Hälsning från det turkiska badet

I hamamet i Turkiet häromveckan lärde jag känna en trevlig kvinna, och nu kom mejl:
Hej! Inte förrän på flygplatsen i Izmir visste jag, vad du hette och att du skrivit om Elvira och Sixten! Nu har jag läst din bok och är helt imponerad av den: innehåll, bilder, layout, ja hela boken var en njutning, som jag sträckläste en natt, när jag inte kunde sova. 
IMG_2730
Min far var anhängare av den romantiska historien om din förfader. Jag minns mycket väl bilsemestrar i Danmark på 40- och 50-talen, då vi bl a besökte Taasinge.
Minns också visaftnar till guitarrspel i Lund under studenttiden på 60-talet, då vi bl a sjöng om Elvira och Sixten. Det är på tiden att vid vuxen ålder få bli bekant med de riktiga omständigheterna om paret!
Du är fantastisk, som har tagit dig an din släkt och rättat till felaktigheterna. Din farmors mor Lycka måste tacka dig i sin himmel! 
Hälsningar från badkompisen!
Tänk vad ett mejl kan göra en glad!

Minnesstenar, gravplattor och stenläggning

L gravLyckas gravsten på Vetlanda kyrkogård, fotograferad den 16 mars 2013. Bilden brukar vara den sista i mitt bildspel vid föredragen, och nästan varje gång är det någon som reagerar starkt över att hon, den svikna, ligger under en sprucken stenplatta med nästan oläslig text. Han, svikaren, har fått ”ett monument” rest över sig därnere på Tåsinge.

Om alla turerna kring graven på Landet kirkegaard skriver Dines Bogø initierat här (synd bara att bilderna är lite förvrängda) denkorteavis.dk/2013/72720/

Mordplatsen

mordplatsväg1Jo, apropos mordplatsen. Den är väl utmärkt nuförtiden.

Platsen som förut bara hade beskrivningen ”vid de tre tujatræer” är nu enkel att finna. Skogen är röjd och stenar med pilar markerar vägen. Allt för att turisterna ska kunna fylla sin semester med upplevelsen av den ”vidunderlige kærlighedshistorie”.

Och så själva mordplatsen. Då, 1889, var den bland nässlor och ogräs. Fortfarande 2005, när jag var där första gången, fick man slå sig fram. Mörkt och oländigt var det. Nu ser det ut så här, sommartid. Snart ska jag kolla hur det ser ut på vintern. Är platsen lika magisk då?mordplatsen2

Blomster vid stenen?

Håller så smått på och plockar lite med vad som ska tas med till Danmark på den lilla föreläsningsturnén. Och tankarna vandrar till Tåsinge. Varje gång jag har varit vid ”mindestenen” – den speciella naturstenen som markerar platsen för dubbelmorden 1889 – har där legat en bukett färska blommor.

Undrar om det bara är sommartid, ett turistfenomen? Vi får se – kanske blir det tid att kolla den här gången också:stenkort

Paus är skönt

IMG_3051Det är paus ett tag i föredragshållandet. Skönt, nu när våren är så osedvanligt tidig. Här hemma är det fullt upp med förberedelserna för ett pallodlingsprojekt – pallkragar ska oljas, fyllas med 1) hästgödsel från Mickedala ridhus 2) kompostjord och så ska det sås och läggas glasskivor över. Här ska det bli självhushåll på bönor, squash, spenat, mangold, koriander, persilja och ja, lite annat. 

Redan nästa måndag är det dags att ha resväskan packad. Då väntar Landet, Kirkeby og Rudkøbing och det ska bli jätteroligt att komma tillbaka till vännerna i Svendborg. Och att slå på ”ON” för danska  – ja, ja – den er hjemmelavet, men den funktionerer – igen. Så mentalt är jag PÅ, men på danska.

Roligt är att få feedback -här från Blodcancerföreningen i söndags där jag berättade om ”ett kvinnoöde på kvinnodagen”.

Fyrtiotalsfynd – om film kring firad cirkusprinsessa

eva henningI min bok och mina föredrag berättar jag om hur det var när min far Casimir gick på bio 1943 och såg det årets stora kärleksfilm, Elvira Madigan. Den historien finns på sidan 220.

Tänk att Ulf Peder Olrog – pekoralets, i den goda meningen, mästare – till skilland från Sixten vars alster i poesiboken ”I bunden form”, 1887, bara kunde kallas ”praktpekoral” – diktade (1945) om hur adjunkt Rosenblom bjöd servitrisen Fröken Märta (vilken tillfällighet, samma namn som Sixtens dotter!) på bio där man gav ”Elvira Madigan” med Eva Henning och Åke Ohberg i de bärande rollerna. ”Han följde henne hem och utanför hennes port sjöng han, het av plötslig kärlek, följande romans”:IMG_3050Klicka på bilden för större storlek.

Eva Henning som Elvira Madigan och Åke Ohmark som ”greve Christian” i filmen från 1943:Film Eva Henning

Det kom rosor från södern….

Att boken hittat sin läsare, som dessutom uppskattar den – det känns som att få ett fång rosor. Eller ännu hellre: så vackra tulpaner som jag fick häromkvällen vid föredraget på teaterföreningen Hallarnas årsmöte:IMG_3049

Igår kom ”rosor” från Frankrike i mejlboxen. Sven, som bor i regionen Aquitaine, skriver under ämnet ”Din bok Sorgeliga saker hände”:

Hej Kathinka,
 
Det är med stort intresse jag nyligen läst din bok ”Sorgliga saker hände”.
 
I december förra året besökte jag Regionmuseet i Kristianstad i samband med ett hembygdsprojekt i Färingtofta i norra Skåne. På vägen ut strosade jag en stund genom museets lilla butik. På en hylla upptäckte jag din bok.
 
Historien om Elvira Madigan och Sixten Sparre blev mig bekant genom Bo Widerbergs film från 1967. Filmens musiktema, Mozarts pianokoncert 21, är mycket vacker och rentav gripande i filmens sammanhang. Men redan då, i min avlägsna ungdoms dagar, tyckte jag att det fattades en viktig del av historien i filmen. Sixten hade ju en fru, men hon nämndes knappast alls i filmen. Om jag minns rätt kom en av Sixtens vänner på besök i Danmark och försökte resonera med honom. Vännen nämnde att Sixtens fru försökt ta livet av sig genom att dränka sig. Vännen blev bryskt avvisad av Sixten.   
 
Tack vare din bok har nu de felande viktiga pusselbiten kommit på plats. Historien om Sixten och Elvira blir härigenom mer nyanserad. Sammanhanget utvidgas. Tvivel på den renodlade kärlekshistorien uppstår, även om medierna tycker om att förhärliga till förvridning. Sixten framstår i en betygligt mindre fördelaktig dager. Konsekvenserna för den övergivna familjen kan bara inte viftas bort som ovidkommande för den renodlade kärlekshistorien. Och Sixtens alla skulder? Ingen vacker bild här. Inte heller att han tog med sig ett minimum av kläder till Danmark, men däremot en pistol med 6 skarpa skott. 
 
Frågan är om Sixten i själva verket bedrog inte bara en, men två kvinnor:Luitgard och Elvira.
 
Din bok har på ett värdefullt sätt kompleteratt den förskönade historien. Den får läsaren att tänka efter. För det ska du ha stort tack. Det gäller att inte låta sig bländas av vad som oftast presenteras som en underbart vacker men tragisk kärlekshistoria. Verkligen såg annorlunda ut. 
 
Med varma hälsningar från ett vårligt Frankrike

 

PS.

Sofie däremot, ”klipp-och klistra-specialisten”, har ännu inte hört av sig, trots att jag bett henne mejla. Hennes intresse för det militära blomstrar på bildbloggen om Sixten och Elvira, sedan hon hittat dalregementetsmuseer.se/03_Samlingar/05_fotografier/2012/2012_11_nov/1897.htm. Här klipper hon friskt om militära manövrar i Dalarna, åtta år efter skånske Sixtens död.

På tal om det:

ännu ett klipp från ett mejl häromdagen – a propos Sofies scannande och publicerande av mina bilder, utan att ange källa:

Var ska det sluta? Nätet är gratis (eller)! Även om jag glömt att låsa ytterdörren får du inte länsa mitt hus. Problemet är att det görs så öppet, den som tar i mitt hus hittar jag kanske aldrig, men här görs det offentligt på nytt (och kanske med en ny upphovsman?)

Upphovsrätt (och källkritik) behöver det undervisas mycket om!  

Så sant som det var skrivet!

Kärlekshistorien omvärderad

IMG_2992Nedre högra hörnet av senaste numret av ”Hallandsfarares information”. 

På sidan 13 finns Lars Larssons recension och berättelse om hur boken fick honom att gå vidare med historien om Elviras turnéer. På sidan 14 och 15 har jag fått skriva om hur min släktforskning ledde till bokutgivningen.

Förhoppningsvis inspirerande för fler släktforskare. Kanske är det artikeln som gjort att det uppstått en ny kö av reservationer på biblioteket i Halmstad?IMG_2991

Hos fotografen – på krita

skulder2

Kontakten med fotograf Carl Krooks barnbarnsbarn fick mig att fundera på hur mycket det var som Sixten var skyldig i porträttateljén i Kristianstad.

I raden av fordringsägare i Sixtens bouppteckning står fotoskulden på tredje raden nerifrån. 42 kronor motsvarar 2500 kronor idag. Men det var en liten del i den totala skulden.

En hyllning till anmodern på kvinnodagen!

Alla möten, alla berättelser som ger mig känslan av att pusslet läggs, bit för bit! Det har varit den största glädjen med boken om Lycka.

Igår hade jag kontakt med barnbarnsbarnet till Carl Krook, fotografen i Kristianstad. Våra ringar gick ihop, fotografens barnbarnsbarn mötte dito till de två som många gånger besökte ateljén (och som Sixten stod i skuld till).

Ungefär som mötet i Kristianstad med barnbarnsbarnet till Sixtens adjutant, han som hjälpte honom med ridning och skötsel av de två hästarna.

Så har jag fått kontakt med fyr- och femmänningar, både från Sixtens och Lyckas sida. Och naturligtvis: fått höra massor av skrönor om mormorsmödrar som hjälpt Elvira att fly via hopknutna lakan med mera, med mera.

På tåget ner till Kastrup i förra veckan kom ett oväntat samtal. En släkting på Lyckas pappas sida, en som också är barnbarns barnbarn till Carlos Natividad Adlercreutz och hans hustru Luitgard, född Colliander, ringde och ville tacka för att jag skrivit boken. Och berättade att hemma hos dem hänger ett porträtt på vår gemensamma anmoder, Luitgard apotekardottern (till Carl Erland Colliander), hon som dog i barnsäng när Lycka föddes.

Jag blev alldeles till mig – i min familj har vi aldrig vetat om att det fanns någon bild av henne.
IMG_0857
Luitgard Alfrida Emilia Colliander, född 3 okt 1833 på Bjeresjöholm utanför Ystad, död 21 jan 1859 på Stockebo i Norra Rörum vid Kivik. Dotter till Carl Erland 1793-1848 och hans kusin och hustru Margareta C Lundh 1799-1889.
Hon ser bestämd ut, Lyckas mamma! Brett mellan ögonen, som vi alla har i familjen 😉
Konstnären är okänd. Oljemålningen är utförd på masonit och har lokal karaktär. Den lilla bilden måste vara en förlaga – de båda bilderna har hängt tillsammans så länge min släkting kunde minnas.
Frågan är om den är ett fotografi – i så fall är det lite speciellt. Luitgard dog i januari 1859. Hon var gravid under större delen av år 1858. Fotot måste vara taget tidigt det året eller 1857 eller tidigare. Det var mycket ovanligt att man blev fotograferad då, särskilt om man som Luitgard levde ute i provinsen. Det var ju inte förrän på 1860-talet som fotograferingskonsten slog igenom.
Förmodligen är fotot på Luitgard en dagerrotypi. sv.wikipedia.org/wiki/Dagerrotypi
Det här fick bli min hyllning till Luitgard på kvinnodagen. I sommar funderar jag på att åka ner till Rörum och plantera en ros på hennes grav.
Lycka ska hyllas idag: kl 15 håller jag ett föredrag om ”Ett kvinnoöde på kvinnodagen” på Laxbutiken i Heberg. Och i morgon på teaterföreningen Hallarnas skådespelarlags årsmöte här i Halmstad.