin död 1875 var han kultförklarad, och den kulten har varat in i våra dagar. 1960 fick jag en sagosamling av H C Andersen i premium – kanske är det därför jag har honom nära fortfarande? Idag har jag filat färdigt på manus till föredraget om hans liv.3ba546eb-3877-46c7-9e8c-ba7f5c8b99b5_170737

En som också uppskattade honom var August Strindberg, som skrev så här vid 100-årsjubileet av hans födelse:

H. C. Andersen. Till Andersen-jubileet 2 april 1905.

I Sverige säga vi inte ens H. C., vi säga Andersen rätt och slätt, ty vi känna endast en Andersen, och det är Andersen. Det är vår och våra föräldrars, vår barndoms, vår mannaålders och vår ålderdoms.

När jag som barn fick fatt i en julkalender, hoppade jag alltid över verserna, ty de föreföllo mig så konstlade och prosaiska. Då så Andersens sagor föllo mig i händerna, frågade jag en äldre sakkunnig, om inte detta var poesi. ”Nej, det är prosa!” svarade den vise mannen. – ”Är detta prosa?”

Så minnes jag det lilla kvartformatet med frakturstilen, jag kommer ihåg träsnitten, pilträdet som hörde till ”Elddonet”, ”Bollen och snurran”, ”Tennsoldaten”, ”John Blund” (Ole Luikøje), ”Snödrottningen” och alla de andra. Och när jag läste och hade läst, blev livet mig så surt. Detta förfärliga vardagsliv med dess småaktighet och orättfärdighet, detta trista enformiga liv i en barnkammare, där vi plantor stodo för tätt och trängdes, kivades om maten och gunsten, blev mig outhärdligt, ty jag hade i Andersens sagovärld fått visshet om tillvaron i en annan värld, en guldålder, i vilken det fanns rättvisa och barmhärtighet, i vilken föräldrarna verkligen smekte sina barn och inte bara drogo dem i håret, i vilken något för mig absolut okänt kastade ett rosenskimmer även över fattigdomen och förödmjukelsen, det skimmer som med ett nu oanvändbart ord kallas: kärleken.

Också om Orfeus erinrade han, denna skald, som sjöng på prosa, så att ej blott djuren, växterna och stenarna lyssnade och rördes, utan så att leksakerna fingo liv, tomtar och troll blevo verkliga, skolböckerna, dessa fasans ting, blevo poetiska, ja han gav hela Danmarks geografi på fyra sidor! Det var en häxmästare!

Så skildes våra vägar. Men vid tjugufem års ålder skulle jag en dag åt en förläggare översätta ”Andsersens sista sagor”. Jag märkte nog att tiden gått fram över både honom och mig. Utilismen och nationalekonomien hade då sin tid, och det var inget ont i det, men Pegasus hade blivit spänd för plogen. Dessa sagor vore litet prosaiska, men en av dem var rolig; den hette ”Den stora sjöormen” och handlade om telegrafkabeln i Atlanten och om fiskarnas grubblande över denna nya fisk, ”som det inte var något slut på”. Det var bra påhittat, och det minns jag ännu.

Då jag blev trettio år, skulle min vän Carl Larsson illustrera Andersen, och då förnyade jag bekantskapen, men då hade jag den glädjen att kunna sätta boken i händerna på mina barn. Och som de voro barn av sin tid, så frågade de mig, om ”det var sant allt det där”. Jag minns inte vad jag svarade! Det var nämligen omkring 1880, då alla gamla sanningar vore satta under diskussion.

Jag blev fyrtio år och upptäckte Andersens romaner, på tyska. Jag förundrade mig över den orättfärdighet, varmed man behandlat Andersens romaner. ”Bara en spelman” är ju en stor saga, och en av de bästa, och att en roman är poetisk, kan inte längre anses som ett fel!

Jag blev femtio år och kom till danska kusten. Cavling kommer ihåg det. Jag bodde i ett lusthus medrankor på väggen; jag strövade omkring i bokskogen och simmade i Öresund, och så lånade jag på lånbiblioteket Andersens Eventyr.

Nu ska vi se, om de ha hållit sig!

De hade hållit sig! – Elddonet gav ännu gnistor, pilträdet grönskade, tennsoldaten skyldrade gevär, fastän han varit i beröring med rännstenen, och detta år 1900, sedan utilismen och nationalekonomien rullat fram med sina ångvältar. Det var en stark karl!

Om lördag fyller min yngsta dotter fyra år, och då skall hon få Andersens sagor, på danska, i vart fall för att hon må titta på bilderna. Kanske hon också kan läsa sagorna, fast jag inte vet det; hon är ju ett underbarn, och hennes mormor var danska, från Odense.

Andersen håller sig, och Andersen följer mig!

Politiken frågar slutligen vad jag har Andersen att tacka för. Jag svarar: Läs mina enkla Sagor av 1903, och se själv var jag har gått i lära!

Många lärare har jag haft: Schiller och Goethe, Victor Hugo och Dickens, Zola och Peladan, men jag vill lika fullt underteckna denna intervju med

August Strindberg,
Elev av H. C. Andersen.

[Politiken 2. april 1905, omtryck i Samlade skrifter, femtiofjärde delen: Efterslåtter, 1920]