Vem kan man lita på? Inte Wikipedia i alla fall

I januari 2021 fyller Wikipedia 20 år. Det digitala uppslagsverket har revolutionerat informationssökningen – den är, som man säger numera, bara ett knapptryck bort. Det är fantastiskt att, så snart man stöter på något okänt begrepp, bara kunna klicka fram svaret, för att sedan fortsätta sin läsning. Jag älskar Wikipedia, och jag erinrar mig alla lektioner i ”encyklopedikunskap” vi hade när jag gick på Bibliotekshögskolan (i en forntid).

Men hur pålitligt är Wikipedia – uppslagsverket som vem som helst kan skriva i? Vem är det som skriver, och varför? De flesta artikelförfattare drivs, tror jag, av en sann folkbildaranda. Wikipedia är pålitligt, merparten av de över 40 miljoner artiklarna sprider kunskap. Riktig kunskap – allt ska ha en trovärdig, utomstående källa.

Men om den källa som refereras till är okunnig och felaktig? Eller om denna källa inte ens nämns, utan bara används som en verifierad sanning? Då uppstår snart en kretsgång – felaktiga uppgifter blir till ”bekräftade” sanningar.

Här kommer artikeln ”Sixten Sparre” in. Den person som mångordigt skriver på Wikipedia hämtar sina ”fakta” från ett verk som vimlar av felaktigheter. 

Textens innebörd är densamma som i Klas Grönqvists bok ”En droppe föll” (Recito, 2013). 

Just i detta exempel handlar det om Sixtens politiska åsikter. Skribenten går snabbt och svepande över med ett ”väl” – han förväntades ”väl” ha konservativa värderingar. Men icke så, hävdar skribenten, och återger vad tidningen ”Figaro” grundlöst skrev efter dådet 1889. 

Figaros redaktör Georg Lundström, signaturen ”Jörgen”, var känd som en hängiven anhängare av den i samhället förhatlige August Strindberg. I nr 31, 3 augusti 1889 – så snart Madiganmordet blivit känt – ville han tillkännage, nästan skryta med, att tidningen haft kontakt med Sixten Sparre. 

I en hyllande artikel tog Jörgen tillfället i akt att agitera för sin egen människosyn, och han utsåg Sixten till en ”verklig radikal, till vänster om till och med självaste ”mästarn”, Strindberg.” 

I kommande nummer sansade han sig dock. I runan som publicerades fjorton dagar senare, i nr 33, nämndes inga av de Sixten tidigare tillskrivna politiska engagemangen. 

Artikeln konstaterade helt torrt att Sixten Sparre var en ”duglig kavalleriofficer”, och att han denna vinter varit kommenderad till Kavalleriskolan på Ladugårdsgärde: ”Under denna tid skrev han något i Figaro. Mest i bunden form och i estetiska och skönlitterära ämnen i satirisk högst ärlig och frisinne, gentlemannamessig riktning.” 

Den som gör sig mödan att läsa Figaro under tiden februari-maj 1889 har svårt att finna något som verkar komma från Sixtens penna.

I Wikipediaartikeln om Sixten Sparre får vi vidare veta att ”Sixten Sparre kraftigt understödde August Strindberg i den pågående Strindbergsfejden” Varför just detta begrepp inte gjorts klickbart är en gåta. Det finns nämligen en utmärkt artikel på just Wikipedia om den hetsiga kulturdebatt som pågick kring vår store författare. 

När den pågick? Åren 1910-1912. Då hade Sixten Sparre varit död och begraven i över tjugo år….

Alla artiklar i Wikipedia är inte att lita på.

Sensommar-Sixten

Det blev en uppsättning av ”Elvira Madigan” av Parkteatern ändå i år! En coroananpassad familjeföreställning i slutet av juli och början av augusti. Lika färgsprakande och hisnande som förra året, om än förkortad. Och det blev ett föredag av mig, ändå: https://www.facebook.com/Kulturhuset.Parkteatern/videos/vb.104063363010607/1167865006918425/?type=2&theater

5 september firar ”Den romantiske have” söder om Odense på Fyn sitt 10-årsjubileum. Och OM nu inte coronan lägger hinder i vägen, då blir det ”foredrag på line” i anslutning till min bror Jens Lindhes utställning.

Sixten-och-Elvira-utställning i ”Den romantiske have”, Sanderumgaard på Fyn, 2020

”Vacker var han, utav börd ”

Inget blir som man planerat i sommar! 2020 verkar vara året då vi ska öva oss i tålamod.

Idag skulle jag ha haft boksläpp. Boken ”Vacker var han utav börd : Sixten Sparre, mannen som mördade Elvira Madigan” skulle presenterats i Galärparken i Stockholm.

Nu blir det inte så, men det får bli på nåt annat sätt. En bok blir det under 2020. Förlaget är Ekström&Garay och redan nu går den att läsa om här:

Tidningen Släkthistoria nr 7/2020.

Tiden är en dröm

Fantastisk dokumentär på svt: https://www.svtplay.se/video/24998902/tiden-ar-en-drom/tiden-ar-en-drom-sverige-1859-1879?start=auto

Filmen, som bygger på gamla arkivfilmer, visar Sveriges utveckling i bilder. Del ett börjar året 1859 – det år då Luitgard Alfrida Engel Dorothea Adlercreutz föddes på Stockebo gård på Österlen. Det var den 3 januari – idag skulle hon fyllt 161. Hon blev bara 52.

Vid 48 såg hon ut så här, och jag skrattade för mig själv när jag fick en bild på mig i julklapp av min vän fotografen Mette Stubkier i Skanderborg:

Tiden är en dröm, och tiderna förändras. Tack och lov att det är jag som får leva i 2020-talet, med mjuka bekväma kläder och utan konventioner för hur håret ska coifféras 😉

Tiden är en dröm skildrar alltså det Sverige som Luitgard växte upp i. Del två: https://www.svtplay.se/video/24998398/tiden-ar-en-drom/sverige-1880-1900 tar vid år 1880 – det år hon gifte sig med Sixten Sparre.

Nu står vi alltså inför ett nytt år – för min del blir det året då jag låter Luitgard träda tillbaka lite. Istället riktar jag strålkastaren mot Sixten. Hur blir man en egoistisk mördare? Frågan får sitt svar när min nya bok kommer, någon gång under detta år…..

Jag tänker nästan mest på dig, Adelaide Virginia!

 

Har den äran på namnsdagen, Adèlaide! Jag ser det också – du är i dimma på bilden (på så sätt kan inte Sofie ”knycka” den till sin romantiska näthistoria ;)- precis som du är fördold för mig, ditt barnbarns barnbarn. Ingen ville prata om dig, men jag är igång med att skingra dimmorna. Tack vare Arkiv Digital ska jag nog snart ha ditt liv kartlagt!

Idag, den 8 december, är det är Virginia-dagen. På din tid firades ju namnsdag mer än födelsedagar. ”Virginia tog plats i almanackan 1901 tack vare den dåvarande namnsdagskommitténs skämtlynne. Virginia betyder jungfrulig och den 8 december var tidigare dagen då man ärade jungfru Marias obefläckade avlelse.” Så skriver Wikipedia. Säkert tog du detta med ditt namns betydelse på allvar, Adèle. Religionen hade en stor plats i ditt liv. Kanske var det tack vare den som du över huvud taget orkade leva vidare i 30 år efter det din son hade gjort? I 20 år fick du leva med etiketten ”hon var Sixten Sparres mor, du vet – han som sköt Elvira Madigan och sig själv”. En sådan skam!

Häromdagen var det Elvira Madigans 150-årsdag och jag ska erkänna: jag glömde helt bort dagen, trots att Elvira ju är ett exempel på just det som diskuteras i metoo-debatten: ung, oskuldsfull tjej går på en äldre, förslagen mans inviter, i tron att livet ska öppna sig till något bättre.

Men DIG Adèle tänker jag på, inte bara idag på namnsdagen. Jag identifierar mig med dig som mor. HUR kändes det att vara mor till Sixten Sparre? HUR känns det att vara mor till någon som begår övergrepp – frågan lever vidare, trots att det snart gått 130 år sedan Tåsingemorden…..

Förr gav man bort porträttfoton som gåva. Sixten fick bilden av mor Adèle, och det var en viktig gåva, så viktig att han skrev datum bakpå bilden. Erhållet den 27 Sept 1868 – på 14-årsdagen – skriver Sixten med stålpenna:

Sorgeliga saker hände….. men det är rätt kul att berätta om dem!

Alltså: jag tänkte att det nu var slut på föredragen om ”de sorgeliga sakerna” för ett tag. Jag är ju på G med en ny bok i ämnet, och jag försöker koncentrera mig på den.

Men så kom jag till Färlövs bibliotek/Faerelde kulturförening. Och det var så himla roligt med intresset för Sixtens och Luitgards historia, precis i deras trakter. Några kommentarer i mejlen efteråt: ”Tack för en mycket inspirerande och livfull föreläsning!”. ”Tack för en enastående trevlig kväll! Alla var så nöjda.”

Sorgeliga saker i Färlövs bibliotek

Så OM någon vill att jag kommer och berättar så gör jag det gärna. Som en paus i släktforskandet och skrivandet av Sixtens bok, som jag tänkte skulle komma ut 2018….

Sixtens bok på G

Aktiviteten är låg här på hemsidan. Men desto större i datorn. En bok om Sixten är på väg, en skildring av personen bakom uniform och officersstatus.

Vem var han? Och framför allt: hur KUNDE han? Det är frågor jag söker svar på. Läs mer i boken som kommer hösten 2018. Tills dess är det lugnt här på hemsidan.

I den nya boken får vi också veta mer om Luitgard, hustrun. Hon deltar, med egna ord, kring händelserna sommaren 1889.

Och den fråga som många ställt – ”hur gick det sedan för den övergivna?” – får ett överraskande svar.

Vill du att jag kommer och föreläser? Hör av dig på kathinka.lindhe(snabela)gmail.com. Jag är bokad i oktober/november 2018 för att presentera boken i Köpenhamn – i övrigt är jag ledig för att komma och berätta om ”den vidunderlige kærlighedshistorie” – i en ny belysning.

Gotovetlanda

Konstig sommar. På något vis går man och väntar på att den väl ska komma igång snart. Jag har badat en gång, i förra veckan i Bjärnum. Idag tog jag en promenad längs havet, mitt på dagen, iklädd yllekofta (den 25 juli!).

Men, snart är det augusti. Kanske kommer värmen då? Hoppas iallafall på sol den 2 augusti framåt kvällen – då ska jag sommarprata från Scenkanten i Vetlanda. https://www.destinationvetlanda.se/sv/sommarprat

Den scenen tror jag faktiskt ligger nästan exakt på den plats där Lycka bodde (huset rivet nu, biblioteket ligger där). Det ska bli kul att komma till Vetlanda igen – denna gång en tid på året som medger plantering av något på Lyckas grav. Funderar på vad…. men vad som helst blir bättre än som det är nu. Ingenting.

Här, på Uplanda herregård utanför Vetlanda vistades Luitgard och barnen sommartid på 1880-talet. Härifrån skrev hon sina brev till storebror Carl, sommaren 1889. Mer om dem den 2 augusti från scenkanten!