Lyckaföredraget förpassas till arkivet, snart…

music + musikal

Fortfarande, snart två år efter att ”Sorgeliga saker hände…” kom ut, packar jag då och då rullväskan med projektor, dator, högtalare (för allsångens skull – jag brukar låta Lennart Kjellgren och Gunnel Nilsson hjälpa till, för att få lite krydda i allsången), gamla skillingtryck mm. Nu i februari var det Båstad som fick besök, för tredje gången. Och i lördags Kulturhuset Komedianten i Varberg.

Faktiskt tröttnar jag inte – publiken är alltid intresserad och ställer så roliga frågor. Det var tredje gången jag var i Varberg och berättade – första gången var på Arkivens dag förra året, andra gången på biblioteket i Bua i höstas. Och i slutet av maj är jag inbjuden till Föreningen Gamla Varberg. Då ska jag fokusera lite extra på Lyckas besök på badorten 1876. Det var då hon träffade den jämngamle (nästan) Axel Munthe.

Men, frågan är om inte ämnet ändå börjar bli uttömt? I lördags eftermiddag kom tolv personer. Tolv trevliga människor som lyssnade så intresserat och hade så kloka synpunkter. Men visst hade det kunnat vara betydligt fler när biblioteket och Hallands släktforskarförening bjöd på gratis eftermiddagsföredrag? Några dagar tidigare hade man haft ett liknande program med en betydligt mer etablerad författare, Carin Gerhardsen, som skrivit mängder av deckare bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Carin%20Gerhardsen. Åtta personer kom för att lyssna!

Har det blivit omodernt med föredrag, plötsligt? Funkar de bara som inslag på föreningsmöten? Ja, jag vet inte. Jag håller just på att grotta ner mig i ett ämne till nytt föredrag till hösten – ett som ska ersätta Lycka. Berättelsen om henne får förpassas till arkivet. Den finns ju att låna på biblioteken (och ett tag till att se på urplay.se/Produkter?q=elvira+madigan). I ”arkivet” finns ju redan alla de andra filmerna, böckerna och skivorna som givits ut genom åren.

Lika?

paradLycka1908kathinka liggandeÄr vi lika, Lycka och jag? Ju äldre jag blir desto mera tänker jag att jag är som hon. Rätt seg, uthållig. Som en gammal häst 😉

Och orkade du, Lycka, så orkar jag. Livet har många oväntade och tröttsamma upplevelser i beredskap. Inte bara att, som nu, sitta som en dränkt katt efter cykelfärd hem från tågstationen. Nej, det är större besvikelser också, sånt som rubbar ens cirklar. Sånt man ALDRIG trodde skulle hända. Plötsligt, när man som minst anar, ställs man inför dessa erfarenheter. Så är det för alla – inte bara för mig, även om jag just nu ligger sömnlös på nätterna.

Idag läste jag ut den underbara familjeberättelsen av Tommi Kinnunen, adlibris.com/se/bok/dar-vagarna-mots-9789113064352

Det är en sån bok som man vill börja om på så snart man läst sista sidan. Den skildrar LIVET, och livet långt från de förutsättningar som både min farmors mor Lycka hade på 1880-talet och jag har på 2010-talet. Läs den, alla! Den är dessutom ett intressant exempel på hur man kan bygga en berättelse på annorlunda sätt. Alla historier måste inte berättas enligt Ola Olssons ”hollywoodmodell” voodoofilm.org/artikel/filmens-struktur. Kinnunens är ett spännande, just när man börjar läsningen lite svårläst, experiment. Men sååå så mycket det ger åt läsaren att fylla i och se inne i huvudet! Berättarkonst när den står på topp!