Hur kunde han? Aristoteles har svar!

Hur kunde Sixten göra som han gjorde – den frågan diskuterades vid helgens  föredrag i Ludvika. Intressant diskussion med en hängiven publik – tack!

Frågan har präglat familjen i över 125 år. Oavsett anledningen. Människan är, säger Aristoteles, orsaken till sina handlingar. Alltså: människan själv är orsaken till sina handingar, och är den som bär ansvar för handlingen. Vad man säger räknas inte – det är handlingarna som räknas.

Mer om detta i skriften ”Att förstå mänsklig handling”: rj.se/Documents/Skriftserie/RJ_skriftserie_förståmänsklighandl.pdf

Men inte hatar jag Sixten. Jag tänker på den lille pojken, han som växte upp i välstånd och fick vad han pekade på. sixtenspjuver183Plötsligt, i och med ”satansåren” (missväxtvåren 1867-69) och pappa Sigges konkurs, togs allt ifrån honom. Sixten, som visste hur gott det var att leva med guldsked i mun. Nu fick han vara med om när familjen drog åt svångremmen.

Det är klart att han ville tillbaka till det goda livet. Tack vare hemgiften från den ”Collianderska förmögenheten” blev det möjligt några år senare. Och, när hemgiften sinade – ja, då rullade det på av bara farten. Krediter, växlar, lån.

Inte kan man hata en olycklig själ. Särskilt inte en anfader! Utan Sixten fanns inte jag. Varken farmor, min far, jag själv eller mina barn och barnbarn.

Känslan av tacksamhet mot tidigare generationer kan inte uttryckas bättre än när den finske poeten Jouni Inkala (f 1966) diktar i ”Släktregistret” (finns i samlingen Horntider):

 Längs min haka löper mina förfäders plogfåra

och i min ögongrop hugger min farmor ved.

Jag finns, men bara därför, att inte

farfars föräldrar gav upp ens då

när frosten tog säden i hela mellersta Österbotten

som passionen tog det Rom som somnat i lågorna.

De röda blodkropparna i mina ådror står i djup

skuld till seklerna, som bar oss liksom

stödfoten det ljudlösa familjefotografiet 

i sin ram. Jag lyfter tyngder med mina biceps

för att inte ett enda bröd blev kvarlämnat 

i farmors ugn då i rättan tid.

För att inte ett enda barn på spartanskt maner

lämnades att dö i bergen. Med nöjda steg går jag

mot servicestationen för att farfars farfar

en gång lyckades rädda husets enda ko

undan juverinflammationen. Allt hos mig är verklig

skuld och mitt hjärta har ingenting att betala med

ty slagens ekon förmår inte komma tillbaka.

… här är helg, djupt i skogarnas ro

FullSizeRenderDan Andersson-sällskapet har bjudit in fördraget om Sixten och Lycka till sin vårträff nu i Kristi Himmesfärdshelgen. Men – vad har familjen Sparres överklassliv gemensamt med Dan Anderssons liv i timmerkojan? Inte mycket, om man ser till det dagliga livet. Så här berättade Dan Andersson om sin bakgrund, när han 1907  tillskrev August Strindberg och bad om ett exemplar av ”En blå bok”:


Jag föddes år 1888 i en låg hydda af det allra lägsta slaget. Från tidigaste år förtrogen med hedens och Dan Avildmarkens ljung, lärde jag mig från början att intet är för smått för att vara roligt, om man bara icke är för stor. 
Bekant med skiftningar af sinnet och strider på själsdjupet från mina spädaste år, hade jag svårt för att finna vänner, ty det fanns ingen som hade någon slägtskap med min själ.

Nej, det var långt mellan livet i Kristianstad och det i Grangärde – men det var samma tidsanda, samma pulserande 1880-tal och det hoppas jag kunna gestalta här i Ludvika.

Ikväll börjar mötet med konsert i Ulrika kyrka – Heidi Baier som tolkar Dan Anderssons själ.

dansallskapet.hemsida24.se/2015/04/19/vårträffen-14-till-16-maj!-26553097

 

Heminteriör 1880-tal

FullSizeRender1880-tal. Bankkamrer Claes Bergmans, och hans fru Frederiques, hem i Örebro. IMG_3248

Här växte Hjalmar Bergman (född 1883) och hans två systrar upp. Precis samma typ av hem som Sixten och Luitgard skapade i Kristianstad åt sig och sina barn, födda 1881 och 1882.
Det ”moderna” sättet att möblera, med möbler som står fritt i rummet – inte längs väggarna, som förr i tiden. Tunga möbler, tunga draperier, tjocka mattor. Mörka färger, antimakasser och palmer på piedestaler. Gardiner, draperier, tofsar och fransar.
Det var kul att besöka Hjalmar Bergmans Wadköping idag, på väg till Ludvika och Dan Andersson. Hjalmar Bergman som vi umgåtts en hel del med i Halmstad genom uppsättningarna av sommarteater på slottet. ”Markurells i Wadköping” och ”Swedenhielms”.

Duktig flicka

Nuttan bröllop scan0004-6Tänk om det var  Sixtens dotter som stack ut ögonen på pappa? Tanken föresvävade mig inte först.

Märthas fostran gick ut på att vara en snäll och lydig flicka. Sedan brodern Eric skrivits in vid läroverket i Jönköping var Märtha ensamt barn i familjen, som i övrigt bestod av den bedrövade Lycka och Lyckas storasyster Nuttan, hon som hade någon form av neuropsykiatrisk störning. Inte de roligaste uppväxtmiljön, precis. Märta _L1007910
Vardagen i Vetlanda bröts av besök hos den koleriske morfadern, Carlos med det hetsiga humöret, och hans  hustru Sophie – den blida, hon som fick gjuta olja på alla vågor.

I min ägo har jag den här asken. Kanhända har den tillhört farmor Märtha?IMG_3240 2

Utstuckna ögon

Vilket intressant radioinslag i P1 idag på sena eftermiddagen. Om Lönsbodabornas hat mot Karl XI:s folkmord på hela deras by, och deras ilska över att denne mördare sedan hamnade på en 500-kronorssedel som de skulle tvingas använda. sverigesradio.se/sida/artikel.aspx? image_300002Jag känner själv mycket för just detta, att vi i sydligaste Sverige har en annan historia (aldrig berättad för oss i skolan!) än ”Storsverige”.

I radioinslaget berättar en man att 500-kronorssedlarnas kung fick ögonen utstuckna (på sedeln alltså!) av byborna som en reaktion och protest. Vilket gav mig en aha-upplevelse. Bilden från Lyckas storasysters bröllop, den som jag har i familjealbumet, har detsamma. hela nuttans bröllopNuttan bröllop scan0004-6Sixtens ögon är utstuckna! Jag har sett det, men trott att någon velat göra honom mera ”uttrycksfull”. Nu inser jag: någon har varit så besviken och arg och förbannad på Sixten att han/hon har tagit en nål och stuckit ut ögonen på honom!

Bröllopet stod 1883, men ett sådant foto fanns naturligtvis kvar i familjen som ett minne. Är det brudens far, Carlos Natividad Adlercreutz, som 1889, efter det att han fått reda ut sin dotter Lyckas ruinerade situation, stuckit ögonen ur Sixten?

Kan det vara bruden själv, Nuttan, som i solidaritet med sin lillasyster gjort denna markering?

Eller är det Lycka – Sixtens hustru – hon som valde att tiga om det hela? Någonstans måste bitterheten och besvikelsen ha pyst ut ändå. Kan det vara HON som tagit en nål och stuckit ut ögonen på Sixten?

Jag vet de som tagit en sax och från familjebilden klippt bort den som betett sig som ett svin. Sixten stod mitt i den här bilden. Det gick inte att KLIPPA bort honom. Men att ändå markera…. Vem gjorde det?

Eller förresten …..

Först slår jag fast att Skåne är bäst – sedan blir jag lite osäker. Halland då, min plats på jorden? På besök hos Stefan Gustafsson, min förläggare, i eftermiddag fick jag syn på den här. Och bestämde mig för att min uppväxt vid Nissans strand får bestämma: Halland är nog bäst ändå! Det var ju där den diktades, början (1950-1954) på barndomssagan.FullSizeRender1

Skåne, Skåne – fagrast på jorden!

IMG_3238

Hallänning sedan 1975 glömmer jag ibland det speciella med Skåne. Jag påmindes om det igår kväll i Dösjebro. Den manshöga (nåja, men lika hög som jag, 160 cm) rapsen doftade och påminde om barndomen i Malmö och Limhamn.

På hemvägen ut mot E6, Dösjebro-Landskrona, trodde jag att kanske Belteberga skulle dyka upp (men det ligger lite längre norrut, såg jag senare på kartan. Får ta en ny tur i det härliga skånska landskapet!):Swedish_manor_BeltebergaPå Belteberga algonet.se/~sylve_a/beltebga.htm bodde Lycka de viktiga åren (åren mellan fem och tio) 1864-1869. Här dog hennes lillasyster Zoïla 1868. Kanske finns en lillas grav här? Pappa Carlos Natividad har någon form av inskription i kyrkan, berättade en man som var och lyssnade när jag höll föredrag i Helsingborg. Ja, det får bli ytterligare en utflykt till ner till de skånska rapsfälten med det snaraste!

Så sant som det var sagt!

Idag träffade jag folk med samma intresse som jag: skillingtryck. Det fick mig att scrolla lite.

Anders Bojs recension i Kristianstadsbladet 19 januari 2015 tål att återges igen:ARKIV - 
Lööjtnant Sixten Sparre,som var kär i Elvira Madegan 
Foto: SCANPIX SWEDEN   Kod: 194 
COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN

Dragonlöjtnanten Sixten Sparre (1854-1889) lämnade staden Kristianstad och sin familj för den yngre kvinnan Hedvig Jensen, mer känd som Elvira Madigan.

Kathinka Lindhe

”Sorgeliga saker hända – Elvira Madigan, Sixten och mig”

(Utblick Media)

FAKTA

I Kristianstadsbygdens brottshistoria finns två fall som tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Dels Yngsjömordet, senast aktualiserat av Leif G W Persson i ”Veckans brott”, dels Sparre-Madigandramat. Båda inträffade 1889, det senare dock på den danska ön Taasinge men med förhistorien i Kristianstad.

Nu har ett barnbarns barn till Sixten Sparre och hans hustru Luitgard, bibliotekarien Kathinka Lindhe i Halmstad, som själv liksom Luitgard blivit bedragen i ett förhållande och därför lätt kunnat identifiera sig, skrivit boken ”Sorgeliga saker hända – Elvira Madigan, Sixten och mig”. Titeln kommer från Saxons kända skillingtryck om dramat. När nu Kathinka Lindhe fått vända upp och ner på ”århundradets kärlekssaga” framstår den som ännu sorgligare än förut!

Förloppet är välkänt. Den 35-årige dragonlöjtnanten Sixten Sparre, tillhörig en anrik adelssläkt (nr 7 på Riddarhuset), förlöpte hustru och två små barn hemma i Kristianstad och tog sig tillsammans med sin älskarinna Elvira Madigan (egentligen hette hon Hedvig Jensen) till ön Taasinge och när pengarna var slut och hotellräkningen obetald sköt han Elvira och sig själv.

Luitgard, kallad Lycka, var 30 år och född Adlercreutz. Hennes farfars far var hjälte från finska kriget 1808-1809 och ledande vid avsättningen av Gustaf IV Adolf 13 mars 1809. Hennes farfar hade kommit på obestånd och tagit sin tillflykt till Sydamerika, där han gift sig med en kreolska. Lyckas morfar var Universitetsapotekare i Lund och därifrån kom pengarna (Sparres hade föga av den varan).

Sixten Sparre var sin militära grad till trots en överspänd romantiker och medioker poet. Hans Holmberg skriver i sin bok ”Stad, öppna dig!”: ”När jag läst igenom hans produktion är det bilden av en drömmande och versskrivande gymnasist som blivit bestående.”

Men dramat på Taasinge hade alla ingredienser för att bli ett romantiskt melodrama. Den romantiske löjtnanten som inte riktigt funnit sig till rätta i äktenskapet med den konventionella Luitgard och den skickliga lindanserskan Elvira och hennes drömmar om att slippa det hårda cirkuslivet och bli adelsfru!

Så har man sett på Sparre-Madigan-dramat i 125 år, låt vara att den danske polisen Anders Enevig haft en avvikande uppfattning. Han hade sina aningar om att ”Sixten kunde ha något annat motiv än den rena och sanna kärleken”. Annars var strömmen av sötsliskiga romaner och smäktande visor strid. Somligt var vackert eller roligt, som Bo Widerbergs film ”Elvira Madigan” från 1967 eller det kostliga ”Cirkusspelet Elvira Madigan” i regi av Hans Alfredson på en av de första Kristianstadsdagarna!

Kathinka Lindhe angriper problemet på ett annat sätt, när hon vill återupprätta sin farmors mors heder. En kvinna som drog sig undan skvallret i Kristianstad och levde för sina barn uppe i Vetlanda tills hon dog 1912 utan att någonsin yppa sina känslor om den förlupne maken. Kathinka Lindhe går den kamerala vägen. Sixten var en ”lätting”. Han hade inte förmågan att rätta mun efter matsäcken.

Försommaren 1889 hade Sixten kommit till ”vägs ände”. Hans skulder uppgick till 15 809 kronor, i dagens penningvärde 866 500 kronor. I det läget kunde man i hans kretsar antingen gifta sig rikt eller skjuta sig. Den första utvägen var stängd för den 35-årige tvåbarnspappan. Och självmordet ville han göra så dramatiskt som möjligt, även om han drog med sig en 22-årig oskyldig flicka i döden.

Om allt detta har Kathinka Lindhe skrivit en bok som det är svårt att lägga ifrån sig innan man hunnit till sista sidan. Allt är kanske inte sant, men det allra mesta är sannolikt.

I teaterns värld

FullSizeRenderHur kunde jag påstå att bigeschen är ett bortglömt plagg? I teaterns värld ser man den inte sällan. Idag, till exempel, när jag var på dockteater med barnbarnen. På teaterscenen passar det – plagget som får en del att drömma sig bort till gångna tider med tjusiga officerare. Och på docktatern, där alla roller är typer.

Den tjusiga typen behövs ju för att få den där romantiska spänningen.

Ett bortglömt plagg

bildsixtenI romanen ”Snörmakare Lekholm får en idé” (Gustaf Hellström 1927) försörjer snörmakaren sin familj genom beställningar på snörmakerier, tofsar och fransar. Högreståndshemmen vid 1800-talets slut var dekorerade med bollfransar, möblerna hade tofsar och likkistorna var prydda med fransdekorationer. Och så var det officersrockarna. I en stad som Kristianstad saknades inte uppdrag för en snörmakare.

Min farmors far, Sixten Sparre, fotograferad 1887 – samma år som hans diktsamling kom ut. Man kan säga att han är på topp, officer som han blivit. Yrkets status understryks av uniformsrocken – bigeschen.

Så här beskrivs plagget i Svensk Uppslagsbok, andra upplagan 1947:

 

IMG_3198gustafhellstrom.se/bibliografi/lekholm%20Leopold.htm