Hur kunde han? Aristoteles har svar!

Hur kunde Sixten göra som han gjorde – den frågan diskuterades vid helgens  föredrag i Ludvika. Intressant diskussion med en hängiven publik – tack!

Frågan har präglat familjen i över 125 år. Oavsett anledningen. Människan är, säger Aristoteles, orsaken till sina handlingar. Alltså: människan själv är orsaken till sina handingar, och är den som bär ansvar för handlingen. Vad man säger räknas inte – det är handlingarna som räknas.

Mer om detta i skriften ”Att förstå mänsklig handling”: rj.se/Documents/Skriftserie/RJ_skriftserie_förståmänsklighandl.pdf

Men inte hatar jag Sixten. Jag tänker på den lille pojken, han som växte upp i välstånd och fick vad han pekade på. sixtenspjuver183Plötsligt, i och med ”satansåren” (missväxtvåren 1867-69) och pappa Sigges konkurs, togs allt ifrån honom. Sixten, som visste hur gott det var att leva med guldsked i mun. Nu fick han vara med om när familjen drog åt svångremmen.

Det är klart att han ville tillbaka till det goda livet. Tack vare hemgiften från den ”Collianderska förmögenheten” blev det möjligt några år senare. Och, när hemgiften sinade – ja, då rullade det på av bara farten. Krediter, växlar, lån.

Inte kan man hata en olycklig själ. Särskilt inte en anfader! Utan Sixten fanns inte jag. Varken farmor, min far, jag själv eller mina barn och barnbarn.

Känslan av tacksamhet mot tidigare generationer kan inte uttryckas bättre än när den finske poeten Jouni Inkala (f 1966) diktar i ”Släktregistret” (finns i samlingen Horntider):

 Längs min haka löper mina förfäders plogfåra

och i min ögongrop hugger min farmor ved.

Jag finns, men bara därför, att inte

farfars föräldrar gav upp ens då

när frosten tog säden i hela mellersta Österbotten

som passionen tog det Rom som somnat i lågorna.

De röda blodkropparna i mina ådror står i djup

skuld till seklerna, som bar oss liksom

stödfoten det ljudlösa familjefotografiet 

i sin ram. Jag lyfter tyngder med mina biceps

för att inte ett enda bröd blev kvarlämnat 

i farmors ugn då i rättan tid.

För att inte ett enda barn på spartanskt maner

lämnades att dö i bergen. Med nöjda steg går jag

mot servicestationen för att farfars farfar

en gång lyckades rädda husets enda ko

undan juverinflammationen. Allt hos mig är verklig

skuld och mitt hjärta har ingenting att betala med

ty slagens ekon förmår inte komma tillbaka.

Lämna ett svar