Primära källor, källrevision – och om hur man citerar…

Nu har Klas Grönqvists bok ”En droppe föll” (2013) blivit översatt till danska. Den har fått fantastiskt fin layout och bättre illustrationer (förlag Kle Art ”En dråbe faldt”).

Och myten om Sixtens psykiska ohälsa har fått vingar igen. ”Sixten Sparre var inte vid sina sinnens fulla bruk! … verkar det ha gått så långt att han bör ha kunnat betraktas som manisk på psykosnivå” – detta är Klas Grönqvists antagande (2013, s. 79). ”var ikke længere ved sine fulde fem … han kunne betegnes som manisk-psykotisk” (2017, s. 56).

Inför bokreleasen på Tåsinge i lördags skrev Fyns Amtsavis:

Det är mycket tal om ”ny viden”, ”sandhed” och ”kilderevision”.

Som stöd för hypotesen att Sixten var ”psykiskt ostabil” anförs i boken Sixtens våldsamma övertrasseringar – de som han gjorde för att kunna fortsätta att leva på den nivå som äktenskapet med Luitgard (med en stora hemgiften) givit honom möjlighet till. Han hade skaffat sig vanor som han inte längre hade råd med. Därför levde han på krediter. Inget ovanligt – det räcker att se Lyxfällan i TV3 för att se liknande människoöden. Slarvrövar, men inte psykiskt sjuka.

Och så är det det privata brev som hans far skrev till godsägaren på Valdemars slott, på vars ägor de båda liken hittades. Baronen har åsamkats besvär, och pappa Sparre vill tacka och be om ursäkt å sonens vägnar.

Brevets inledning – efter de sedvanliga tacksamhetsfraserna – låter som en vädjan från en förälder till en annan ”Förstå oss!”. Sigge Sparre skriver:

”Att för er skildra hvad ett sargadt faders- och modershjerta skall känna vid ett tillfälle som detta, behöfver jag icke, ty detta inser Ni nog!

Allt detta slog ner som en blixt öfver oss.”

Det är ju just det – när någon gör något alldeles oväntat, något som vi finner olämpligt, reagerar vi med att spontant säga:
– Är han inte klok? – Har han blivit komplett galen? eller – Är han tosig?

De fasta uttrycken ovan ska  ju egentligen inte ha frågetecken. De är retoriska frågor (och borde egentligen förses med uttropstecken) som har betydelsen:
”Detta är för mig så underligt och oväntat att jag kan inte finna NÅGON annan förklaring än att han har blivit totalt vansinnig”. Därmed PÅSTÅR vi ju inte att personen är vansinnig – det är ju inte det vi menar. Snarare understryker vi att beteendet avviker från allt vi tidigare sett hos denna person.

Sixtens förtvivlade pappa skriver:

”Hade en obduktion kunnat ske, skulle denna otvifvelaktigt ha lagt i dagen, att hans hjerna icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”

Att ta Sixtens pappas uttalande i hans tack- och ursäktsbrev bokstavligt är ju rent nonsens. Att dessutom välja att citera på följande vis är tendentiöst:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sixten_Sparre

”Att han var mentalsjuk hävdar också hans egen far i ett privatbrev daterat 30/7 1889, bevarat i Tåsinge lokalhistoriska arkiv: ”… att hans hjerna numera icke var normal, och att han således ej varit tillräknelig för hvad som skett”. 

Brevet från Sigge Sparre är en primärkälla. Men sättet att beskära citatet, och ta det ur sitt sammanhang, är oprofessionellt. Att dessutom presentera det som ”ren och skär sanning” pga att det kommer från en primärkälla – ja, det lämnar mycket i övrigt att önska om man vill vara hedervärd.

Primärkällan är Sigge Sparre, ett brev från en förtvivlad far som försöker förstå det hemska som sonen gjort. Låt mig för första gången presentera ännu en primär källa. Ett brev som Sixtens hustru Luitgard skrev 6 augusti 1889.

Hon söker svar på frågan: hur KUNDE han? och den enda förklaringen är, då som nu: ”han måste ha varit rubbad, från sina sinnen, tokig”. Men därifrån är det långt till att den döde ska diagnosticeras med ”bipolär typ 1 med dominans för maniska episoder” (K Grönqvist (2013) s 79).

Jag väntar fortfarande på att få se de ”primärkällor” som verifierar att:

”Sixten skrev dagligen brev till Elivra”

”Sixten hotade att ta livet av sig om hon inte följde honom”

Påståendena finns i Laura Madigans brev (återgivet i Enevig (2005) s 107 ff), skrivet i förtvivlan samma dag som Sigge Sparre skrev, 30 juli 1889. Har Laura öht sett några brev från Sixten? Är det inte som hon försöker förstå? Naturligtvis känner hon skuld över att inte ha anat.

Någon primärkälla är inte Lauras brev! Visa Sixtens dagliga brev till Elvira, och jag ska tro på dem och på Sixtens hot om självmord!

Två föräldrar, var och en utom sig, försöker finna en förklaring på något som slog ned som en blixt. Ingen hade märkt något. Inte heller Sixtens regementskamrater, dem han lånat pengar av, hade på något vis anat att den glade gamängen Sixten var ”från vettet”. Han är 35 år och har aldrig visat tendenser på psykisk sjukdom. Motsäger inte detta hypotesen om psykisk ohälsa? För så vitt man inte klassificerar förälskelse som psykos….

En skitstövel är en skitstövel, men man behöver inte vara galen för att vara en oansvarig och egoistisk slarvröv…

One comment

  1. Klas Grönqvist says:

    Du skriver att Sixtens fars brev är en primärkälla, men att Elviras mors brev inte är det. Jag har lite svårt att förstå logiken i det resonemanget. Att man har en primärkälla betyder som du så riktigt påpekar inte att man därmed har den absoluta sanningen. Allt hänger ju på hur man värderar de källor man har, oavsett om de är primära eller sekundära. Jag bedömer Lauras brev som en i det stora hela trovärdig primärkälla, även om hon kanske misstar sig i detaljer. Det där med dagliga brev till Elvira skriver jag ju också att det kanske är en överdrift, men även om han bara skrev varannan eller var tredje dag ändrar det ju inte saken i princip: att Sixten bombarderade Elvira med kärleksbrev som allteftersom blev mer och mer oönskade från hennes sida.

    Inte heller har jag haft anledning att ifrågasätta Lauras uppgifter att Elvira tre gånger gjorde slut med honom, men att han ändå fortsatte att skriva och hotade att skjuta sig om hon inte fortsatte att svara på hans brev. Inte heller Elviras nervsammanbrott kan vara något som Laura bara gripit ur luften, hon skulle aldrig bara ha ljugit om något sådant, utan det måste faktiskt ha skett. Mamman antyder också att Sixten lurat pengar av Elvira redan innan hon lämnade familjen (sid. 220, första stycket i min bok). Om Laura själv läst breven (som då Elvira i så fall lämnade kvar i Sundsvall), eller om hon fått information via Hedvig Andersson, som var den Elvira anförtrodde sig åt, är väl inte gott att veta. Tyvärr är det ju dåligt med primärkällor i det här fallet, inget av brevväxlingen tycks ju finnas bevarat. Så man får ju arbeta med hypoteser och försöka komma fram till vad som är trovärdigast.

    Lauras brev är förvisso en partsinlaga, men det gäller ju i lika hög grad Sigge Sparres brev. Att Sixtens sinnestillstånd förändrades under den sista perioden av hans liv hävdas ju inte bara i Sigge Sparres brev utan också i den nekrolog som signaturen H.F. skrev (sid. 210 i min bok). Bouppteckningen är också avslöjande: alla hans skulder kan inte bara bero på otur i affärer. En person vid sunda vätskor plundrar inte sina barns sparkonton, hur trasslig ekonomi man än har.

    Sedan kan man ju ha olika teorier om varför Sixten betedde sig som han gjorde. När jag beskrev hans beteende och det följande händelseförloppet med mord och självmord som kulmen för en psykiater i min bekantskapskrets, kom samtalet nästan omgående in på bipolär sjukdom. ”Min” psykiater var så pass säker på sin sak att jag vågade vara så pass kategorisk beträffande Sixtens diagnos som jag varit i min bok. Nu fick jag ju kritik på denna punkt från flera håll, så av denna anledning ändrade jag formuleringen lite i den danska versionen. Där skriver jag att bipolär sjukdom är den hypotes jag utgått från i det följande resonemanget, men att andra förklaringar är tänkbara.

    För trots allt är det väl ändå inte den exakta psykiatriska diagnosen som är det viktiga i sammanhanget. Det väsentliga är vi nog ändå överens om: att skulden till att det gick så illa för både Sixten och Elvira ligger hos honom, oavsett varför han agerade som han gjorde. Elvira (liksom förstås även Luitgard och barnen) ser jag bara som ett oskyldigt offer för en störtförälskad och oansvarig man, av vilken orsak han nu blivit det. ”Sjukdomen gjorde honom sådan”, sa min psykiater. En del skribenter ville ju ha det till att det skulle varit Elvira som förfört Sixten och dragit ner honom i fördärvet. Snudd på ärekränkning gentemot henne skulle jag vilja påstå. Hon var uppenbarligen alldeles för blyg och oerfaren för att ha kunnat göra något sådant.

    Jag ser för ögonblicket ingen anledning att omvärdera vad jag tror är den sannolikaste förklaringen till Sixtens beteende. Men om jag får höra från tio andra psykiatriker att det absolut inte kan röra sig om bipolär sjukdom, då är jag naturligtvis beredd att ompröva mitt ställningstagande. Likaså om det skulle dyka upp fler dokument som ger en annan bild. Luitgards brev är t.ex. en ny källa som jag inte hade tillgång till, och som jag gärna skulle vilja läsa in extenso. Att låsa sig vid en uppfattning en gång för alla är ju en dödssynd i all forskning, och det har jag inte heller gjort. Men jag vill se starkare bevis för en annan förklaring till Sixtens beteende innan jag är beredd att ändra uppfattning.

Kommentera