En hyllning till anmodern på kvinnodagen!

Alla möten, alla berättelser som ger mig känslan av att pusslet läggs, bit för bit! Det har varit den största glädjen med boken om Lycka.

Igår hade jag kontakt med barnbarnsbarnet till Carl Krook, fotografen i Kristianstad. Våra ringar gick ihop, fotografens barnbarnsbarn mötte dito till de två som många gånger besökte ateljén (och som Sixten stod i skuld till).

Ungefär som mötet i Kristianstad med barnbarnsbarnet till Sixtens adjutant, han som hjälpte honom med ridning och skötsel av de två hästarna.

Så har jag fått kontakt med fyr- och femmänningar, både från Sixtens och Lyckas sida. Och naturligtvis: fått höra massor av skrönor om mormorsmödrar som hjälpt Elvira att fly via hopknutna lakan med mera, med mera.

På tåget ner till Kastrup i förra veckan kom ett oväntat samtal. En släkting på Lyckas pappas sida, en som också är barnbarns barnbarn till Carlos Natividad Adlercreutz och hans hustru Luitgard, född Colliander, ringde och ville tacka för att jag skrivit boken. Och berättade att hemma hos dem hänger ett porträtt på vår gemensamma anmoder, Luitgard apotekardottern (till Carl Erland Colliander), hon som dog i barnsäng när Lycka föddes.

Jag blev alldeles till mig – i min familj har vi aldrig vetat om att det fanns någon bild av henne.
IMG_0857
Luitgard Alfrida Emilia Colliander, född 3 okt 1833 på Bjeresjöholm utanför Ystad, död 21 jan 1859 på Stockebo i Norra Rörum vid Kivik. Dotter till Carl Erland 1793-1848 och hans kusin och hustru Margareta C Lundh 1799-1889.
Hon ser bestämd ut, Lyckas mamma! Brett mellan ögonen, som vi alla har i familjen 😉
Konstnären är okänd. Oljemålningen är utförd på masonit och har lokal karaktär. Den lilla bilden måste vara en förlaga – de båda bilderna har hängt tillsammans så länge min släkting kunde minnas.
Frågan är om den är ett fotografi – i så fall är det lite speciellt. Luitgard dog i januari 1859. Hon var gravid under större delen av år 1858. Fotot måste vara taget tidigt det året eller 1857 eller tidigare. Det var mycket ovanligt att man blev fotograferad då, särskilt om man som Luitgard levde ute i provinsen. Det var ju inte förrän på 1860-talet som fotograferingskonsten slog igenom.
Förmodligen är fotot på Luitgard en dagerrotypi. sv.wikipedia.org/wiki/Dagerrotypi
Det här fick bli min hyllning till Luitgard på kvinnodagen. I sommar funderar jag på att åka ner till Rörum och plantera en ros på hennes grav.
Lycka ska hyllas idag: kl 15 håller jag ett föredrag om ”Ett kvinnoöde på kvinnodagen” på Laxbutiken i Heberg. Och i morgon på teaterföreningen Hallarnas skådespelarlags årsmöte här i Halmstad.

Kommentera